fredag 29 augusti 2014

Åter till politiken - Asylrätten

"Bara så länge vi betraktar det som en universellt bjudande lag att ge asylsökande fristad, och bara så länge människors rätt och möjlighet att invandra och utvandra får principfast stöd, kommer vi trovärdigt att kunna stå upp för mänskliga rättigheter både här hemma och utomlands.
Den historiska kunskapen om migration och etnicitet är nämligen entydig: vi måste bistå flyktingar, om vi inte ska upprepa historiens misstag och stillatigande se på när andra dör eller dödas. Det är ödesdigert att sätta stopp för människor som behöver korsa gränser.
Varför saknas sådana historiska slutsatser i den politiska debatten? Har de blivit otidsenliga? Kommer Anders Borg att räkna vidare och snart ställa oss inför ytterligare ett falskt val: välfärdssatsningar eller mänskliga rättigheter?"

Stefan Jonsson skriver den bästa artikeln efter Fredrik Reinfeldts flykting-utspel. Läs hela artikeln här i DN.

Palestinier på flykt.




Vid sidan av politiken - Aldous Huxley


“The real hopeless victims of mental illness are to be found among those who appear to be most normal. "Many of them are normal because they are so well adjusted to our mode of existence, because their human voice has been silenced so early in their lives, that they do not even struggle or suffer or develop symptoms as the neurotic does." They are normal not in what may be called the absolute sense of the word; they are normal only in relation to a profoundly abnormal society. Their perfect adjustment to that abnormal society is a measure of their mental sickness. These millions of abnormally normal people, living without fuss in a society to which, if they were fully human beings, they ought not to be adjusted.” 

Aldous Huxley,
Brave New World Revisited

"Man is so intelligent that he feels impelled to invent theories to account for what happens in the world. Unfortunately, he is not quite intelligent enough, in most cases, to find correct explanations. So that when he acts on his theories, he behaves very often like a lunatic.”
 

Aldous Huxley 

 

måndag 18 augusti 2014

The Grand Budapest Hotel

Öppningsscenen och ett stort antal andra scener i filmen är som renässansmålningar som nyss upptäckt centralperspektivet. Kameran statisk, i mitten av en byggnad. Till en början Grand Budapest Hotel - som får sägas spela halva huvudrollen i filmen. Färgerna i gult, rött och guld ger atmosfären av en tid. En tid av flams, haute couture, sevärdheter och hemliga kärleksförbindelser i ringlande hotellkorridorer. Kitsch is the message.

Det jag fattar av anslaget är Wes Andersons faiblesse för det gamla Europa, den gamla uppsminkade primadonnan, inte helt olik en del av de gamla damerna i filmen. En passant kan sägas att kvinnorollerna är obetydliga på gränsen till obefintliga, och att detta naturligtvis fått en del av oss att ropa om "mansrulle".

De som gör filmen sevärd är trots allt skådespelarna: Först hotellägaren - i exklusivt torrkomisk tolkning av Ralph Fiennes. Om det kan kallas tolkning. För gestalterna i den här filmen är inte i vanlig mening individuella identiteter, dramatis personae med psykologisk utveckling. Snarare använder sig Anderson av en sorts serieestetik: Goa gubbar mot elaka gubbar, vänskapliga blodsförbund mot snöda giriga arvtagare, charmerande människor mot brutala. Artigt vänliga Fiennes kan förändra världen med sin oldstyle finess. Och hans hisspojke är en evigt trogen bundsförvant utan tanke på egen vinning, också han genialt spelad av den unge Tony Revolori.

Wes Anderson är inte intresserad av att servera en realistisk film. Han kör hårt med arketyperna, och gör det samtidigt med lätt hand som en äkta postmodernist. Han är skicklig, miljöerna är underbara, skådespelarna briljanta, bara storyn är secondhand. Någon ärver mot andras vilja ett stort hotell. Kriminella manipulationer och våld blir följden, men: Den goda människan segrar och hans lille hisspojke, en fattig invandrare, ärver i sin tur hela härligheten.
Filmens storytelling utgår från två röster: En författare som besöker Grand Budapest Hotel och får sig dess historia till livs, och den åldrade hisspojken, nu ägare till hotellet. Stämningen växlar mellan stiliserad slapstickkomedi och huvudlös fars. Allt hänger löst, inte minst i slutscenernas små linbanekorgar över Alpernas branta stup där Hotellägaren ska rädda sig från Brutal Förföljare. Ja, det är show för hela slanten. Bara de onda dör.



Vad vill regissören? Det kan man fråga när det gäller Fellini, Godard, Bergman, von Trier, Jane Campion, Cassavetes - men här? Jag vet inte. Förra gången jag såg en Wes Anderson var det Life Aquatic, med Bill Murray, en helt förtjusande tokig story om en undervattensnörd och hans kompisar. Betydelse: Underhållning.

Den postmoderna estetiken hos Wes Anderson tycks fixerad vid tre saker: Bisarra eller stilfulla miljöer, bisarra människor och en cool kamera som föredrar att stå still.
Det är oerhört skickligt gjort, utifrån dessa preferenser. Miljöerna är befängt underbara, men det är helt och hållet skådespelarna som gör filmen. Som levandegör bisarra dialoger och skänker energi åt sina maniererade figurer. På den vägen får den fina postmoderna icke-identifikationen en släng av kött och blod.
Ja, skådespelarna är behållningen, och de gamla, bedagade miljöerna är filmens patina, och samtidigt det som någon kallat för Andersons miljö-fetischism. Bra ord. Men det går bra att bara kalla det "ett öga för" miljöer. Kanske ett slukande barnsligt öga. Som när pojken från Amerika första gången ser Baden-Baden eller Budapest Hotel.

