onsdag 30 april 2014

Raderna: Tarkovskij


Hela den avantgardistiska problematiken är också specifik för det 20:e århundradet, under vilken konsten gradvis förlorat sin andlighet. Värst är situationen inom den bildande konsten som är i det närmaste renons på andlighet. Den vanliga uppfattningen är ju att detta tillstånd bara avspeglar andlighetens tillbakagång i samhällsutvecklingen. Jo visst, skall man inskränka sig till ett enkelt konstaterande av tragedin, håller jag med: det är precis vad den avspeglar. Men konsten bör inte enbart återspegla detta, den har också till uppgift att övervinna bristen på andlighet – att bibringa detta konstaterande en andlig vision: som till exempel Dostojevskij gjorde – han var den förste att formulera det begynnande seklets malaise med enastående genomslagskraft.
Begreppet avantgarde saknar helt relevans för konsten. Jag kan förstå vad det betyder i sportsliga sammanhang, till exempel. Men att applicera det på konsten skulle innebära att erkänna tanken på konstnärliga framsteg; teknikens framsteg förstår jag – det innebär mer fulländade maskiner som bättre och exaktare fyller sina funktioner. Men hur skall man kunna vara mer avancerad inom konsten?



Ur Den förseglade tiden
Andrej Tarkovskij


Bilden ur Spegeln.


måndag 28 april 2014

Clashes & Friends

Ja, jag skriver rubriken på engelska. Så låter det mer som ett rockband. Och det är kanske det vi är, när vi rockar på väg genom bloggar och twitter, som vänner eller klumpskallar.

Klumpskallar kan även översättas till misshumör och feltolkning. Till exempel: För några år sen hände det på Gunnars blogg Pressylta, att två tidigare blogg-kommunikativa drog isär under en diskussion, den ena av dem på ett direkt fientligt sätt. Jag nämner inga namn, för det tror jag inte de vill. Men det blev, som man säger, lite otrevligt.




Nu är det så att en viss Karin - jag länkar inte - har vantolkat mig en smula. Vi har en del gemensamma bloggkontakter, och jag fann det lite ocoolt av damen ifråga att censurera en svarsreplik, när hon tidigare kritiserat mig i en jättebebiskonflikt. En pyttefråga. Något om hår. En misslyckat skämtsam kommentar från mig och vips var jag bu-uh-hu.
Fru K har annars själv en tendens att klampa fram över alla möjliga, grupper såväl som enskilda. Men det är hon det. Och det är ju upp till var och en såklart att klampa på sitt sätt.

Fru K skrev att jag varit elak flera gånger. Ack och ojsan. Men finns några kommentarer på den bloggen där jag varit elak mot Karin? Nä. De existerar inte. Bara ett fåtal oenigheter om böcker, vissa författare, viss politik. Nu har jag sagt detta till K, som tagit bort sin kommentar. Och jag tog bort min. Savoir vivre?

Hej och hå och si och så. Goddag roligare dagar. Må var och en klampa vidare i vårsolen på sitt eget sätt. Hoho, sa ugglan.

lördag 26 april 2014

Happening i Storkyrkan

Vissa dagar har en viss ton. Vissa dagar kommer man aldrig till rätta med. Disken man inte hann igår och fönstren som börjar se otvättade ut och vårkappan som måste tvättas, lämna igen böcker till Biblan, hamna i meningslös meningsskiljaktighet med någon som inte heller har en bra dag.

Andra dagar. Man vet exakt vilken riktning man ska gå, och hur man ska hinna och att ingenting är så bråttom som man tror. Det är vår ute och man tar en buss till Gamla Stan där fasaderna lyser i fina schatteringar. Man går en tur i de gamla kvarteren där man levde som ung, gick på jazzklubbar och hade kul med unga konstnärliga typer från läskigt medelklassiga hem där det fanns konst på väggarna och Katja af Sweden-skor på mödrarna och kronärtskockor och kastanjer och annat som inte åts allmänt. (Vi slapp sniglar och sushi).

