söndag 28 december 2014

O´Hagans motgift

Om jag någon gång skulle känna en längtan tillbaka till Skottland, en romantisk längtan, fylld av minnen, så är Andrew O´Hagans ”Be near me” det rätta motgiftet. Jag har visserligen passat mig för Skottlands större städer, där man redan på 80-talet anade en långtgående arbetslöshet med fula sociala konsekvenser. Jag for till yttersta kusten, till Hebriderna. Naturen var som gjord för ett solnedgångspoem jag aldrig skrev. På Isle of Skye, i O´Hagans roman kallad ”Isle fucking Skye”, fanns bara havet och solen mellan mig och Amerika.

O´Hagans roman utspelar sig inte långt därifrån. Vi befinner oss på den skotska västkustens insida, Ayirdrich county, där fattigdomen är tät som regnet, och allt vad som funnits av småindustri flyttat någon annanstans, medan de före detta arbetarna är ”on the dole”, sitter framför TV.n eller gör en och annan meningslös raid till puben där inte mycket händer. Inte ens en kväll med quiz längre.

Till denna håla anländer en katolsk präst. Jag räknar till den tredje romanen i mitt liv där en katolsk präst är huvudfigur; de tidigare var Graham Greenes whiskypräst, och Bernanos lilla helgon i en fransk håla. Båda underbara böcker. O´Hagan är ungefär lika lätt att ta till sig. Han skriver med en fast och framåtsträvande rytm som sjunger, på det där sättet jag utan all rasism vill kalla keltisk. Rytmen får ljuda genom en snygg, träffsäker prosa, men under ytan finns som sig bör de djupa komplikationerna.
Oskulden möter unga slynglar, manliga, kvinnliga, och dras in i sin snällhets omhändertagande och dunkla överdrifter. Man fattar ganska snabbt att den naive, lite mesige, prästen är på väg att bli förförd. Hans skuggsida har hunnit upp honom i obygden. Han dras mot den värsta unge slyngeln, som är vacker och charmerande obehaglig. Resten kan liksom bara gå utför.

Jag tycker om den här boken. Det är något så fruktansvärt vemodigt med den väluppfostrade bögen från Balliol som förförs av det svarta och destruktiviteten, hos den han attraheras av. På sätt och vis är hela romanen enkel som en ballad; sorgeliga saker hända, när man blir kär i fel person. Men den ungdomliga och trixiga destruktiviteten är – förstås, O´Hagan är ju inte idiot – kopplad till en social misär, en teckning av livet som det blev, efter att den ekonomiska globaliseringen gjort sitt, och lämnat både arbetare och ungdomar i sticket på orter där det inte längre lönar sig att hålla igång ens en sketen fiskfabrik.

Det norrländska ”vi flytt int”, råder inte i Dalgarnock, on the Ayrshire coast, alla vill flytta, men ingen får arschlet ur vagnen. Hoppet är domnat, i soffan hos överviktiga fäder och klagande mödrar. Återstår den spänning som kriminalitet och drogmissbruk ger. Och även i detta lågland finns det grader; att sniffa lim kan aldrig vara coolt ens i den utsocknes drogkulturen. I stället kan man locka en tafatt homosexuell präst till att pröva Ecstasy, och trampa i det sexuella klaveret.

Dalgarnock är kanske lite, lite värre, än sina svenska motsvarigheter i (små)städernas ungdomsgäng. Men det är nog mest som jag hoppas. För att inget motgift finns.


Vill man läsa mer om O´Hagans bok, finns en Guardian recensent här.

Sinkat Julkort: Krubban




fredag 26 december 2014

Dagarna till ära: Rembrandt


Rembrandt: Simeon den blinde och Jesusbarnet. 1600-tal. Hänger i vanliga fall på Nationalmuseum i Stockholm.


tisdag 23 december 2014

Parfym

När min man och jag levde ihop hände det ett par gånger att han reste utomlands medan jag var hemma. "Nåt du vill ha?" ropade han lite i förbifarten medan han packade klart. "Inget särskilt" sa jag, som vanligt. "Jo, förresten, köp Anais om den finns på flyget". "Parfymen" sa han, och log lite roat. Han visste ju att det var en parfym och inte en författare.

Sen köpte jag den själv när jag for till England, och hem från Grekland, och whatever. En enda gång hände det att min man köpte alldeles tokig parfym till mig en jul. Jag sa det inte. Men den gick aldrig att använda mer än som toadoft. Och det var ingen billig parfym.

Senare i livet fick jag en vän som heter Inga - en av de mest generösa människor jag känner. Hon gav mig, under en middag på Tennstopet, ett litet hårt paket med glittrigt papper, och det var parfym. Chanel Allure. Den är frisk, citrusaktig med inslag av jasmin och något medelhavsträd. Den har blivit min nya. Anais Anais har försvunnit ut i kulissen, som en balettflicka med fransk och kryddig arom, och Chanel Allure är den något mognare doft som kan kännas i hissen när jag åker ner. Samt vid andra festliga tillfällen. Idag köpte jag den i julklapp till mig själv. På grund av 20% rabatt hos Åhlens. Min doft kostar 739 kronor. Och några tofflor eller koftor eller kimonos behöver jag inte.