Men under berättelsens alla vindlingar och små roliga farsartade överraskningsmoment, finns ett hål, kanske inte svart, kanske grått, som handlar om en frånvaro. Meningslöshet som lek. Betraktandets roll blir övertydlig, både hos regissören och hos oss som ser. Så uppstår ett vemod. Var detta allt? Det gamla tokiga Europa en saga blott.


Ralp Fiennes/M Gustave och Tony Revolori/Zero.


Folkpartiets litterära disciplinskola...


...har inte öppnat än.

 

söndag 10 augusti 2014

Hamlet får spel

Var på en ovanligt trevlig fest igår kväll. En väninna fyllde femtio år, och vi återsåg hennes vänner, släktingar och barn. Lyktor upphängda bland träd och buskar, Cava, god mat, bra samtal, massa skoj och blahaj. Och så kom då den typiske unge mannen in i bilden. Arg ung man, så där som man bara trodde fanns när Osborne och Pinter var unga.

Jag känner honom lite sen förr. Han är skådespelare. Lång, smal, känslig typ. Han borde fan få spela Hamlet. Men nu var han arg. På kultursverige, på alla de med rätta åsikter som han möter i jobbet. På att han är dömd från början genom att vara vit, man, cis, whatever. På alla de rätta åsikterna som odlas i hans yrkesgrupp. Och - det spelar ingen roll vilka eller vad han gick igång på - jag förstår honom. Jag minns så himla väl hur det var att vara ung och omgiven av en viss åsiktskader, en viss sorts inställning till allt. Hur politik kunde äckla mig när den kom ut i form av färdigstöpta åsikter om allt och alla. Typ repetition av grundkursen. Boring. 

Min tanke: Att politik bör hålla sig till The Basics, ekonomi, sjukvård, ansvar för de gemensamma  resurserna i samhället. De som inte bör slösas bort på kortsynta utförsäljningar och arrogant nepotism. Och att kultur - inte alltid, men ofta - bör få försiggå i en annan dimension, en frihetlig, påhittig, karnevalisk, onyttig, experimentell dimension. Där samhällskritik kan ingå. Men inte jämnt och ständigt vara en given varp i väven.

Så kul som det kan vara att börja sin bana som ung skådespelare eller författare eller konstnär, så trist det kan bli när man känner sig omgiven av rättänkare, och att just dessa rättänkare som ingår i en viss politisk kader, alltid får kamma hem, vara med, strykas medhårs och favoriseras. Grupptänkandets värsta sida.

Så jag sa: Jag förstår att du är arg. Var arg. Jag har också varit arg. Har aldrig kunnat slimma min själsliga kostym till att passa den ena eller andra gruppen. Men har här och där genom livet träffat de människor som jag under en tid kunde samarbeta med. Tror ingen av dem var en rättänkare i PK-mening. Du kommer också att träffa dem. 

Prins Hamlet, med det känsliga ansiktet. Vill försöka i Berlin. Vill vara någon annanstans. Brister ut i haranger av irritation. Och jag tänker. Men va fan, grabben, det är ju den här eländiga Alliansen och dess utarmande regeringsår som gör att vi har en fyrkantig vänster igen: En frustrerad församling som tröttnat så ini helvete på vad borgarna gjort med Sverige att de börjar om på ruta ett i vänsterns demagogi, samma period som du kommer ut i ditt konstnärliga liv. Det kan inte vara kul. Det måste finnas en vidare horisont. Och kanske - om vi backar de här åren som sålde ut Sverige, om vi backar från egoisternas thacherism och SDs människohat, att vi kan få en vidare horisont igen. Där man inte bara står och hackar från höger till vänster utan kan brista ut:

To be, or not to be--that is the question:
Whether 'tis nobler in the mind to suffer

The slings and arrows of outrageous fortune
Or to take arms against a sea of troubles
And by opposing end them.
 
Det var Hamlet. Men Brecht är också evig:
Denn für dieses leben ist der Mensch nicht schlecht genug:  

söndag 3 augusti 2014

En målning av Jan Håfström

Min text om en av Jan Håfströms målningar kan man läsa på björnstrand backwater.
Den publicerades första gången i DN. Serien där hette Galleriet. Synd att den togs bort när inte Ingela Lind fick bestämma. Men popsångare, heminredning och dataspel är ju mer kultur - eller hur?
Damn it, Adorno!

100.100 besök

EN SÄRSKILD HÄNDELSE



Jaha ja. Nu har jag uppnått den i bloggismens kalender så viktiga dagen där mitt besökarantal blivit 100.000. Naturligtvis inget för en belevad människa att göra stor affär av. Men ni vet att det finns något som heter Blommogram - va? Ähum. Goddag då.


lördag 2 augusti 2014

En ovanlig Vivaldi

Hörde till min glädje att Vivaldis L´Estate - Sommaren - fortfarande rockar fett. I Lex musikprogram häromdagen spelades en helt konstig udda variant av denna gamla slagdänga. Om det var för att det samtidigt var så varmt och julidagen så söt vet jag inte. Men den gick rätt in. Bered er på vital virtuous italiensk flirt med Duilio Galfetti och Diego Fasolis. Länk till CD:n.