Det var Hans med sin intressanta judiska bakgrund, det var Johan som kunde rita och skriva som ingen annan (han är död nu), det var Stefan som var låghalt men bar sig själv med sådan hållning att alla möjliga flickor blev förtjusta i honom. Där var den alltid vänlige L-G och den allvarsamme Victor, och Sussie och jag, och Tanja och Sonja och Solbritt. Vi som visade varandra krokiteckningar och utkast till dikter, dansade, och blev kära lite hit och dit och huller om buller. Hej, Hjalmar Söderberg; att vara ung var fantastiskt.

Gamla Stan bär denna story. Samt en del senare stories. Men husen är desamma. Vid Stortorget finns de vackraste och bland de vackraste det med djupröd fasad. Strax intill finns källarfiket där vi hängde efter skolan. Och mitt emot det: Storkyrkan.

Så när jag går in där två dagar efter påsk har jag en hel svans minnen med mig. Kyrkan är full. Proppat med släkt till konsertanterna. Och vi andra.
Barn börjar sjunga i olika delar av kyrkan; den blir resonansbotten, ekokammare, multisound. De tågar in sjungande; barn från Adolf Fredriks musikklasser. Sjunger så otroligt bra. Vänlig grönska, Dona nobis pacem, Dowland. 
Deras småsyskon som vill se och uppleva allt klänger ner från bänkarna och sitter på golvet. En femåring dansar i cirklar en stund innan mamman hämtar.

Denna kyrka är en installation, 600 år gammal. Äldsta delarna ännu äldre. Arkitekturen är en av de vackraste. Det robusta teglet som värmer rummet. Gotiska valv som ännu bär spår av medeltida målerier. Det konstnärliga överdådet i predikstol, barockaltare, rosettfönster. Undrar om folk som gillar Fantasy och Sagoserier går i kyrkan? Det borde de. Här finns en bättre scenografi än någon platt-teve kan uppbåda.

Efteråt går jag runt och ser på Maria och S:t Göran och draken. Fantasy igen. Draken är alltid ondskan. Svärdet är höjt. Skulpturen skulle fröjda en lajvare och ett barn.
Men den enorma målningen av Yttersta Domen ser obehagligt modern ut. Kropparna ramlar samman som i en blind sadomasochistisk orgie. Ingen av figurerna har särskild betydelse. Bara ramlande kött, lemmar i ljusdunkel.
Kan det ha varit pornografi för 1600-talet? Eller en verklig och uppriktig fasa för helvetet? Ett måleriskt budskap med Jesus tronande högst upp som ett frimärke på en mycket tung försändelse. 

Se Storkyrkan. I morgon kan det vara för sent. Trumpeter på det!



Bernt Notke: S:t Göran och Draken och Maria.
      

torsdag 24 april 2014

Colorado - M&A

Colorado river: Jag gillar den måleriska ton som uppstår när fotot är lite suddigt: Impressionism. Mira får berätta sen om hon vill  ha korrekt repro i stället. Färgerna, åh färgerna.







Öknen blommar/Colorado. Båda foton: Mira Stolpe Törneman.

onsdag 23 april 2014

William Shakespeare - My love is a fever

The Sonnets. 147.


My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
      For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
      Who art as black as hell, as dark as night.


Leva i nötskalet

Mannen jag aldrig glömmer, William. Mer specifikt Hamlet:

"I could live in a nutshell, and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".

Moderna varianter:

I could live in a nutshell -
were it not that I prefer my penthouse on Manhattan.

I could live in a nutshell -
were it not that someone keeps hammering on it.

I could l i a nutshell -
were it not that my Caravan is more mobile.

I could l i a nutshell -
If I wasnt so greedy to impress my neighbor.

I could l i a nutshell -
If they only came in XXXL.

I could l i a nutshell -
but I would obsess with the door lock.

I could l i a nutshell -
were it not that the only party guests would be ants, flees & caterpillars.

I could l i a nutshell -
If I had a Yogi Lover.

I could l i a nutshell - 
were it not that I have what we in Sweden call a "kåta".

Slut på 1600-tals-parafraser!
Men på något sätt måste man ju fira William Shakespeares 450-årsdag.
Ni kan snart komma att läsa ännu intressantare saker om detta. Tro mig.