En kvinna ska ha en parfym. Män också kanske, men jag känner ingen Oscar Wilde.
Synd att jag inte kör annonser på min blogg, då kunde jag fått intäkt för reklam, från Chanel och Cacharel. Men, tant pis! - man har ju inget vidare affärssinne.



söndag 21 december 2014

Ansikten

I ett TV-program ser jag en samling människor lyssna på radioproducenten Brian Reed. Hans ämne är "Så berättar du bäst" - och han låter dem lyssna på exempel ur sina egna radioprogram. I det ena en bilhandlare i New York på gränsen till sammanbrott; han skrattar efter varje mening. "Det är en 50/50 chans att jag går bankrutt". Skratt. Publiken är med honom.

I ett annat program berättar Reed om en pojke som separeras från sin familj efter en massaker i en by i Guatemala. Det är en komplicerad och tragisk historia, som jag inte ska återge. Det märkliga för mig just nu är inte den historien, utan hur publiken tar emot den.
De skiftar från slapstickskratten med bilhandlaren, till de allvarsamma, ja känslosamma uttrycken inför berättelsen om pojken från Guatemala. Deras ansikten ser ut som ikoner, särskilt kvinnornas, de medkännande Mariorna.

Det är något bra med TV. Detta avslöjande av ansikten. Tänk alla TV-program man sett med folk som lyssnar på föredrag. De ser spänt uppmärksamma ut, eller trötta, någon har slocknat helt, och bara ytterst sällan ser man ett ansikte med liv i. Men - så kommer det in en berättare på scenen, som analyserar berättarteknik och gör det med hjälp av små historier han producerat. Nu är det liv i  "de stela svenskarna". Varenda ansikte visar tecken på närvaro, delaktighet. Detta är något så underbart att ni måste se programmet, särskilt ni som berättar: Här finns det, på Svt PLay.

Ansiktet är det hos människan som man inte kan hitta på papperet, eller i CV. Kolla Putins stela botoxade ansikte, eller se hur Angela Merkel visar en del mammiga uttryck i sina samtal med medmänniskorna. Vi kan erinra oss Behring-Breiviks "väluppfostrade" släta ansikte. Eller minnas hur vanliga psykopater kan dölja sig i ett salongsfähigt yttre - två av de mest iskalla mördarna under tidigt 1900-tal var ett par "charmiga" bröder ur italiensk överklass. Eller se på de maskhållande storkapitalister som utan att tveka utsuger andras egendom, idkar köpsex med lyxhoror och ljuger kallt om båda delarna (Fergusons program som jag länkat till tidigare finns här).

Ansikten - och att kunna avläsa dem - beror av höger hjärnhalva. Människor med skador på höger hjärnhalva känner inte ens igen sin egen bror. Men - hävdar jag nu - det har också att göra med hur pass bra instinkt-kontakt man har. Hur ofta luras en människa av någon som  visar en trevlig mask, men som är en medium size skitstövel? Någon gång händer det oss alla, men har man dålig kontakt med sina instinkter händer det alltför ofta. Andra kan läsa av ett ansikte, en hållning vid första mötet: Den där typen är en hal jävel. Och det visar sig, efter en tid, att intrycket bekräftas.

Har man den graden av instinkt, eller intuition, och en fungerande högerhjärnhalva, går man sällan alltför mycket på pumpen i det mänskliga galleriet. Intellektuella ligger ibland i lä, eftersom de tenderar att överarbeta vänster hjärnhalva, och så att säga tänka sig fram till verkligheten. Det händer att de förblir naiva i det mer omedelbara livet.

I Patrick Modianos roman Lilla smycket, som jag nyss läst, finns det en liten flicka vars föräldrar "hade de där släta ansiktena hos mördare som länge förblir ostraffade i brist på bevis". Sådana ansikten finns, där man minst väntar det. I Modianos berättelse är minst tre sådana mördare - föräldrar.

fredag 19 december 2014

Skimrande vatten, blåst och palats

Var det äntligen något liknande sol som strilade blitt mellan flygande moln? Ja, något litet soligt var det en stund.
Gick på norra stranden i västlig blåst med vågors vilda tryck över Mälaren. Ljus på Södra Bergen, där det allra högst upp finns en gavel som säkert någon målat in i konsten, ty den fångar alltid det sista ljuset. Det var milt i luften och jag gick en lång stund intill båtarna varav en skulle avgå till Kalhälls julbord. Den hette Tranan, och jag skulle så gärna tagit en tur med den, men inte till ett julbord.

