fredag 4 september 2015

Vad är priset för en människa - Ismail?

När jag var nio år inföll det militära maktövertagandet i Ungern, sovjetmakten slog ner det folkliga upproret, många flydde. En del av dem kom till Sverige, två av dem gick senare i samma klass som jag i skolan.
Jag minns Ungern som det första barnsliga uppvaknandet till att det fanns andra människor, än vi i 50-talets trygga Sverige, och att de kunde bli förföljda i sina egna länder, av sina egna regeringar.
Jag pratade allvar med min mamma om detta, kanske bad vi också i vår aftonbön för de ungerska barnen, vi var ju katoliker. Och vi skänkte pengar via kyrkan eller Röda korset.

Men mest minns jag känslan av medlidande, av patos, mellan lekarna och stojet i vår familj. Bilder i tidningarna på dödade människor, tanks, och kvinnor flyende med öppna kappor. De hade inte ens hunnit knäppa om sig.
Jag skulle kunna ta fram statistiken över invandring i Sverige vid den tiden, men det klarar ni själva. Från Ungern kom cirka 8000. Efter flyktingströmmen vid andra världskrigets slut kom också arbetskraftsinvandringen från Italien, Turkiet, Jugoslavien. Därefter de flyende från Ungern och andra delar av Sovjetstaten, Pragvåren som dog, därefter en ny våg av migranter från fascisternas Chile och fascisternas Grekland. Det blev 1970. Solidariteten med dessa folk var omedelbar, liksom med de bombade och sönderskjutna människorna i Vietnam.

Palme gick längst fram i tåget mot Vietnamkriget. Min pappa gick där också. Och alla vi andra, barn och unga. Jag har aldrig varit helt begeistrad för Palme, men i backspegeln syns han som den internationelle statsmannen, som visste vad som var viktigt och rätt i världen, just när det skedde.

Vad skulle han sagt om att tala om flyende människor som "volymer", som budgetproblem, om att de sneglar på vår Europeiska eller Skandinaviska välfärd - när de flyr över haven. Han hade spytt sitt i sammanhanget ytterst adekvata förakt, över sådana räddhågsna kamrerer.

Vad skulle Jimmie Åkesson sagt om mina vänner från Ungern? Eller om den judiska invandringen? Eller om turkarna? Att de skulle få hjälp på plats? Under Stalin eller under Hitler?

Det är begripligt att greker och andra folk med egna problem blir räddhågsna och fientliga under anhopningen av flyktingströmmar, som ökar på deras redan stora samhälleliga oro. Därför måste Europa dela på sitt ansvar, precis som det var tänkt. Och i detta nu älskar jag Angela Merkel för hennes tydliga respons på denna ödesfråga. 800 000 flyktingar förväntas komma till Tyskland 2015, och Tyskland bygger ingen taggtråd.

Men varför låter man folk plågas och kanske dö av utmattning, svält och törst på väg från Ungern mot Österrike och Tyskland? Varför finns ingen hjälporganisation på plats, varför hämtas de inte i vita bussar, vår tids vita bussar, som måste rymma även muslimer?  Varför syns inga hjälporganisationer på deras 16 mil långa väg mot Österrike? Vad har Ungern bestämt framför kamerorna, men också bakom deras rygg? Å, ungrare, ni som en gång blev hjälpta, skaka av er rasismen, se människan.

Det otäcka är, att när människor blir en massa, en flod av kroppar utan namn, då upphör deras värde i våra liv. De betraktas som tillströmmande förmånstagare, som idel minus i statsbudgeten, som en risk.
Därför blir jag så oerhört rörd och imponerad av det italienska folket; de som i högst utsträckning tagit emot migranter inom Europa och hjälpt dem från dag ett. Jag vet inte om det har med deras djupt förankrade katolicism att göra, att de fortfarande har ett öra i skallen som lyssnar på budorden. "Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder...". Men jag såg programmet där de, tillsammans med sina flyktingvänner, firar en åminnelse i kyrkan, över alla dem som förliste på väg mot Lampedusa. Där står muslimer och kristna om varann, med ljus i händerna, och några av dem har adopterat flyktingar, tagit hem dem till sig. De talar med kärlek om dessa sina nya vänner. De gör en ceremoni vid havet, och kastar ner vita blommor, samtidigt som namnet på varje död flykting mässas ut över horisonten. Varje namn. Varje namn på Mohammed, Ismail, Habibti.