Uppdatering:
Gunnar Pettersson berättar
(mycket) mer om WS
Pressylta Redux

måndag 21 april 2014

Kära vänner och läsare

Under nattens skrivarövningar lyckades jag av ett misstag putta in en text här, som inte var färdig eller ens menad att just nu publiceras. Ha ha ha!
Ursäkta röran. Ett litet felklick. Men det kanske kan vara spännande att ha tagit del av en "kladdig anteckningsbok", så att säga. Men lite skrämmande också att ha öppnat upp en textresa som ohämmat försöker fånga tankar som associeras fram när man börjar krokna framåt 3. Så kan det alltså se ut. Men det kommer att bli en bra text till slut.

Återkommer. Här solen, här värmen. Glad sista påskdag till alla.

lördag 19 april 2014

Påskeld


























Det begynder i dis. Højt oppe på kloden, hvor ingen mennesker ser det, sprækker isen med smæld over hvide fjorde. Der bliver havblåt mellem flagerne, natten, som har været det halve år, hvor solen står under horisonten, er omme. Det knager i iskanten, revne jager revne, da et glasbjerg - på størrelse med eventyrslottet, med tårne och takker og vinduer, som sneen længe har dækket - knækker af og står til søs med de hylende vinde.


Ur Ib Michaels Prins, en av de vackraste upptakterna till en nutida äventyrsberättelse.
(Gyldendal 1997)
Foto: Richard Gingras. Fler av hans eldfoton finns här.
From fire to fire, from ashes to ashes.
Här en liten film om att bygga och elda vid kanten av tidvattnet, i Kanada.

torsdag 17 april 2014

Paul Desmond - Alone Together

Dags att dela en Paul Desmond igen. Här spelar han med den likaså fabulösa Jim Hall Quartet. "How many are you in the quartet?" som flygvärdinnorna brukade fråga dem.



onsdag 16 april 2014

Dikt, dröm

I Dream

I dream I am lying in the mud on my back and staring up into the sky.
Which do I prefer, since I have the power to fly into the blue slate of
air? It is summer. I decide quickly that by lying face up I have a view
of the sky I could not get by flying in it, while I'd be missing the mud.

måndag 14 april 2014

Flykt och flytt och Kalifornien

Nu kommer flyttfåglarna farande in över Sverige och vissa lyhörda typer står med kikare i ett kärr och avslöjar provenienser. Ett fint ord för vad något kommer ifrån. Själv får jag nöja mig med att om morgonen höra två koltrastar och en skogsduva, glissandon och fraseringar, på gården.

Vi har alla våra provensienser, och våra flykter och flytter. Och det här skulle alls inte handla om fåglar. Utan om människor. Vårt behov av flykt, flyg kanske, eskapism, eller flytt.

Ja, det är inte så roligt. Vilket beror på att jag längtar efter en rejäl flykt, ett flyg, ett flyt. Om jag skriver bra ett tag så kan jag pusta ut och intala mig att jag haft flyt. Men jag kan inte intala mig att hela jag är på väg. Ett och annat måste först bli klart här.

Musiken däremot är min världskarta. Musiken är min enklaste resa. Eller naturen, konsten, och - i goda tider - kärleken. Men är det flykt? Eller är det vad livet ska handla om? Och allt det andra, stretandet och ambitionerna, är det som trögar till oss? Fast - å andra sidan - man ska ju jobba och skapa, vara ifred och bunkra in sig - innan man gör det stora släppet och flyger ut över dalen. 

Min äldsta bästa vän kom just hem från Kalifornien och jag hör på hennes röst i telefon hur många våningar högre och gladare hon är efter att ha sett bergen, stränderna, sälarna, havsuttern, redwoodskogen och sin dotter med man. Hur de tillbringade nätterna i husbåten och dagarna på långa resor utmed kusten, och långt ut på havet. Så långt man måste för att få se valarna tumla och vända upp sin stjärtfena. Och detta har vi kärt. Även när det tillfaller en annan.


Bilder från Kaliforniskt liv.