Men de stora vattnen här är mycket givande, ja, de blåser av minnen och liv och kärlek man känt och ung och gammal, och svensk och turist och hundar och ännu gröna Pilar.
För ovanlighetens skull går jag in på Stadshusets gård, lutar mig en stund mot strandräcket och lyssnar på glubb, glubb, slask från vågorna. Går över innergården och ser upp mot de små prinsessbalkongerna, pilastrarna i tegel, tornen med branta tak. Jag får aldrig riktigt liv i Stadshuset: det är oerhört snyggt gjort, en vacker pelargång mot vattnet, tegel så fint som detta hantverk någonsin kan göras, och ändå: Det är stelt, det är retro, det är en nationalromantik som redan när det byggdes hade överlevt sig själv. Det är i viss mening en död arkitektur. Nästan på samma sätt som Sverigenationalismen är en stendöd ideologi. Man kan inte bygga sig bakåt i historien.

Ut igen över broarna. Det är här man undantagslöst möter ett par turister som frågar om vägen, till Gamla Stan eller Centralen eller Riksdagshuset. Själv hänger jag på broräcket en stund och ser ut över det äntligen ljusa vattnet. Långt där ute tuffar en vit båt iväg. Det måste vara Tranan. Tung av julbordsbesökare.


Stenbockska palatset, säte för Regeringsrätten

Rundar Riddarholmen, med de finaste vyerna i stan, branta backar, smala gränder och det där alltid tomma torget som lägger ett helt 1600-tal mellan Svea Hovrätt och Riddarholmskyrkans nötta tegel. Här finns också Norstedts förlag, som gav ut en av mina böcker. Nu sorgligt nedskuret på personal och resurser. Här åt jag middag en gång med en av mina kära män, nästan en äkta riddare.

Tar en avstickare till Gamla Stan där jag levat tre omgångar av mitt liv, med olika vänner, möten, musik, och romantiska promenader. En av de pojkar som bodde här dog i vintras. Det svider till i hjärtat, över honom, och livets korthet, och sen blåser också det bort. Solen kastar en spotlight över Riddarhuset, en av de snyggaste skrytkåkarna i stan: Jag gissar på holländsk stil.

Och så reser jag tillbaka igen i en alldeles blå skymning. Med hängande julglitter och två monterade ljusklädda renar vid Norra Bantorget. I kvarteret på väg hem hör jag folk tala ryska och möter en mycket kort kvinna med hög Fara Diba-frisyr. Det är så man märker att man bor i en storstad.


Riddarholmen sedd från Stadshuset

torsdag 18 december 2014

Patrick Modiano - ur Nobelföreläsningen


Det är första gången jag håller tal inför en så stor församling och
jag bävar en aning för det. Man skulle kunna tro att uppgiften faller
sig lätt och naturlig för en skrivande person. Men en författare –
åtminstone en romanförfattare – har ofta svårt att handskas med det
talade ordet. Om man använder skolans distinktion mellan det skrivna
och det talade ordet, har en romanförfattare större talang för det
skrivna. Han tiger för det mesta, och om han vill låta sig genomsyras
av en atmosfär måste han smälta in i mängden. Han lyssnar obemärkt
på människors samtal, och om han blandar sig i är det för att ställa
några försynta frågor så att han förstår männen och kvinnorna
omkring sig bättre. Han talar tvekande på grund av vanan att stryka i
sina manuskript. Efter många strykningar kan hans stil visserligen te
sig klar, men när han talar har han ingen möjlighet att i efterhand
korrigera sin tvekan. 
 
Så tillhör jag också en generation där barnen inte fick göra sig
hörda, annat än vid vissa sällsynta tillfällen och först efter att ha bett
om lov. Man lyssnade inte på dem och avbröt dem ofta. Det förklarar
de talsvårigheter som vissa av oss dras med. Vi ömsom tvekar, ömsom
pratar för fort, som om vi riskerade att bli avbrutna vilket ögonblick
som helst. Antagligen är det också därför som jag, och många med
mig, mot slutet av barndomen greps av längtan efter att skriva. Man
hoppas att de vuxna ska läsa det man har skrivit.
Då måste de lyssna utan att avbryta och man får sagt det man hade på hjärtat. 
 
 
Ur Patrick Modianos Nobelföreläsning. Stockholm, december 2014.
 
Och om ni har problem med att han - på sitt personaliserande sätt - 
skriver han och endast han om författaren får ni ursäkta mig; jag har inget
problem med det. Det är ju hans text. 

Hela den rörande, vänliga och lite roliga föreläsningen finns här. Och på tre språk.
 

tisdag 16 december 2014

Elizabeth Bishop: One Art


The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.

- Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster. 



Colorado. Foto Mira Stolpe Törneman.

söndag 14 december 2014

Stjärnfall i stadens utkant

Jag försummar tyvärr min blogg: Endast ett inlägg på 14 dagar är oavsiktligt minimalt. Men jag vill gärna berätta om det senaste och märkliga: att man kan se stjärnfall även i stan.
I natt var vi ute vid sjöns mörka vatten under Geminidernas förbifart. Och det är en mycket mer upplivande förbifart än den där andra som andra talar om.