Men Sverige då? Ja, vi kan. 3 miljoner på 3 dagar till Röda Korset. Massor med pengar till andra organisationer - i runda slängar 25 miljoner på kort tid. Organisationen Sverige för UNHCR har samlat in 8,1 miljoner kronor på nio dagar. Radiohjälpen 6.8 miljoner. Privatpersoner i gruppen Vigörvadvikan 6, 3 miljoner. En IT-företagare avstod från personalresa till Italien och skänkte 400.000 till mat åt flyktingar.
Tyvärr, och på trots av vissa moraliska invändningar mot publiceringen av fotot på den lille döde pojken på stranden - Alan Kurdi - så har det visat sig vara en viktig påminnelse. Efter att det fotot publicerats ökande insamlingen till radiohjälpen lavinartat. Det påminner  - som Olof Ruin så riktigt påpekat - om publiceringen av den lilla flickan träffad av napalm. Efter det tog opinionen mot Vietnamkriget ny fart.

Men, glädjande nog, hörde jag idag i radio om hur folk börjat hjälpa till privat och personligt, de kommer med kläder, leksaker, filtar, husgeråd, även i Ungern. I Malmö fanns en kvinna och man som låtit en hel liten familj flytta in i deras gästhus på tomten. Detta gör mig stolt över svenskarna. Nu väntar snart stora klädinsamlingar. Kläder eller pengar, gör vad ni kan, vänner. Kontakta närmaste församling.  Eller pröjsa till de stora organisationerna, UNHCR, Läkare utan gränser, m.fl. Staten kan inte göra allt, även om det troligen ingår i vår tids historiska realism att flyktingkvoten måste höjas.



Ovan: Ungerska flyktingar, 1956. Nedan: Syriska flyktingbarn 2015.

Här finns en länk till Marcus Rosanders blogg där han sammanställer siffror om människor på flykt, mottagarländer, kostnader med mera. Den är visserligen några år gammal, men ändå tydlig.

Och ur Populär historia, lite minnesarbete:
Annorlunda förhöll det sig med en typ av immigration som tog fart i mitten av 1980-talet och som därefter har kommit att prägla vår uppfattning av fenomenet. Vi har ovan sett hur kriser i omvärlden har resulterat i att flyktingar sökt sig till Sverige. Före 1980-talets mitt rörde det sig främst om enstaka katastrofer. Ett typiskt exempel är krisen i Ungern 1956, då cirka 8 000 ungerska flyktingar fick ett nytt hemland i Sverige. I samband med krisen i Grekland 1967 anlände 5 000 greker. Omkring 2 000 polacker och lika många tjecker flydde till Sverige året därpå. Militärjuntans maktövertagande i Chile 1973 ledde till att omkring 7 000 chilenare flydde hit, och 1976 anlände lika många assyrier från Turkiet. Under Vietnamkrigets dagar flydde enstaka amerikanska desertörer till Sverige. När de så kallade båtflyktingarna från Vietnam blev ett uppmärksammat internationellt problem 1979 mottog Sverige cirka 5 000 personer.
Mer fakta om invandringen under olika tider kan ni läsa här, ur Populär historia.

Här ett radioprogram om Ungernkrisen 1956. Och här det senaste om hjälpinsamling. AB.
Samt Olof Ruin om publiceringen av bilden på den lille pojken.  
F.ö. har Andrev Walden uttryckt det enklast möjligt: "Är kluven till bilderna av drunknade barn men jag tror jag tycker det är bättre att visa dem nu än i någon *aldrig mer*-dokumentär om 50 år".

Till sist "the bitter end" från Twitter: The 6 Gulf countries: Qatar, UAE, S.Arabia,Kuwait, Oman & Bahrain offered 0 places to Syrian refugees. Shame on you.

PS: Cirka tre timmar efter att jag skrivit detta bestämde Ungerns regering att skicka ut bussar för att köra människor till gränsen.

17 kommentarer:

  1. Mycket fin text, som alltid. Min pappa kom till Sverige 1953 och ansågs tre år senare, i egenskap av invandrad centraleuropé, självskriven som svensklärare för flyktingarna från Ungern. Någonstans i klädkammaren har jag fortfarande undervisningsmaterialet: små kanelbruna pärmar, bleknade stenciler med hälsningsfraser och "Ursäkta, kan Ni möjligen visa mig vägen till närmaste cykelverkstad?".
    Efter de polska pogromerna 1968-69 hade klimatet dock hårdnat en smula och de var faktiskt bara fyra länder i världen som var beredda att ta emot polska judar: Sverige, Tyskland, USA och Kanada. Andra länder gjorde, redan då, bedömningen att den specifika gruppen skulle bli svår att "integrera".
    Vad gäller din slutkläm, "the bitter end", tycker jag att det är viktigt att påminna om att inget land tagit emot fler syriska flyktingar än Jordanien. I våras var siffran uppe i drygt 1,2 miljoner. Tills ganska nyligen hade alla dessa tillgång till fri sjukvård.

    SvaraRadera
  2. Tack för svar Jens Christian. Och för informativa tillägg. Det du säger om Jordanien är sant, gäller även Libanon och andra närliggande länder. De hintarna låg i länken från Rosander. Man undrar dock - som vanligt - varför de rikaste länderna i Arabförbundet gör så lite.

