tisdag 13 januari 2015

Satir och underläge

Stor manifestation i Paris, och runtom i hela Europa mindre manifestationer efter terrordåden i Paris. 17 människor dödade av en liten grupp "prislamister" - en cell av jihadister organiserade inifrån ett fängelse där två av dem suttit. Prison Islam, som en anti-terrorist-forskare sa i radio.

Det är ingen vettig människa som vill något annat än att detta aldrig ska ske; att de som skapar, uttrycker sig, ritar, skriver, bedriver olika sorters journalistik, aldrig ska dödas, hotas eller censureras på grund av obskyra krafter i våra egna samhällen eller i andras. Men - alldeles bortsett från sekler av kolonisering och krigföring (där Europa och USA varit de dominanta krigsherrarna) som lett till ett hat och ett ressentiment bland före detta underkuvade folk - bortsett från det, så är vi också folk och nationer i otakt.

Den stora muslimska massan i arabländerna är ofta outbildade, analfabeter, lever under enkla förhållanden och lyder - precis som vi gjorde i Europa lite tidigare i historien - under auktoriteter. Papas, påvar, mullor, skriftlärde, kungar, prinsar, furstar, hertigar och en och annan drottning - har bara med vissa undantag varit intresserade av vanligt folks frihet. Först i och med upplysningstiden kom tankar om tolerans och yttrandefrihet att växa fram i Europa. Även i arabländerna har det funnits mer toleranta och mindre toleranta perioder. Men givet förutsättningen att utbildning, läs-och-skriv-kunnighet, allmänbildning och erfarenhet av att möta andra kulturer, är det som frigör oss ur bymentaliteten - så ligger Europa lite före i en historisk utveckling som går mot ökad tolerans. Även här, och i USA finns dock djupa fickor av intolerans, SD, Ku Klux Klan, Gyllene Gryning, högerrepublikaner med flera, kan knappast sägas vara barn av Upplysningen eller ens demokratin. De är snarare rädda och hatiska reaktioner på förändring. En förändring man inte tål, en förändring man känner sig hotad av.

Men även de mest konservativa skikten i varje samhälle har kanske någon glimt av en värdeskala som är universell: Hederlighet, ordning, att hålla något heligt. Det senare är förstås det som gör religiösa grupper till besvärliga människor - för oss som är "moderna".
Urgammal religiös sed håller sig med förbud: Inte visa för mycket kropp, inte vara otrogen, inte dricka alkohol, inte häda guds namn. Inte, inte, inte. Den här inte-mentaliteten är förstås otroligt irriterande för oss som kan, vill, får och ska - ta för oss av allt.

Religiösa människor har också ofta konstiga seder: Chassider går runt med stora hattar och måste ha skägg, konservativa muslimska kvinnor har sjalar eller burka, katolska kvinnor hade förr alltid huvudet täckt under mässan, de går och biktar sig. Munkar och nunnor lever i celibat. De är konstiga människor.

Satir är lätt att rikta mot dessa grupper. Lätt att använda sex, som del av satiren. Elisabet Olsson Wallin fick ställa ut sina bilder av homosexparties i kyrkan, och svenska kyrkan tycker att det var en okej variant av bibeltolkning. Det var det förstås många kristna som inte tyckte. Men en liten bildskandal kan ju pigga upp, om inte annat. Med andra utgångspunkter har sex ofta använts när kommunister på 60-talet skulle häckla kapitalister, eller när man vill göra narr av judar, eller - förstås - muslimer.

Som vän av yttrandefrihet tycker jag allt detta är okej. Men jag tycker det är lika okej att några yttrar sig om att det inte är eller "känns" okej för dem. Konservativas fri-och-rättigheter alltså.
Yttrandefrihet är ju av tradition på den "modernes" sida, ända fram till nazism och sverigedemokratism, när den i stället bubblar upp som allsköns gammal ansamlad fördomsfullhet och hat, som ska ut: allt på en gång. Hatsidorna på nätet brinner av dumhet. På samma sätt brinner jihadister av ett ansamlat hat, och det är knappast ett par teckningar här eller där som får de att anfalla, de söker bara ett mål; tecknare, skolor, kvinnor, judar whatever.