Geminiderna är alltså en grupp asteroider - som uppträder på himlen med årligt mellanrum och kan ge upphov till mellan 120 och 160 stjärnfall i timmen. Nu är det ju inte mängden det kommer an på. Vi såg tre stjärnfall vid 2-snåret. Ett av dem var det största jag sett i mitt relativt långa liv. Det var som ett eldklot, en liten komet med svans. Universum kan en del. Känner man då.

Inga andra människor var ute för att se det, i alla fall inte så sent som vi. Men det fanns många taxibilar på gatorna, med alla de som åkte hem, och alla taxibilar som kom tillbaka till stan efter att ha forslat hem de som skulle hem. Det är ju ett väldigt forslande som pågår så här en lördag. Förbifart eller ej.

Men i våra kvarter var det tomt och tyst. Och befriande att, efter åtta timmars bullrigt grannpartaj, komma ut under Himlen, och se den märkliga tysta Vintergatan kasta ner sitt lysande överskott: Ni kan se kortversionen i morgon kväll, om ni har klart väder. Good Luck!

Länk till astronomerna.

"The Meteor of 1860", by Frederic Edwin Church. Och så såg den största ut. Men inte två tennisbollar utan en.

tisdag 2 december 2014

The Art Of A Christmas Card

Man kan skicka små björnar med luvor som dansar runt en gran med glittrig konstsnö. Eller man tar Carl Larssons barn med kälke för hundrade gången. Eller man avstår och säger hej och god jul i farstun och ringer sina vänner och syskon. Eller så gör man så här. Då är det en konstart. Detta med ett tidigt julkort, en sorts honnör för The Christmas Season, med allt vad det innebär av lättnad och trivsel, av små gulliga stressmoment och varma kramar, av begravda familjehemligheter och annat muntert. Man tar det hela i hågen och ansvarar för nationens väl och ve under ömsevis tryckande eller berikande omständigheter. Man tar sitt ansvar för livsglädjen, traditionerna och överskottsmålet. Man tänker så länge på Djingle Bells och In a manger och Merry Gentlemen att allt annat försvinner av blotta ansträngningen. Så det är vad man blir kvar med. Ansträngningen.

God Jul från Tony Blair och Cherie. I år läser de varsin vers ur Tennysons Nyårsklockan. Hemma hos sig.


(Förlåt, förlåt, förlåt - jag avskyr också hovets fotografer.)


torsdag 27 november 2014

En slarvig anteckning


En slarvig anteckning till någonting - i alla bemärkelser gammalt - har råkat fara iväg på nätet. Jag har klickat fel tydligen. Ber om ursäkt till alla som är vana vid att läsa välskrivna och begripliga eller poetiska texter här. Den som flugit iväg och nu ligger och skvalpar i strandkanten av nätet är inget jag vill ha där. Det bara hampade sig så. Läs det inte. Släng.
Det är inte en supermodernistisk text från en dator som gått bananas. Det bara ser så ut.

söndag 23 november 2014

De två gamla på Stekenjokk

Det jag tänker på nu, för att det strök förbi, som minnen gör, det jag tänker på är den varma septemberdagen när Gerd och jag for upp till Stekenjokk: Högplatån på gränsen till Norge som sträcker sig i mil efter mil, utan träd, men med sänkor av sälg och krypbjörk. Och nu var det höst och marken var röd eller rödgul och mossgul. Det var just ingen blåst. De lugna linjerna från fjällen längre bort var täckta av ett soldis och blånade, men det fanns ingen snö på bergen, för sommaren hade varit extremt varm. 

Vi ställde bilen och gick en bit, en stig upp mot renvaktarstugan. Och just där vi steg av, vid kanten av vägen, satt ett gammalt par i varsin utfällbar stol. De var bara där för att sitta där. De hade bra tajming, det var en av de sista varma dagarna där uppe. Så med någon filt för säkerhets skull, satt det samiska paret, och Gerd tog sig en pratstund med dem, för alla känner varann i dessa trakter. Och jag vill minnas de två gamla. Som bara åkt upp för att sitta och se ut över närmstfjället en vindstilla dag i september. Dessa människor. Så långt från plastikoperationer och brutala gym i Stockholm och New York. Så värdigt och lugnt.

Och Gerd och jag gick upp till renvaktarstugan - som inga renvaktare använder längre sägs det. Vi öppnade dörren och såg oss omkring; där var skitigt och skräpigt och helt utan hänsyn förstört. Det gick inte ihop med det gamla paret nere vid vägen. Vad det går ihop med vet jag inte. Förr stod stugor i fjällen öppna och var och en som gick ut och in lämnade stugan så som de ville finna den. Men även här har brutalegoismen gått fram. Man tar för sig, skitar ner, och går. Så som den ansvarslösa åpna människan gör med hela jorden. 