    SvaraRadera
  3. Här finns även en mycket bra text om de kluvna solidariteterna i Europa, och flyktingströmmens relation till Irak-kriget. https://tidenstecken.wordpress.com/2015/09/05/det-kluvna-europa/

    SvaraRadera
  4. Och på Facebook arrangerar man en konvoj av privatbilar från Tyskland för att hämta upp flyktingar. Hej - det finns hopp! https://www.facebook.com/events/1615305105404161/

    SvaraRadera
  5. Helt normala tårar nu - över det här inslaget från BBC. Tyskar möter flyktingar.
    http://www.bbc.com/news/live/world-34162502

    SvaraRadera
  6. Tack för länken till fb. Ger en bra bild av stämningarna i Ungern, Österrike och Tyskland. Österrikes inrikesministerium varnar dock för att konvojerna är illegala och hotar med böter samt åtal. Tydligen har redan ett antal österrikare häktats i Ungern?
    http://www.ots.at/presseaussendung/OTS_20150904_OTS0175/betrifft-aufruf-zum-privaten-fluechtlingskonvoi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fan ta all denna småskurna inkompetens på det mänskliga området.

      Radera
    2. Eller - som Isobel Hadley Kamptz skrev på Twitter: "vad betyder mänskliga rättigheter om man till varje pris försöker se till så att flyende inte ens har möjlighet att söka asyl?"

      Radera
  7. "Den fullständigt frånvarande känslan av att våra politiker leder den politiska utvecklingen", @NathanHamelberg på Twitter.

    SvaraRadera
  8. Rapporterna från Tyskland är ändå intressanta. Daimler-Benz säger att man kommer att inleda en stor offensiv för att ge jobb inom koncernen åt så många flyktingar som möjligt. Fotbollsklubben FC Bayern viker 1 miljon Euro åt tyskundervisning för de ankommande. Och i det ärkekatolska, konservativa (och av den anledningen ofta missförstådda) Bayern reser pensionärer många långa mil för att kunna stå och applådera varje nytt tåg som anländer till centralstationen i München. Det finns nu så många frivilliga hjälparbetare att det börjar bli svårt att hitta meningsfulla uppgifter åt alla...

    SvaraRadera
  9. Jamen detta vad vi ser nu är en så stor vändning att jag tror det kan kallas ett paradigmskifte. Visserligen triggat av de enorma, utsatta, skarorna - men också kanske att den välbeställda världens människor tröttnat på sin egen förträffliga trygghet, och vill verka för något allmänmänskligt.
    Tack för rapporterna.

    SvaraRadera
  10. Uppdatering insamlingar: Radiohjälpen 12 milj.
    Rädda Barnen 10 milj.
    Röda Korset 17 milj.
    Unicef 5 milj.

    yes we can! och nu gäller det vad europas förenta stater kan, om de är på nivå med det bästa folket.

    SvaraRadera
  11. Natten till söndag sjösätts (sic!) Läkare utan gränsers "flytvästkampanj" i Stockholm:

    http://www.mynewsdesk.com/se/lakare_utan_granser/pressreleases/flytvaestkampanj-i-stockholm-graenser-doedar-1216418

    SvaraRadera
    Svar
    1. Natten till MÅNDAG ska det stå, inget annat...;-)

      Radera
  12. Insamlat förra veckan:
    UNHCR 26 milj Röda Korset 20 Rädda barnen 15 Radiohjälpen 13 UNICEF 9,5 Vi gör vad vi kan 8,7 Läkare utan gränser 8

    (9.9)

    SvaraRadera
  13. Usch, vad jag känner mig cynisk ... Men jag vet inte om jag vågar tro på en vändning. SD fortsätter att vara det tredje största partiet och ett boende för ensamkommande barn brann i natt. Vissa, kanske många, väcks ur passivitet och apati, men vissa väcks till ännu mer motstånd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror egentligen ingenting om den här situationen - mer än att jag grundläggande tror på att de goda krafterna är starkare, just därför att de vill väl. Naturligtvis blir det en enorm organisatorisk problematik omkring alla dessa människor, och naturligtvis sätter det EU på prov: Vad håller det för?
      Men det finns ju ingenting annat att göra än att hjälpa, och snart nog blir de flesta av dessa människor kapabla att rå sig själva.
      Dick tror jag att världen just nu tampas med så enorma problem, krig i alla hörn, svält, naturkatastrofer - så att det är mänskligt att man inte kan ta in allting på en gång. Rädsla motiverar mycken stäng-gränserna-mentalitet. Man måste alltså både ge åt de som flyr (asyl) och tilltala rädslan. SD kommer nog att falla på sina inbördes idiotier, med tiden.

      Radera