fredag 19 december 2014

Skimrande vatten, blåst och palats

Var det äntligen något liknande sol som strilade blitt mellan flygande moln? Ja, något litet soligt var det en stund.
Gick på norra stranden i västlig blåst med vågors vilda tryck över Mälaren. Ljus på Södra Bergen, där det allra högst upp finns en gavel som säkert någon målat in i konsten, ty den fångar alltid det sista ljuset. Det var milt i luften och jag gick en lång stund intill båtarna varav en skulle avgå till Kalhälls julbord. Den hette Tranan, och jag skulle så gärna tagit en tur med den, men inte till ett julbord.

Men de stora vattnen här är mycket givande, ja, de blåser av minnen och liv och kärlek man känt och ung och gammal, och svensk och turist och hundar och ännu gröna Pilar.
För ovanlighetens skull går jag in på Stadshusets gård, lutar mig en stund mot strandräcket och lyssnar på glubb, glubb, slask från vågorna. Går över innergården och ser upp mot de små prinsessbalkongerna, pilastrarna i tegel, tornen med branta tak. Jag får aldrig riktigt liv i Stadshuset: det är oerhört snyggt gjort, en vacker pelargång mot vattnet, tegel så fint som detta hantverk någonsin kan göras, och ändå: Det är stelt, det är retro, det är en nationalromantik som redan när det byggdes hade överlevt sig själv. Det är i viss mening en död arkitektur. Nästan på samma sätt som Sverigenationalismen är en stendöd ideologi. Man kan inte bygga sig bakåt i historien.

Ut igen över broarna. Det är här man undantagslöst möter ett par turister som frågar om vägen, till Gamla Stan eller Centralen eller Riksdagshuset. Själv hänger jag på broräcket en stund och ser ut över det äntligen ljusa vattnet. Långt där ute tuffar en vit båt iväg. Det måste vara Tranan. Tung av julbordsbesökare.


Stenbockska palatset, säte för Regeringsrätten

Rundar Riddarholmen, med de finaste vyerna i stan, branta backar, smala gränder och det där alltid tomma torget som lägger ett helt 1600-tal mellan Svea Hovrätt och Riddarholmskyrkans nötta tegel. Här finns också Norstedts förlag, som gav ut en av mina böcker. Nu sorgligt nedskuret på personal och resurser. Här åt jag middag en gång med en av mina kära män, nästan en äkta riddare.

Tar en avstickare till Gamla Stan där jag levat tre omgångar av mitt liv, med olika vänner, möten, musik, och romantiska promenader. En av de pojkar som bodde här dog i vintras. Det svider till i hjärtat, över honom, och livets korthet, och sen blåser också det bort. Solen kastar en spotlight över Riddarhuset, en av de snyggaste skrytkåkarna i stan: Jag gissar på holländsk stil.

Och så reser jag tillbaka igen i en alldeles blå skymning. Med hängande julglitter och två monterade ljusklädda renar vid Norra Bantorget. I kvarteret på väg hem hör jag folk tala ryska och möter en mycket kort kvinna med hög Fara Diba-frisyr. Det är så man märker att man bor i en storstad.


Riddarholmen sedd från Stadshuset

2 kommentarer:

  1. I varje gathörn, varje vy finns minnen. Det tog nog nästan femton år av Norrland innan jag kom över det där svidet som kändes på vissa platser i den här vackra staden.
    Och bilden ovan med vyn från Stadshuset mot Riddarholmen - ett av de viktigaste mötena, ett av dem som fortfarande svider, både ljuvt och smärtsamt, ägde rum just där, en högsommarkväll för längesedan.

    SvaraRadera
  2. Djupast i hjärtat lever en flod, bara få har korsat den.

    Ja, du: Men numera går jag också relativt lätt genom denna stad.

    SvaraRadera