Vi vände i dörren. Jag sa: Man borde ställa i ordning det. Någon. Bygden. Ja, jag själv. Om jag bara hade bil och tordes bo här uppe. 
Sen satt vi ändå på den gamla trappen en stund i solen. Jag sjöng refrängen ur Wild Mountain Thyme för Gerd. Trots att det är hon som är sångerskan. Hon, med en make som är fena på sax. 
Och när vi kom ner igen från renvaktarstugan hade det gamla paret farit hem. På vägen tillbaka mötte vi fyra renar och saktade in. Man drar ner bilrutorna då, som man gör i naturreservat, utan att känna sig som en främling. Och det var den dagen. En av de vackraste. Sedan natten.




PS: En rätt söt version av Wild Mountain Thyme med Sarah Calderwood finns på You-Tube. Men jag har inte riktigt hittat den rätta.

lördag 22 november 2014

Höst i Kyoto




En vän, som är arkitekt, är på resa i Japan. Går till de välordnade trädgårdarna. Grips av frustration över den tjocka strömmen av turister.
Här ett foto från en trädgård i Kyoto. Som vi vet var zen-buddhisterna fena på att arra dessa trädgårdar för kontemplation och yttre frid - som blev en inre.  Naturligtvis har konsumismen tagit över även det. Denna årstid när träd och buskar målar sig själva med ingens hand. Och digitalkamerorna klickar och mobilkamerorna står på led.

Vännen är också densamma som arrat vår väl tilltagna bakgård med rader av bambu, rodondendron, liljor, tulpaner, samt mystiska buskar och blommor jag ännu inte vet namnet på. Det har blivit en vemodigt vacker existens om sommaren, med en bred solgata mellan mars och september. Fullt av växande arter och färger. Nu intet. Ingen sol. Ingen blom. Ingen trädgårdsarkitekt. Dimma. Endast bambun är grön året om.

Foto: Susanne Tupy.


tisdag 18 november 2014

Valse Triste - Sibelius.

Sibelius. Nationalromantik. Jag vill tro att det är stora skogar och tungt fallande vatten - och en för musiker rätt bökig tempoväxling.

Men Valse Triste är också lätt. I god mening. Det vill säga - det är den så klart inte alls, för de som spelar, eller dirigerar. Jag har hört några olika inspelningar och fann till exempel den med Karajan distinkt och ändå djupt romantisk. Bitvis sockersöt. Något som inte är inneboende i musiken utan har mer med betoningar, fraseringar och sånt fint att göra. Karajans temperament var en ettrig vägvisare. Mot något som slutar i en dödsdans.

En annan inspelning, rysk, var för storvulet smetig och tappade sen greppet om rytmen. Ytterligare en tolkning - Stokowskis - blir rolig just därför att den snarare accentuerar det rytmiska. Den är på en gång resolut och alltför ivrig, och har dessutom rätt risig ljudupptagning. Men man känner anden även genom skrapet. Hos Stokowski finns några hästar med i valsen. Polska ryttare, med stövlar och sånt. Drama. Plötslig sorg.

Men så kom då Valse Triste äntligen till sin fulla rätt igår. Det var Esa Pekka Salonen som dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester på ett sätt som bara kan beskrivas som sublimt. Efter inledningens strängknäppar går valsen igång, böljande men lugnt, som över fält. Detta fält är kanske en rest av Salonens minimalistiska skolning och i så fall tackar man för den. Han låter musiken ligga ner och få fotfäste innan den drar iväg. Han växlar mellan lugnet och de förhöjda vilda fraserna. Till punkten där flöjter och violiner och bleck går upp i en sorts brusten glädje i högt tempo. Så tas de ner igen, ner i valsens svepande bort, i ett durrande orkesterljud, bort till nästan intet.

Här kan ni lyssna på hela Klassiskt på hemväg, och när ni får upp ljudslingan högst upp på sidan, kan ni fösa er fram till slutet på programmet. Där ligger Valse Triste. Där vinner Salonens tolkning ett hjärta. Och November en mening.


Målning, skiss, John Constable.

Vet inte om ni fattade länken. Det är alltså ett helt program, P 2 på hemväg, från Måndag den 17/11. Och Sibelius ligger sist i den tråden. Som jag nu ger er Här igen.

måndag 10 november 2014

You know what a drag it is to see you - Bob Dylan.



Sur begåvad kulturmans genilåtar. Skulle kunna vara min brorscha. Eller var tog vi våra verkliga bröder och systrar ifrån? Alldeles oavsett konjunkturerna, kampen, falskheten och fixet. Vi valde med omsorg. Vi var trofasta. Vi höll ut i regnet och blåsten. Vi stod emot ytligheten och girigheten. Och se på oss nu - hur gamla vi blev.

Lyssna: Bob Dylan - Positively 4:th street

tisdag 4 november 2014

"Va såssigt". Om en arbetsplatsolycka.

