torsdag 7 maj 2015

Oscar Bergman - den ordentlige akvarellisten



Det är vid första påseendet en rätt enkel målning. Som alltid hos Oscar Bergman blir man tillfredsställd med det omedelbara livet: En vårdag med sippor och klar luft. Med träd på väg att slå ut och en domkyrka i bakgrunden, som i mina ögon ser ut som Uppsaladomen, men det kan jag inte svära på.
Trädet, en bok, är det som dominerar målningen, allt det andra är trallala som lallar med. Samma trallala som i alla Oscar Bergmans målningar av vårlandskap. Varje vitsippa för sig, åhej, och varje löv för sig, va bra. Det ser ut som det ser ut, tror vi. En öm skildring av dagar vi alla vill minnas. Inte minst min mormor, som hade Oscar Bergman som sin älsklingsmålare. Han var naturalist och naivist och samtidigt en som stod utanom de allmänna riktningarna. För han målade så ordentligt.

Detta ordentliga är det som närmar honom till skolplanschernas atmosfär, det nästan övertydliga återgivandet av krokiga ekar och späda björkar. Här en bok som strävar vertikalt i höjd med kyrkans torn och högre. Det är som om han gärna vill sammanbinda kulturens höghus med bokens sega kraft.

Men denna målning skiljer sig från de han brukar göra; det är något med trädets formation och grå massa, dess in-och-utbuktningar som liknar en kropp och efter att man betraktat det en stund börjar det röra på sig och antar en surrealistisk atmosfär. Det är ett märkligt ljus över barken som gör objektet overkligt. Det är alltid ett konstigt ljus hos Oscar Bergman, som om han inte riktigt kunde få till det där med ljuset, och då är vi tillbaka i skolplanschernas grådisiga stämning, och sen kan vi hoppa framåt till ett par konstnärer på 70-talet som lät sig inspireras av dessa planschers matta ljus, Jan Håfström framför allt.

Om man skär ut delar av målningen framgår det att den har övernaturliga kvaliteter; jag menar förstås enbart på bildens nivå. Och som en påminnelse om att även den mest ordentliga målare hamnar utanför sin egen ordentlighet, när en bild blir till. Så måste det vara.


Oscar Bergman, 1907. (Ja, och just en sådan kraftig bok hade vi i vår trädgård, maken och jag).

6 kommentarer:

  1. Ursäkta en göteborgare som tittar på konst, men det här är ju porr... nästan... eller har jag fel glasögon på?

    SvaraRadera
  2. Nejda ;). Men vi i branschen brukar kalla det för sublimerad eros. Det är ett väldigt mjukt och kroppsligt träd.

    SvaraRadera
  3. Som i: "Hörru, darling, har du lust att sublimera lite eros...?"

    SvaraRadera
  4. Jag tänkte just säga något vackert om din förmåga att beskriva ett konstverk, Gabi, och hamnar i denna oförblommerade konversation. Och visst kan man undra vad som utspelade sig i konstnärens huvud under målandet. ;-)
    Väldigt likt Uppsala domkyrka.. men ändå inte riktigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malou. Nej, du har rätt, tornet är lite mer komplicerat än Uppsaladomens.
      Bry dig inte om Gunnar, han är ju som han är ;)

      Radera