torsdag 18 september 2014

Brittsommar i fjällen

Min enkla uppfattning: Stora vyer tar fram det stora inom människan. Om där finns något.
Jag minns en person som skyggade för stjärnhimlen, hon kände sig antagligen Lost.
Jag är nästan tvärtom: Om jag inte får betrakta stora vyer nån gång emmellanåt, om inte fjäll och dalar, stränder och hav, stjärnhimmel och norrsken möter mig, är jag som fångad i en bur av omständigheter och omständligheter. Som att gå till tandläkaren en hel vinter. Som att alltid, alltid skriva på en bok. Städa, diska - allt det vanliga. Handla på Coop. Gå till Apoteket. Köpa underkläder på Åhlens. Hela den alldeles nödvändiga biten av ärenden.

Men att det finns folk som shoppar bortom allt förstånd är mig obegripligt. Shoppa är det tråkigaste som finns. Här gör jag då och då en generaltur hos handlarn, köper mat för en vecka. Klart, slut. Resten är ett seende, gående, roende, ritande. Och så kritorna, aldrig i lika många toner som färgerna på fjället - nu gör jag en del i svartvitt för att lugna ner kolorismen.

Häromdagen var Gerd och jag uppe på närmaste fjället; där man ser meanderåarna slingra genom mosse och myr, där sju små sjöar ligger ljusblanka i motljuset. Bakom dem berg efter berg av blålila toner. Fjällpiparen som alltid hörs där uppe besökte oss. Fruktansvärt ansträngande vandring, värst på nervägen, medan uppvägen är lätt. Dagen efter var jag omtumlad. Som ett lätt bubbel i hela kroppen. Varenda bit överansträngd. Bortom gränsen för normal "träning". Och det finns alltid någon gräns man bör passera - innan det är för sent.

Idag var Gerd och jag uppe på Stekenjokk, med bil. Ingen ansträngning alls. Gick upp till renvaktarstugan och tillbaka. Satt i vidvinkeln av nio fjäll och glodde, hyfsat tysta. På hemvägen stod tre renar obeslutsamma mitt på vägen. Så fick jag äntligen se dem igen. Dessa de vackraste bland djur.
Dagarna i fjällen har varit fulla av tursamt väder. Brittsommarvärme, ingen vind, klara höstfärger. Nu avsänder jag ett par bilder igen från trakterna där vi varit.



10 kommentarer:

  1. Jag förstår precis vad du menar med behovet av de vida vyerna. De renar själen på något vis. Raka motsatsen till shopping, alltså! Jag åker till föräldrastället i Småland i helgen och hoppas åtminstone få en tyst stund vid den lilla sjön någon gång.

    Den nedre bilden med regnvädret i fjärran är nästan för bra för att vara sann. Så vackert är det väl bara på vykort? Eller?

    SvaraRadera
  2. Så vackert är det hela tiden här just nu. Tror aldrig jag varit med om en finare höst. Det betyder också att jag är aningens utpumpad ikväll. Man måste ut och iväg hela tiden.
    Javisst, det stora renar själen, och hjärtat. Önskar dig en vacker och stillsam Smålandstur.

    SvaraRadera
  3. Nu är bilden min skrivbordsbakgrund. Helt ömEJsing som amerikanarna skulle säga.

    SvaraRadera
  4. Ja, bra. Själv har jag världens minsta bysantinska kyrka - från Aten - på min. Men tidigare alltid fjäll och berg. Från här till New Foundland.

    SvaraRadera
  5. Nästa år måste det bli fjällvandring!

    SvaraRadera
  6. Men du var ju uppåt Lappland, tyckte jag....

    SvaraRadera
  7. Jodå, ända till Abisko, men utan att göra någon egentlig fjällvandring, bara en rekognoseringstur. Men nästa år, då.

    SvaraRadera
  8. Bra för själen, och kroppen får väl hänga med. So far ; )

    SvaraRadera
  9. Åh, vad jag håller med dig - både om vidderna och om shoppandet. Shoppa är verkligen urtråkigt! Att många t.o.m. har det som "intresse" känns väldigt främmande. Jag vill UT och bort så fort jag hittat det jag behöver i en affär.

    Och så är det väldigt vackra bilder igen!

    SvaraRadera
  10. Skönt med förståelsen här. Jag ser nån sorts shoppingbrud med två ungar i TV, och det gör mig helt förskräckt. Det ÄR ju en sjukdom, för f-n. Hon får också hjälp.

    Här har varit ännu fler härliga dagar och kräftfest igår. IDag helt slut. Nu regn, dimma, men stilla. Man får börja "kulturarbeta" igen. Hej!

    SvaraRadera