För mig gäller detta: All satir är okej och särskilt okej är den som riktar sig mot makt, övermakt, förtryck, dumhet och repressalier. "Krossa den skändliga" sa Voltaire, om kyrkan, eftersom kyrkans auktoritet var en maktfaktor. Detsamma gäller makt-och-terror-typer inom Islam. Samt satir riktad mot det kapitala utsugandet av underbetald arbetskraft och jordens resurser.
Men även bland de roliga satirtecknarna ligger andra kulor på lut. Det är som på twitter - den som drar det grövsta språket vinner. Därför spyr, kräks och skjuter sig folk dagligen på Twitter, och nyanserna går upp i rök. Det kan va kul. Men oftast inte. När det gäller satir är det sämre om de grövsta skämten drabbar delar av ett folk som befinner sig i underläge, romer, judar, muslimer, förr i världen kanske arbetare och samer.

Till och med en "modern" människa som Lars Hillersberg kunde inte låta bli att karikera judar å det grövsta, och blev också anmäld för rasism i sina teckningar. Det kunde väl hänt också med Charlie Hebdos teckningar av företrädare för Islam. Svartmuskiga, tjockläppade, raskarikatyrer. Men det har inte hänt.
Det som dock förblir mindre okej är när satiren i stället för att rikta sig mot makten, riktar sig mot redan undertryckta grupper, mot vanliga muslimska kvinnor med sjal, mot män i tofflor, mot judar med stora näsor, all denna gamla sörja av nedlåtenhet.
Därför bör man vara lyhörd för vem och vad och vilka som träffas av satiren. Lyhörd, men inte censurerad.
Jag tror inte att den som inte själv, eller ens i sin familj, drabbats av elak satir, av rasistiska karikatyrer eller av kvinnoförakt, kan fatta hur det är att få det över sig. Däremot tror jag att människor ur tidigare förtryckta grupper, judar eller muslimer, känner det mer, och har större anledning att efterfråga en viss betänksamhet.

Personligen är jag inte så besatt av tanken på att människans högsta frihet är att rita mohammedhundar eller en helig ande som sätter på Jesus bakifrån. Jag är också en av dem som vuxit upp med ett visst pietet för det s.k. heliga. Alltså förstår jag de som känner sig trampade på, vare sig de är muslimer, kristna eller judar. Det är min sorts tolerans.

Teckning från Charlie Hebdo


Jag länkar till fyra texter, en av Johannes Anyuro, en "modern" man, poet, muslim, som diskuterar med sig själv om Gud. En av Henry Bronett om Lars Hillersbergs antisemitiska teckningar. En av Göran Rosenberg om Europa och multikulturalismen. Och till sist Ulrika Knutsson om Lars Vilks och rondellhunden. 
Tillägg 15.1. Länkar även till Slavoj Zizek i DN, han tillför något. Ytterligare perspektiv ger Håkan Lindgrens intervju med Taslima Nasrin, en förkämpe för fri-och rättigheter som tröttnat på islam, koranen och slöjan. 
På den här websidan kan man läsa berättelser av kvinnor och män som lämnat Islam.
För övrigt tycker jag alla borde se den utmärkta dokumentären om IS på SvT Play.
Tillägg 21.1. En artikel skriven av Pankaj Mishra, som mer än någon annan jag läst försöker omfatta hela komplexiteten mellan Väst/Öst, Upplysning/Tradition. Tack Gunnar Pettersson för länken.

5 kommentarer:

  1. En del av problematiken är ju att satiriska tidskrifter och tv-program idag har lättare att bygga upp en stadig publik utanför det egna landet, en publik som följer dem i närtid, inte med flera månaders eller års fördröjning, så att spelet satir - reaktion - motreaktion etc kommer igång medan nyheten fortfarande är het. Förr fanns knappast den där vidgade spelplanen; visserligen fanns det t ex svenakar och tyskar (eller t o m japaner) som läste amerikanska MAD eller just Charlie-Hebdo, men det var ett exklusivt fåtal som följde dessa från nummer till nummer allt eftersom de kom ut, dessutom innebar ju postgången en viss fördröjning. Den invanda publiken, den som direkt exponerades för satiren i en tidning eller tv-serie eller så, befann sig till 98% i hemlandet och då blir hela spelet mellan komedianterna på scenen och publiken annorlunda. När scenen blivit (potentiellt) internationell och snabb på det sätt som den är nu öppnar sig helt andra möjligheter och risker.

