tisdag 6 januari 2015

Barnen från Jordbro

Jag har aldrig riktigt följt dokumentärfilmerna från Jordbro. En på sitt stillsamma vis storartad insats av Rainer Hartleb, som följt en grupp barn från sju års ålder och uppåt fyrtio. Nu såg jag en av de sista filmerna om dem, med inklipp från barndom och ungdom. Och blev så oerhört tagen och full av respekt.

Han sitter alltså sedan 30 år tillbaka i dessa människors kök, eller följer dem till en arbetsplats, och talar allvarligt om deras liv. Hur det blev. Vad de ville, vad som hände. Ställer sina lågmälda allvarsamma frågor och får - som det verkar - en stor uppriktighet tillbaka. Där finns minst två ensamma mammor som tagit hand om sina barn själva. Den ena gråter vid tanken på allt ansvar hon haft själv, gråter också av lättnad över att det gått bra, nu är det över, barnen har klarat sig fint, hon kan börja om. Hon är lite kär igen, något hon nästan inte ägnat en tanke under alla år som hon hade det tunga ansvaret själv. Denna människa.

En annan var mobbad i skolan, en pojke. Han är introvert och lite onåbar, utvecklas till en karlakarl, men har fortfarande svårigheter i sitt liv och arbete. En tredje är hon som tog en högre examen och nu jobbar socialt. Ytterligare en är hon som fick en dotter med medfödd skada på gallan, och som levt med återkommande kriser för detta barn. Ännu en ensam mamma kämpade i åratal med vårdjobb, och åt sig tjock för att orka pressen. Hon har självinsikt och är inne på sitt tredje liv, kan man säga. Och alla har de ett allvar, en ärlighet, som tycks kommen ur tuffa liv, mycket möda, ingen tid att göra sig till.

Om man någon gång, och utan nationalistisk överspändhet, ska tala om kärlek till folket, så är det vad Rainer Hartleb förmedlar. Vi ser ju ständigt stjärnor på slott och sommarpratare vända ut och in på sina liv i mer glamorösa program; vi lever tydligen i den stora utpratar-epoken. Inget ont i det. Men ibland känns den fatal - som ett nytt krav från ovan eller nedan: Vänd ut och in på dig själv och du skall bli älskad. Förekommer såväl i TV som på Twitter.

Men - å andra sidan - tänka sig en liknande film gjord i Täby eller Danderyd; och man skulle förmodligen fått höra hur bra allting var, hur trevligt, fint och förträffligt det mesta gått i lås. Finns det en sak som de lägre klasserna inte lärt sig av överklassen är det att kachera: att ständigt måna om fasaden, och det tjusiga utanverket, och pusha skiten långt in under mattan. Och kanske - möjligen - fyrtio år senare; brista ut i ett TV-program där det blivit modernt att "tala ut". 

Om ni får tid och tillfälle, se denna sista film av Rainer Hartleb, eller se alla. Det är ett unikt filmprojekt i Sverige och kanske i världen. Mitt undermedvetna döpte honom - innan jag hittat den rätta stavningen - till Rainer Heartlieb. Och heartlieb - hjärtekärlek - it is. 


En av pojkarna ur filmen
Länkar: Långt från Jordbro. Barnen från Jordbro samt de andra filmerna kan ni hitta på Svt Play.  Sju dokumentärfilmer har det blivit - om barnen i Jordbro. Rainer Hartleb har återvänt inte bara till just den här klassen utan också till platsen som i senaste filmen som kom 2009 - När jag blir stor. Men i nya filmen Långt från Jordbro återvänder han till ursprungskullen eller rättare sagt till deras barn.

Rainer Hartleb.

5 kommentarer:

  1. Hej Gabi,
    som så ofta, en fantastiskt fin text av dig. Men varför denna känga till människor från Täby eller Danderyd?

    SvaraRadera
  2. Ja, du får väl kalla det så om du vill. Men av erfarenhet kan jag en viss stil utantill, och den är ofta förknippad med maskhållande, en nedärvd variant av självbevarelsedrift så klart. Och den må vara användbar, men inte när man vill ha uppriktiga samtal i en dokumentär.

    Så - jag står för det jag skrivit, även om det givetvis finns helt okej folk i Danderyd.

    SvaraRadera
  3. De där filmerna har gått rakt in i hjärtat hos mig. Jag riktigt njuter av att känna allvarsamheten och tilliten mellan "barnen" och filmaren - de hedrar att både livet och filmerna är stora och viktiga projekt, till skillnad från en del annat man ser i media som gäller för utlämnande.

    SvaraRadera
  4. Håller med dig, förstås. Och är undrande över att jag inte brytt mig om att se de tidigare. Har en väninna som verkligen är från överklassen - ähum - och som alltid talat väl om dem. Eftersom hon bryr sig om människor.

    SvaraRadera
  5. Nå, jag började se dem för att en f.d. arbetskamrat till mig är en av föräldrarna. ;) Men jag fastnade direkt!

    SvaraRadera