fredag 25 juli 2014

måndag 21 juli 2014

Varken tala eller tiga


En mink frågade Fuketsu: "Tal och tystnad förenar
och åtskiljer. Hur ska man bära sig åt för att varken tala
eller tiga?"
Fuketsu sa: "Jag minns våren i Konan. Fåglarna sjunger
bland hundratusentals doftande blommor."

Mumon säger

Fuketsus zen är som en ljungeld. Så fort han får tillfälle
slungar han den. Men varför kom han den här gången
dragande med en gammal dikt? Om du kan svara på det
öppnar sig vägen för dig. Så gör dig kvitt alla vackra
fraser och berätta för mig om din zen!

Det var ingen vacker vers han läste
men den talade utan ord.
Den som låter tungan löpa
råkar alltid vilse.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ur Mumonkan, Muren utan port
översatt och utgiven av Johan Laserna
i en sällsynt vacker utgåva
på Umbra Solis, 1999.

lördag 12 juli 2014

Sisu Sim Sauvignon


Om det är 29 grader måste man tyvärr dela park och sjö med en massa onödigt; typ hög musik, vattenmopeder, folk som skriker på sjön (fick man aldrig göra i min barndoms trakter, ansågs vulgärt) - samt i värsta fall nån karl som smyger i buskarna och måste sjasas bort med en tigrinnas superkrafter.

Igår ingenting av detta. Satt med finskan på en klippa och diskuterade sisu med mera. Hon sa helt spontant att svenskar är mer diplomatiska än finnar. Och vackrare. Vilket ju lät rätt diplomatiskt. Sen tog oss samtalet all världens väg som jag inte ska återge. Så fort jag klev i vattnet för att simma återvände finskan med omedelbar sisu till en artikel hon tagit med sig, en understreckare ur SvD, som hon läste med sån frenesi at jag aldrig sett något liknande. Koncentrerad kulturell sisu. Made in Tammerfors.

Idag var det tomt vid vattnet. Något så underbart inträffar bara för att det är mindre än 20 grader i luften. Men i vattnet var det varmare. Jag kom loss på sommarens andra långsimtur och detta gör mig mycket lycklig. Jag simmade i lä, vattnet var blankt, solen gick ned i riktning av simtagen. Bara några änder och de gröna dungarna över vattnet. Sen bytte jag ett par ord med tyskan som bor därute och gick hem.

Finns alla möjliga jag borde resa ut till och besöka på öar och vid stränder. Men jag vilar lite på hanen här ett tag. När staden är nästan tom, bilarna så ljuvligt få, rösterna och trängseln borta. Kungsljusen blommar höga som jag själv, en och annan konsert väntar, och minst en person jag kan ta ett glas med. Sauvignon Blanc. Sådär - nu fick jag in det ordet också.



 

måndag 7 juli 2014

En kulturmans brev till sin son - Steinbeck

Efter en månads, eller vad det nu är, problematiserande och, kanske för många nödvändigt, diskuterande hit och dit om något man kallar "kulturmannen" - oftast en rätt okultiverad typ, tydligen - vill jag framföra mina varma hälsningar till sisådär en 16-22 kulturmän jag mött som varit av helt annan kaliber. Som sagt - det finns även män som är värda respekt, och som inte alltid är förtryckare. En av dem skulle kunna vara John Steinbeck, som bland annat skrivit ett mycket klokt far-till-son-brev. Det är allt jag just nu vet om honom som privatperson, och allt jag vill förmedla.
New York
November 10, 1958
Dear Thom:
We had your letter this morning. I will answer it from my point of view and of course Elaine will from hers.
First -- if you are in love -- that's a good thing -- that's about the best thing that can happen to anyone. Don't let anyone make it small or light to you.
Second -- There are several kinds of love. One is a selfish, mean, grasping, egotistical thing which uses love for self-importance. This is the ugly and crippling kind. The other is an outpouring of everything good in you -- of kindness and consideration and respect -- not only the social respect of manners but the greater respect which is recognition of another person as unique and valuable. The first kind can make you sick and small and weak but the second can release in you strength, and courage and goodness and even wisdom you didn't know you had.
You say this is not puppy love. If you feel so deeply -- of course it isn't puppy love.
But I don't think you were asking me what you feel. You know better than anyone. What you wanted me to help you with is what to do about it -- and that I can tell you.
Glory in it for one thing and be very glad and grateful for it.
The object of love is the best and most beautiful. Try to live up to it.
If you love someone -- there is no possible harm in saying so -- only you must remember that some people are very shy and sometimes the saying must take that shyness into consideration.
Girls have a way of knowing or feeling what you feel, but they usually like to hear it also.
It sometimes happens that what you feel is not returned for one reason or another -- but that does not make your feeling less valuable and good.
Lastly, I know your feeling because I have it and I'm glad you have it.
We will be glad to meet Susan. She will be very welcome. But Elaine will make all such arrangements because that is her province and she will be very glad to. She knows about love too and maybe she can give you more help than I can.
And don't worry about losing. If it is right, it happens -- The main thing is not to hurry. Nothing good gets away.
Love,
Fa