 


Mira i Redwoodskogen och på Stanford University.
Samtliga foton: Mira Stolpe Törneman. Mer av hennes fotosamling finns här: vhttp://ink361.com/app/users/ig-231738461/mirastolpetorneman/photos

onsdag 9 april 2014

V.S. Naipaul - om en frigörelse

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen. Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.


.............................................................................

Artikeln tidigare publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT m.fl.


lördag 5 april 2014

Min vän Inger Hanmann

Jag har under mitt liv varit ganska påverkad av stora män. De fanns i min närhet redan i barndomen och ungdomen, men naturligtvis - eftersom jag var ett barn av 50-talet - inte lika många stora kvinnor. Och lite konstigt är det ju att växa upp med Ingmar Bergman och kända skådespelare och en professor Carl Gustav Bernhard som var preses i Vetenskapsakademin. Han var pappa till mina barndomsvänner, vars mamma var operasångerska och hette Gurli.

Kanske var både hon och min egen mamma i någon bemärkelse stora kvinnor, men det märktes liksom inte så mycket som på männen, familjeförsörjare och kändisar som de var.
Däremot hade mamma en apart väninna som aldrig gifte sig och som hela livet levde för sitt måleri. Hon hette Jette Stoltz, och har förekommit i mina drömmar som en bild för något annat.

När hon i 40-årsåldern blev våldsamt kär i en spanjor som ville gifta sig med henne, ringde hon långa samtal till min mamma, för rådgivning. Jag är rätt övertygad om att det inte var min mamma som avrådde henne från att gifta sig. Det beslutet fattade hon själv. Och hon var den enda av alla vuxna kvinnor jag kände som gjorde precis som hon ville, även om det var ett dilemma.

Min mamma var först skådespelerska, sen en begåvad målare, men ägnade mesta delen av tid åt man och barn, utan att för den skull någonsin bli en "riktig" mamma. Hon var kul och hade en hel del joi de vivre, men hon hade också ett handikap: Att hon inte hann med det hon älskade mest att göra; att måla. Av någon anledning blev det lättare för henne att skriva, lite senare i livet, när det bara var hon och pappa. Hon kom ut med nio böcker efter 60.

Farmor och mormor var hemmafruar, mammas närmaste väninna var något liknande, fast hon läste korrektur på Svenskan. Ja, det var inte alls lika mycket schwung på damerna som det var på herrarna. Jag hade en enda väninna vars mamma var heltidsarbetande sjukgymnast och inte någon jag direkt kunde identifiera mig med.

Den enda, säger enda, kvinna ur den generationen som jag utan omsvep kan beteckna som en Stor Kvinna, var Inger Hanmann. Dansk målarinna och silverkonstnär, som jag lärde känna i Köpenhamn sent i livet, och särskilt sent i hennes liv. En rad märkliga omständigheter gjorde att vi kom i kontakt med varandra, och sen var vi vänner i åtta år, tills hon dog. Jag saknar henne fortfarande. Jag saknar henne mer än min mamma, som jag nästan aldrig saknar. Det var för komplicerat.

Med Inger var det enkelt. Vi gick på konstutställningar, pratade litteratur och musik och -  män. "Tro för all del inte att det går över", sa hon, om män alltså. Då var hon åttio och hade rätt nyligen lagt bakom sig ett stort uppdrag för danska ambassaden i Berlin och ett annat för Kastrup; en väggutsmyckning.

Kom att tänka på allt det här när jag såg Susanne Brøgger intervjuas häromdagen. Hon pratade om sin mamma; de där kvinnorna på 50-talet, som varken kunde följa i sina egna mödrars spår, eller ännu ta en helt egen väg. Och att hon, Susanne, var den som fick göra det för sin mamma, så att säga. Dubbelt jobb.




Fotot ovan från Kastrup Lufthavn, väggutsmyckning gjord 1989. Nedan en emaljerad silverskål från firma Georg Jensen, och en länk till fler av Inger Hanmanns grejer.



När jag äntligen kommer mig för att scanna mina analoga bilder ska jag lägga in ett fint foto på Inger här. Hon ska ha finnas med. De här är från dansk kunstbibliotek.