    Tror att det där är typiskt för dessa karikatyrfejder alltsedan Jyllands-Postens Muhammedteckningar. Visserligen räknade väl inte JP med att deras bilder skulle väcka livlig debatt och bråk över stora delar av världen, men i själva upplägget låg ändå ett försök att hänga ut muslimer, både Danmarks muslimer och gruppen muslimer i allmänhet, inför hela världen. Man beställde karikatyrer som skulle "testa om det var tillåtet" och politiskt möjligt att använda bilder av Muhammed eftersom moderna sådana saknades (jag minns när jag läste om det där uppdraget i en artikel i Berlingske, några månader innan saken briserade) och i denna formulering låg både ett antagande att sådana bilder vore ett totalt no-no enligt de dumma muslimerna (och det är inte fallet, det har funnits muslimska kulturer som har accepterat avbildande av Muhammed) och en insinuation att PK-maffian skulle försöka stoppa sådana bilder för att hjälpa muslimerna. Flera av bilderna anspelade ju också på stereotypen av muslimer som onda terrorister. På det sättet var det ett slags självslutande performativ kampanj, mer propaganda än hygge, och det är inte att undra på att många muslimer uppfattade det som ytterligare en spark i ansiktet från ett land som redan gjort sig känt för sin inkrökt repressiva invandrarpolitik. Hade läsekretsen bara funnits i Danmark hade det väl stannat ungefär där, men med en internationell scen (plus den danska regeringens arrogant nedlåtande beteende i ett skede när den hade kunnat ta tag i frågan på ett städat sätt) så hamnade saken efter ett tag utom kontroll, i antända ambassader och danska flaggor osv. Hade den här "affären" inträffat på 60-talet eller 80-talet hade det inte accelererat så långt.

    SvaraRadera
  2. "När scenen blivit (potentiellt) internationell och snabb på det sätt som den är nu öppnar sig helt andra möjligheter och risker".
    Bra tanke där. Men hur man utifrån det ska bedöma vad man gör, säger, ritar osv är förstås den enskildes ansvar.

    Kanske borde lekstugan för karikatyrer aldrig upphöra att dumma sig, eller kanske borde den ta större perspektiv i beaktande. Jag har ingen lösning på det. Än. Men när man ständigt hänvisar till satirens historiska betydelse, så bortser man en aning från en helt förändrad värld. Ja. Det är alltid bättre att betrakta helheten än att försvara sina små delar. På satiriska heter väl samma utsaga att "slå åt alla håll" ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst, det är verkligen komplicerat. JP:s Muhammedteckningar var inte hets mot folkgrupp i lagens mening, inte ens i Sverige hade de kvalat in som hets eller hatbrott på det sättet - det är jag ganska säker på, men de var inte heller en heroisk gest för yttrandefriheten. Det var en olycklig publicering, och tidningar gör varje dag beslut om att *inte* publicera saker som de inte tänker backa upp, eller som det inte är rätt tid för osv. Tror att man kan säga samma sak om Vilks rondellhundar och i synnerhet hans judesugga - de är inte hetsbrott men dock kackiga publiceringar. Det är otur att just Vilks har blivit "paradigmfallet" som alla ska förhålla sig till i Sverige.

      Jag har inte sett så många av Charlies recenta teckningar om islam än, även om jag har läst tidningen då och då sen en studiesejour i Frankrike på det glada 80-talet, men de har ju hållit en helt annan basnivå (och verbal säkerhet) än typ svenska grabbtidningar eller dagens svenska politiska satir. I princip har både de och JP rätt att publicera, där tror jag vi är eniga, men det betyder inte att varje bild just de publicerar (och responsen på dessa bilder) blir ett lackmustest på tryckfriheten.

      Med en global by som scen får man en mängd korsande förståelsehorisonter, samtidigt som diskussionen och skratten kring satiren får en dos av överhörning ut mot en massa andra håll. Om den klassiska aatiren var en gentlemen's club där man stod i ett avgränsat hus - den nationella komikscenen eller whatever - och alla visste att det kommer hundra returmatcher i detta eller andra ämnen, så har det nu blivit mera av en stor ekolabyrint där folk springer runt och försöker utdela snabba uppercuts eller pistolskott bakifrån. Avstämningen kring hur långt det är okej att gå, kring smak och reson, blir helt annorlunda. Och det är ju tyvärr inget man bör skicka iväg till domstolarna.

      Radera
  3. "We have the right to ignore starving people, she said, but we should be obliged not to let them starve." Klockrent citat av Simone Weil denna vinter i Solna, där kommunen jagar de romska tiggarna mellan kalla utomhusläger under viadukter och skickar deras tillhörigheter till tippen.

    SvaraRadera
  4. Du har också läst Simone Weil. Det gläder mig att hon återuppstått i kulturen. Jag läste henne som rätt ung, och för tidigt. Hennes idealism var nästan skrämmande. Men ditt citat är så alldeles rätt. Tack.

    SvaraRadera