fredag 4 juli 2014

Bukowski, Lars Ahlin och jag

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Av liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter "Hollywood" och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.

Om det nu blev en independent-film? Jag har ju inte sett "Barfly". (Berätta! Någon!)

Det här måste vara en av Bukowskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.
Så eftersom jag nu gillar Bukowski vet jag inte om jag vill läsa han "värre" romaner: om kvinnomissbruk och sånt skit. Jag sticker huvudet i sanden, ungefär som vissa äkta makar som tittar bort när deras hälft visar värstingläget. Hmmm...inte bra privat, men okej i det amoraliska läsandet.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. "En varg söker sin flock" heter den. Jag sket i den när den kom, och läser den nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos UL: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi:"...alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är: " ...arbete tillsammans...att föra någonting framåt,att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i "Min död är min". NU händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvudpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men HUR?

Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan "Min död är min" och "Tåbb med manifestet". Nu gör jag pausen.

Men ni kommer att få höra mer om Lars Ahlin. Kanske också om Bukowski. För det kommer alltid kvällar när man väljer dåligheterna först - om inte annat för att undgå de höga kraven.


(Repris från Den Blinde Argus)

torsdag 3 juli 2014

Rolling Stones goes Scorsese

Martin Scorsese, regissören till en av alla tiders bästa rockfilmer: "The Last Waltz", med The Band, Bob Dylan, van Morrison, Joni Mitchell, Neil Young, och andra storheter, har gjort en ny rulle i genren. En två timmar lång konsertfilm med Rolling Stones. Filmad live på Beacon Theatre i New York; och med endast få inslag av backstage-scener; alltså en ganska oprivat film; men rytmiserad med inklippningar av intervjuer från gammelpojkarnas ungdom.

Om Scorsese i "The Last Waltz" hade ambitionen, eller helt enkelt lusten, att få med en kraftig dos av The Band- medlemmarnas hektiska leverne; turnétrötthet, droger, självmord, sexmissbruk, själsliga funderingar, producentmakt och samarbetsproblem; så har han i den här filmen gjort det betydligt lättare för sig.
För lätt?
Nä. Jag tycker inte det är en viktig fråga; när man får så mycket showtime, så mycket kul. Och kanske är det helt enkelt Rolling-Stones-medlemmarnas integritetsbehov, som avspeglas i det faktum att de inte låter sig talas ut med. Längre.
De har blivit gamla. Men de rockar starkt. Och det är oemotståndligt att få se en halvkrokig, halvkrökad överlevare som Keith Richards i aktion; den av de fem som för övrigt har det vänligaste leendet och verkar minst fokuserad på sig själv. Han clownar, han goofar; medan Jagger går upp i varv och rör sig på scen med absolut självcentrering och styrka, som om han var trettio år yngre. Och även om Ron Woods och Keith Richards gitarrer bökar sig samman till en fast flytande gungande rockmatta; så är det fortfarande Mick Jagger som drar det största lasset; utan honom kunde de spelat på en klubb i Southampton.

