torsdag 20 februari 2014

Joyce Carol Oates igen

Börjar läsa Joyce Carol Oates igen. Det var vi som var Mulvaneys.
Blir inte klok på den här författaren, som jag instinktivt tycker om, för hennes hållning, till människor och samhälle och känslornas vågspel. Hon är bra. Men riktigt dålig också.

Nu ska hon porträttera den här familjen. Och hon lägger minst fyra, fem inledande kapitel på att "levandegöra" (som det heter) deras omgivningar; platsen, gården, träden, släkten, individers förgreningar. Det är som om hon tror att vi kan se deras topografiska karta. Jag ser inte den. För jag har så bråttom. Lika bråttom som jag tycker att hon har, när hon pladdrar på om familjens alla detaljer. Mammans intresse för antikviteter, djuren runt omkring dem, hundarna, hur det ser ut i trappen, att det inte är riktigt rent. Allt det där som kan skapa en atmosfär. Och gör det också. Men det är för mycket. Hon vill ge oss det myller, som de flesta större familjer lever i, men hon gör det en smula mekaniskt: Så här går det till, liksom. Myllrandet.

Ändå respekterar jag henne: Att hennes karaktärer och deras spelplan så ofta påminner om klassiska tragedier; Någon blir utsatt för något som förstör allt omkring dem. Här är det en ung syster som blir våldtagen. Oates ser människan i nätet av omständigheternas makt, och därmed också samhällets makt. Och jag vet förstås redan nu hur åt helvete det kommer att gå för Mulvaneys. Men jag ska läsa mig fram till punkten där de kanske tar sig samman igen, hittar en utgång.

Joyce Carol Oates är - i motsats till mycket amerikansk kultlitteratur - en moralisk författare. Hon har en kompassros. Men jag konstaterar om igen hur ojämn hon är. Den briljanta svarta komiken i Vad jag levde för samsas med Svart flicka, vit flicka, medioker, och den präktiga Marilynboken, som aldrig betog mig, och den sorgsna kyliga Gör med mig vad du vill, och så vidare. Man förstår att Nobelpriset är out of reach. Men grejen är; det spelar ingen roll, när en författare har en kärna man tror på. Visst önskar jag ofta att hon var mindre pratig, det har jag önskat mig med Doris Lessing också, ingen av dem är minimalister, och de är inte heller så skickliga på att skapa ett vitalt flöde, som tex Henry Miller var, eller Norman Mailer, not to mention Virginia Woolf. Men de har en kvinnlig erfarenhet, en blick, ett djup - som inte finns hos många andra - och de speglar en tid, en historisk-social mentalitet, med träffsäker skärpa.

Således - jag vet hundra författare som har en coolare stil än Oates - men har de lika mycket att berätta, är de lika brinnande i anden? Vet inte. Men jag önskar att hon strök lite mer, och skrev aningens mindre bullrigt. Kanske har hon bara lite för lätt för sig.

10 kommentarer:

  1. Intressant. Och skam till sägandes (om jag nu ska skämmas eller inte) har jag fortfarande inte läst Oates, efter vad jag minns. Bara varit på väg ett antal gånger. Tar inlägget som grund för val framöver.
    Jag håller på med långsam läsning av en riktigt tunn bok: Joseph Conrads Heart of Darkness. Bra sängbok eftersom den är så liten. Knausgårds nr 6 väntar. Den är tjockare än min franska Larousse. Kanske inte går att ha i sängen.

    SvaraRadera
  2. Åh, Joseph Conrad. Finna inget märkligare än Mörkrets hjärta, så enkel, så djup, så iakttagande. Jag läste även Lord Jim, och blev väl inte direkt besviken, men det är en mer ymnig äventyrs-och-själsresa.

    Av Oates tycker jag du ska läsa Vad jag levde för, då får du skratta också.
    Mulvaneys går knappt heller att ha i sängen. Minst två kilo. Man får
    vika upp benen liksom för att inte överanstränga armarna. Jag börjar på allvar tro att böcker som anstränger armarna för mycket inte är riktigt bra böcker. Men alltså - släpade därför hem Onda Andar i tre delar. På så vis tror jag den kan bli bra ; )

    SvaraRadera
  3. "den präktiga Marilynboken, som aldrig betog mig" Ja just så. Jag försökte läsa den för att förstå varför min vän fallit för den. Och min tanke var: Om Marilyn sett detta, hade hon då inlett en process mot författarinnan.
    Har även försökt mig på andra böcker av Oates, men inte lyckats läsa ut dem.
    Kanske säger det mer om mig än om Oates. Men det bjuder jag på. ;-)

    SvaraRadera
  4. Ja, den var underlig, en så att säga feministisk bok som samtidigt var lite - inte så lite - condescending mot föremålet i fråga.

    Men det finns andra, absolut läsvärda.

    SvaraRadera
  5. Tar mig friheten att länka till vad jag skrev om LIttle Bird of Heaven:

    Vi läser Joyce.

    'nuff said.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu läste jag din text. Och är helt enig vad beträffar Blonde.
      Den andra du disskerar/recenserar har jag inte läst. Men kan känna igen den där överflödigheten som Oates jobbar med (prata på, typ) - och som är hennes fallgrop. Ändå tycker jag hon tillräckligt ofta tar ett stort grepp på stora frågor, kvinnors liv, amerikansk livsstil, ondskan i otippad skepnad, etc. Jag ger henne cvansen att åldras med flaggan i topp!
      Men kanske är det som en del säger, att riktigt produktiva författare efter en viss gräns bara kan skriva sig neråt. Vi får la si.

      Radera
  6. Ska kolla din länk, såklart. Antar att vi inte är inne på en dissa-Oates-klubb. För den är inte jag med i :)

    SvaraRadera
  7. Om man inte läst Oates tidigare, kan man kanske börja med lilla nätta "Livets uppkomst" från början av 90-talet, som tillägnas "alla Kathleen". En riktigt otäck historia, mycket läsvärd, men i mindre format än man är van vid från henne. Det kan ju bli väl mycket "oatska" ordutsvävningar annars, förutom att hon är ojämn som författare.

    SvaraRadera
  8. Tack för tipset om Oates. Jag hittade "Vad jag levde för" i dag på ett antikvariat för 24 spänn! Inbunden. Inte illa. Nu ligger den i kön för att läsas.
    "Livets uppkomst" fanns inte där. Får bli en annan gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, då kommer du att ha roligt. Den är så formidabelt aktuell också apropå finansyuppisar som gjorde krisekonomi.

      Radera