torsdag 28 maj 2015

Svalor - som en människa i uppförsbacke ser dem



En iver i allt. Från nattlig sång av koltrast och morgonsång av bofink. Och nu svalorna. Deras närvaro ska man behandla med stor lätthet, som en outtalad romans eller som en sidobild av existensen: En hop av sammanträffanden man aldrig kan lita på men ändå kan, för att de hela tiden försvinner och kommer tillbaka, cirklar iväg en halv kilometer ut över vattnet och högre, högre, uppåt himlen - och ja, se nu: De kommer tillbaka som alla riktiga kärlekar och de gör sig omöjliga, försvinnande, fria - som alla desamma. Men med ens, just när man länge gått gatan upp mot parken dyker de ner, just där man stannat för att stirra upp mot Syren och Oxel, över den höga Asken som äntligen slår ut, där överfaller kåren, brant nedåt med suverän obundenhet, höga ljud och  looping-the-loops. Samövade flygkonster så lättsamt estetiska att ingen militärflygare kan härma. Detta är kvalificerad aircraft. Flygkonsternas let it loose. Och det snabba knirpande ljudet, som gör varje människa till en baktung anatomi, skruvar sig upp mot himlen.

Det är spiralen, den där som rör sig uppåt vidare, men som hela tiden gör en sväng tillbaka till en passerad punkt, men nu på en högre nivå. Ja, ni fattar hur Naturligt det var för Dante att göra den Gudomliga Komedin till en stor spiralstrut, där man faktiskt kunde mogenhets-avancera från sämre till bättre breddgrader.
Och det gör man, inte alla kanske, men de flesta i spiralen känner igen något passerat, ett knivigt fall, en dålig bit karma, och nu ska den passeras igen, men nu på en högre "ring of the ladder" - som man skulle kunna säga på engelska, men jag säger hellre: Samma punkt men en tids längre utveckling - och du passerar den punkten på ett annat vis nu.

Man stapplar uppåt en ganska hög backe, drar in det sista friska av häggen, hälsar på en hund, tänker på en vän, ett skrivjobb, en resa. Men svalorna kastar sig om igen ner med överfallstaktik, de lyfter upp en och drar, de måste vara exakt 49 stycken nu och jag svävar en bit med dem som om himlen var en stig, och de skriker allt närmare. Och man, jag, vet, att nu är det här. Vi säger inte vad. Men nu är det och du kan inte gömma dig för hänryckningens happening och du tål den: Fåglar, blommor, lätt och skinande grönska. Himlens egen ljusteknik.

Sålunda kommer man närmare både svalorna och himlen, och man kommer allt längre bort från det som håller fast, klibbar fast, eller som man själv gärna vänder sig om efter som  Sara, Lots hustru. Men nej  -  vi försöker att inte vända oss om så ofta längre. Något är över, något annat på g. Just där, på den platsen - är det svalornas tid. Ankomsten är kort. Ta den!
 

9 kommentarer:

  1. Var lätt dyslektisk inatt.
    Nu äntligen - den redigerade upplagan ; )

    SvaraRadera
  2. Stockholm - att cykla hem genom den ljusa kvällen under kastanjernas facklor och doftande syren. Så vackert att det gör ont.

    Svalorna har jag inte mött ännu, men jag har inte varit hemma mellan höghusen vid rätt tid på dygnet, tror jag.

    SvaraRadera
  3. Blir alltid lika glad över att du älskar Stockholm så mycket. Inte för att det är Stockholm, men därför att jag också ser så mycket vackert här. Antingen det är hus, träd, vatten, broar - eller svalor.

    SvaraRadera
  4. Även om jag inte gillar städer, så kan man nog även där uppleva, om man öppnar sina sinnen, det enda mirakel som jag tror på: naturens återfödelse. Det bevisas av din fina text...

    SvaraRadera
  5. När jag stod böjd över rabatten och rensade ogräs på bostadsrättsföreningens städdag i lördags hörde jag dem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dejligt. Och jag igår kväll. Massor med knott efter regnet som skulle jagas.

      Radera
  6. Och jag står i dörröppningen till balkongen mot gården i Vasastan och tittar på hur svalorna flyger högt däruppe. Har alltid tyckt om svalor, oavsett var dom är. Så otroligt skickliga flygare dom är. Tänker på hur dom i full fart i djupdykning tar sig in under bryggan på båtklubben i Hälsingland. Det är ladusvalor (dom som är vackert rödbruna på hakan) som har sina bon där.

    SvaraRadera
  7. Just det - hur de flyger in under en låg brygga i skärgården har jag ofta förundrats över. Träffsäkerheten. Men härligast är när de flyger högt och skriker så det ekar mellan gårdarna.

    SvaraRadera