Den gamla inarbetade skolgårdsdevisen: "Va såssigt" hörs i sociala medier. Ibland kanske stavat som "Vad sossigt", mera sällan "Vad såsigt", och i det senare fallet vet man ju aldrig vilka partier som avses.
I alla fall: En som jag, som inte på länge röstat på socialdemokraterna, kan ändå inte se annat än att det mesta av vad de gjort för Sverige och svenskarna i form av jämlik, stabil utveckling är omistligt. Ännu bättre var det på den tiden Socialdemokraterna hade en ideologi och en idealitet som gjorde avtryck. Bäst märks den fortfarande på en gentleman som Bengt Göransson när han oförtröttligt håller sina föredrag om Kultur. Jag vill gärna tro att en redig norrländska som Margot Wallström också kan förbättra bilden av "sosseriet". Ja, det hoppas jag.

Att jag alls skriver ett par rader om detta ämne idag, beror på utvecklingen, eller snarare avvecklingen av arbetarskydd och kollektivavtal i Sverige. Saker som varit självskrivna för Socialdemokraterna har nu vaskats undan i fagert tal om öppna gränser och fri lönesättning. Vi vill så gärna släppa in utländsk arbetskraft, och det är okej. Men de fina företagen och de nästan lika fina entreprenörerna och underleverantörerna är däremot inte så nogräknade när det gäller arbetares löner, scheman, skydd och rättigheter.

Idag dog två arbetare vid den ytterst uppstressade arbetsplats där Fortum bygger nytt kraftvärmeverk. En arbetarpappas berättelse kan ni läsa här.
Jag har bevittnat den här typen av arbetaranvändning. Jag har sett det hos underentreprenörer till en byggfirma, där polska, sydafrikanska och ukrainska jobbare fick gå i 14-timmars-pass, och bo i källarrum utan fönster, utan vatten, sju stycken. Och så vidare. Vid det tillfället ringde jag till Byggfacket - som förklarade att de inget kan göra om inte firman som anställt är registrerad i Svenska Arbetsgivarföreningen. Det var den alltså inte.

Så kringgår man högst smutsigt svenska arbetsmarknadsregler. De är ju så "sossiga". Men ni som läser om olyckan i Hjorthagen kan inte undgå vittnesbörden om slarv och skitdåligt arbetarskydd. Detta parallellt med att FORTUM är en asrik monopolfigur i svensk elförsörjning, med utdelning av miljardbonusar till höga chefer.

Orättfärdigt är bara förnamnet. Och här behöver vi ta tillbaka en hel del av socialdemokraternas segrar för arbetare. Tyvärr har "utvecklingen" under många år gått i en annan riktning. En delvis symbolisk nedmontering var att Allians-regeringen 2007 lade ner Arbetslivsinstitutet. Forskning om arbetsvillkor, arbetsrätt, skyddsavtal etc. Den forskningen skulle i stället ske vid universiteten och få en rimlig budget. Så har inte skett.

Det nyliberala liberaler ofta glömmer när de talar om frihet - är att min, din, eller Fortums frihet alltid kan ta sig frihet på andras bekostnad. Därför har vi avtal och regler. Därför ska inte trötta arbetare vistas för länge i tunga jobb (inom parentes är de få jobb som sliter ner en arbetare så mycket som byggjobb). Därför ska arbetarskydd och organisering vara på plats. Därför ska avtal finnas - också för utländska arbetare. Det är utomordentligt "sossigt".



söndag 2 november 2014

Och ljuset lyser i mörkret

Idag på alla helgons söndag hade jag tänkt gå till graven. Mammas och pappas. Maken ligger för långt bort. Men det var dimmigt och trist och jag sköt upp det. Tog en promenad på eftermiddagen och blev överraskad av en happening vid Brunnsviken. Detta var mycket trevligt. En kollektiv rit där vem som helst kunde gå ut och in; barn och gamla, hundar och unga par.
Den fina rullstensåsen vid Bellevue var upplyst i stora gator av tända marshaller, fyra i bredd klättrade de från botten upp mot kullen. Som ett barn sa: Kolla, fint, de har gjort en stig av ljus liksom.
Tre, fyra, fem stigar av ljus, fladdrande lågor som lyste allt starkare ju mörkare det blev. Medan jag tänkte på mina tre närmaste döda: Pappa, mamma och maken. Det var inte sorgligt alls. Inte nu längre. Ty - som Johannesevangeliet förkunnar: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed. Eller - som en annan poet sjöng: There is a crack in everything. That´s how the light get´s in.




Tack till Haga Brunnsvikens Vänner som varje år skapar denna ljusfest.
Poeten är Leonard Cohen.

En fjäril öppnar sina vingar i Nepal

En liten händelse i Universum får saker att röras i en annan riktning och bidra till en tyfon över Louisiana. Alla kan den här storyn.
Omtagning kan inte skada: Det är som med rytm, som med cykler: We can´t do it alone. Inte bara tunga bigga grejer har betydelse, utan även fjärilsvingar och Amanda Jenssens sånger.