Keith Richards genomför inte ett enda längre solo, eller ens något subtilare riff, det verkar han faktiskt inte orka, och Ronnie Wood kan inte nå höjderna ensam. Charlie Watts hänger med, lite oengagerat, som en god hantverkare, och övriga bandmedlemmar är proffs och entusiaster i en fin blandning. Men det är ändå den där magra, fårade Jagger som är hundra procent lokomotiv. Visst; han har inte det mörkare, djupare soundet i sin röst längre; inte samma omfång som för tjugo år sen. Han skriker rätt mycket; men han gör det med feeling och precision, och i motsats till Dylan har han den folkliga talangen att sjunga så man uppfattar vad han säger. Till exempel så att man hör, att han, den gamle rundknullaren, har gjort en låt om hur synd han tycker om sig själv för att det är nån brud som bara vill ha sex med honom. Det är väl arketypiskt: Att män inte heller vill bli utnyttjade? (Fast lite dålig karma får en groupieman ta).
Sen sjunger han om "the girl with the far-away look in her eyes", som om det var en urgammal längtan. En kärleksballad, och countrylåt, öronmärkt för USA. Och publiken här är mera college än rebeller, mera finklädd än friklädd, mera ung än sextiotalistisk; om man undantar kvällens hedersgäster Bill och Hillary Clinton, som inviger konserten.

Och det passar bra att demokraterna är där; med de slitna rebellernas musikkår. Men det är Mick Jagger som – tillsammans med en gästgitarrist som blueskungen Buddy Guy –fullständigt tar hem spelet, och som ser till att det går över gränsen för det ofarliga.
Visst; grabbarna spelar lite falskt någonstans i mitten av "As Tears Go By"; men det här är inte musikhögskolan, och Jagger tappar inte en rad. Han gör "Sympathy for the Devil" och "Satisfaction" som om han känner båda delarna fortfarande. Men det man ser mot slutet av konserten, eller kanske redan i början, är att han är trött längst inne i ögonen; och att den frenesi som bär hans kropp har snott rätt mycket av hans själ. Styrkan sitter i kroppen, och i känslan. Men när hans ansikte ligger rakt under strålkastarna har han en ålder som inte finns: Någonstans mellan trettio och hundra. Jag har sett åttiofemåriga kvinnor se yngre ut än Jagger. Och Richards. Och Wood. De tre är slitna på ett sätt som bara Jaggers utlevelse kan kamouflera.
Drugs kill, och turnerandet är en utmattningsrulle. Om Keith Richards stod utanför tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg skulle de fina damerna inte ge honom ens en femma. Tur att han slipper, thanks to God, som gamla rockmusiker brukar säga. Och att han vid cirka 65 kan stå upp på en scen och spela, så att njutningen lyser i ansiktet på honom. Som när han ensam sjunger "You´ve got the silver…", med mycket lite komp, och stor övertygelse. För det mesta verkar han också gladare än Jagger; som fortfarande jobbar hårt med sin narcissism. Märkligt att se; hur de som visar upp sig; också män, blir underkastade samma tryck som det kvinnliga objektet. Mick Jagger är ett kvinnligt objekt; så nära gogoflickan och mannekängen som en man i den åldern kan komma.
Men det är ett spel han valt. Kolla hur han hular med magen, kolla vilka fina armar!
Sexigt? Vet inte. Han är för feminin för mig. Men jag tar honom som han är, och alla de andra avmagrade typerna. Vem vill vara partykiller? Stones musik driver på, förbi alla de där observationerna och gränserna, som jag väl hoppades att den skulle göra, fortfarande. Det blir fest, det är ju det de är bra på.

Och Martin Scorsese figurerar som en liten självironisk regissör i utkanten av kameran, som ständigt undrar: Vilka låtar tar ni? Hur kommer ni att stå? Var finns ljuset på Mick? Hur mycket tål han av den starka strålkastaren? Vi vill inte bränna upp honom.
Scorsese gör sig lite löjligare och mer tvångsmässig än han är.
– Obsessions, fixations, säger Jagger, och ler med överlägsen charm. Men han känner nog sina egna fixeringar också. Besattheten är ett bränsle.



      (Texten tidigare publicerad på Moviebox)

Eric Clapton & Friends - White Room


Tycker fortfarande att det här är bland det bästa som gjorts inom Pop och Rock. Gitarrmän. Yummi! Och jag har intervjuat Eric Clapton. Han var hur snäll som helst.


http://youtu.be/rvnWuOjJDh4