Igår hörde jag ett intressant inslag i Vetenskapsradion, kort men informativt: Det handlade om Game Theory, en matematisk  multikonstruktion som med stor säkerhet kan fastslå till exempel ett valresultat, en tid av torka, en tyfons ankomst. Validiteten vid de hittills utförda experimenten var nära 100%.

Om jag nu till exempel säger att min magkänsla anger att det finns viss risk för nyval i Sverige, så skulle Game-teoretikern nog säga ungefär detsamma; men utifrån delvis helt andra data: Mätningar utöver de samhälleligt kända.
De här matematikerna sysslar med mätningar och uträkningar över tid, samplar en så enorm mängd data att den lilla guldhorsfjärilen i Tibet inkluderas, Amanda Jenssen inkluderas, jag inkluderas, och alla folkrörelser, jordrörelser, skördar, kapitalrörelser, ett område med tbc.
Game Theory är redan oerhört nyttig som vädervarnare i Indien; kan inte hindra översvämningar, men kan bidra till att folk evakueras i god tid.

För mig är det som de andliga kulturerna alltid sagt, från samer till indianer till katolikerna i min barndom: Att allt hänger samman, det finns linjer, strömningar, det som Jung kallade synchroniciteter (utan att hinna vara med om att de kunde studeras vetenskapligt).
Det finns till och med en halvbra amerikansk film som heter Serendipity, med John Cusack, som främsta aktör - som handlar om det som inträffar för att det bara måste inträffa.

Summan av detta är att saker och ting sitter ihop och rör sig ihop, utan att vi i vår jagmedvetenhet noterar det. Men saker sker i rytmer, logaritmer, vågrörelser och ...ja, vad mer: Räknar professorn med etik och passion i sina talserier? Och kan man hoppas att tillräckligt många Amanda Jenssen och tillräckligt få George w Bush kan skapa ett mycket Roligare Game - så att Gamet till sist kan flytta en bisarr skara människohatare från centrum av beslutsfattandet, till periferin - och att de som passar varandra möts för att göra något värdefullt.

Ropa högt om någon Gameteoretiker/föredragshållare kommer till Sverige.
Själva kan ni lyssna på en liten inledande snutt här.

Undrar om jag game-teoretiskt sett kommer att bo i Lappnad om åtta år?

torsdag 23 oktober 2014

Om skönheten


Skönheten är ingen ersatz. På vanlig svenska: Skönheten är inte ersättning för någonting. Skönheten är.
 
Kanske det behöver understrykas i tider när konst konkurrerar med dataspel och sport, med sociologiska undersökningar och politiska manifestationer: skilda former av uttryck som människan i samhället behöver. Liksom hon i viss mån behöver Dramaten, Operan och Moderna muséet.
Men vissa former av skönhet är väl underhållna, stadigt budgeterade och sällan utmanade, medan andra lever på gränsen till sammanbrott. Konstnärer, målare, grafiker, scenkonstnärer, skådespelare, dansare, musiker - lever alla med olika grader av osäkra jobb och låga löner. De fortsätter mot alla odds, och mot en marknadspolitik som säger att endast det som säljer bra är bra: Till exempel dataspel, popmusik och musikaler. Somliga politiker vill göra konstnärers villkor än svårare. Andra pläderar för en tryggad konstnärspension och höjda löner. Ni vet vilka som är vilka. Och därmed lämnar jag politiken för en stund. 

Tillbaka till skönhetens egenvärde. Den är för det första en upplevelse. Ett moment som kräver stillhet, koncentration och - ibland - ensamhet. Jag står om kvällen på en höjd och ser mot det jag sett så många gånger: Marsfjällsmassivet i blådisig solnedgång. Det är oerhört vackert. Men jag behöver stå i tystnad och tanklöshet en ganska lång stund för att verkligen se det. Då öppnar sig berget och talar om urtida scener; om vulkanutbrott, geologiska omvälvningar, samernas karga liv under stjärnbeströdd himmel och svenskarnas ankomst till Västerbottens inland. 
Bergen för mig också tillbaka till bergiga trakter i Grekland, och höjdernas lugna former i Skottland. Landskap med berg är de vackraste. Så bara är det.

En annan finess är att berg - vi säger fjäll - alltid påminner oss om de stora sammanhangen. Hur tiderna har förskjutits, mellan havsbotten och inlandsis, mellan ursamiskt skogsland och uppodlad glesbygd. Det som gör att man här - och på Hardangervidda - kan se lagren av havsstränder med insprängda stelnade vattendjur. Med geologin i fjällvärlden följer också de enorma flyttblocken, de ljusa sandstränderna, de platta stenarna i stränder präglade av skiffer, grafit och glimmer. De gröna gabbro-stenarna och alla varianter av gnejs och granit. En rikedom, bara det. Men samma rikedomar i mer kommersiell tappning kan hota landskapet och förstöra bygder och vatten för samer och fastboende när gruvbolagen expanderar. 
Mineral är en av vår tids kommersiella godbitar. Och vi ska vara glada att vi har ett Naturvårdsverk som åtminstone ibland har något att säga till om. Ty detta är ursprungligen samernas land, uppodlat av nybyggare söderifrån, som med träget jobb och mot många odds bosatte sig här uppe. Förr gick det getter och får på Fårnäset i Saxnäs, det gick kritter på ängar och kullar, det fanns grisar och hästar och höns. Nu inte mer. Men folk här uppe lever i ständig rikedom från naturen, med fiske och jakt och lite fjällturism. Och samerna finns kvar: I Klimpfjäll skiljer de sina renar, märker kalvar och slaktar. Och inte långt därifrån, på Stekenjokk, har man störst chans att få se renar röra sig fritt.

För mig är detta ett landskap jag någon gång valt. Inte i stället för andra - men som ett av de landskap som talar mest till mig. Kanske bär jag på en dragning till det karga och tysta, till milsvida skogar och vildmark utan ett enda hus. Jo, så är det nog.

Men åter till skönhetens egenvärde. Den nobelprisbelönade poeten Joseph Brodsky skrev något om att estetiken kommer först. Jag minns honom inte ordagrant. Men jag tror han menade att människans estetiska sinne mår bäst av att inte infiltreras av logik, politik, anpassning, kotterism, nytta, eller andra praktiska och kanske strebriga ändamål. Det estetiska måste vara som ett öppet fält, en syn, en känsla, innan det blir gestaltning och konst, dans, musik, litteratur. 
I Asien vet man så klart sen årmiljoner vad ett meditativt sinnelag gör för konsten och filosofin. Men även jazzmusiker vet det. Poeter vet det. Och jag tror att samerna med sin urgamla kultur, skapad tusentals år före Television och bokmässor, visste det. Att någonting extra värdefullt blir till i de stilla momenten: under stjärnorna och under norrskenets dans. Vid den blanka sjön och framför elden när barnungarna sov i sina vaggor, gierkav, och någon täljde ett renhuvud i ben. 

Nu lever vi i en - i mina ögon - kortsiktig "upplevelsekultur" eller snarare en "upplevelseindustri"; man lockas flänga mellan Thailand och New York, mellan brasilianska vattenfall och bergsbestigningar i Nepal. Inget ont i det. Men allting finns här. Hos oss. I vårt svenska Lappland. Därför kom konstnärerna hit, och gör det än. Här kan man stilla sin oroliga själ. Stilla sig - och göra. Man börjar med milsvida tystnaden. (Och den är det första jag saknar i Stockholm).



Foto: Gerd Ulander

onsdag 22 oktober 2014

Hinterland

Regnet faller utan avsikt                 
ett regn, utan förebråelser                                           
de skräpiga trottoarerna,                                             
de fallna löven,
bildar inga mönster                                                
i upplevelsefraktalerna

Tåg kommer inte, de går inte
det vilar på dina axlar,
tågen, bostäderna,
barnmorskorna
underskatta inte din betydelse,
det är du som är
sparbössan

Pensionerna sen länge
i händerna på maffian,                                     
maffian i händerna
på en datastyrd maffia
En atletisk transparens
i världens kanslihus
en torsdag då pengar
inte finns


Hinterland, frost och måne

tisdag 21 oktober 2014

Ubåten




















Som konst betraktad - helt okej, faktiskt nästan en Koons - som nyhet betraktad, lite segdragen.
"En tysk ubåt som sänktes utanför North Carolinas kust har hittats. I juli 1942 var den redan skadade ubåten på väg tillbaka till sin bas i Frankrike efter en månads fruktlös patrullering utanför USA:S kust. Då upptäckte den en allierad konvoj och gick till attack. Angreppet slogs tillbaka och ett flygplan sänkte U-576 som sjönk med hela sin 45 man starka besättning på bara några minuter."
AB 14/10/22

måndag 13 oktober 2014

Landskapet, mini



Mina mest innovativa bilder/skisser lägger jag inte här. På grund av upphovsrätten. Men här en liten en. Tänk dimma.

söndag 12 oktober 2014

Det svartvita vilda

Landskapet mer så här nu. Står och tänker att nu skulle en fan rita i kol i tio dar. Men jag har ritat med pastellkrita och tusch och blyerts och jag har haft en vidunderlig sex veckors tid i berg och myr och ateljé. AM fotar lite bilder idag. Men jag är snål med att lägga ut mina egna. Tills vidare.

Carl Fredrik Hill ritade.

måndag 22 september 2014

Första snön





På två dagar ändrade sig vädret här uppe. Vi åt kräftor och festade, jag cyklade hem i en mild natt. Norrskenet kom. Månen avtog. Vintergatan syntes.

I tre dagar har jag vårdat min träningströtta kropp. (Man går inte gratis upp och ner i höga fjäll nämligen). Samt sett på TV att det sker hemska saker. Och att Kristina Lugn ändå håller i en bokcirkel i Hökarängen.
Så ska man förstås göra. Vad man gärna vill ska man göra, på trots av allt bittert, hårt och djävulusiskt i världen.

Här i Västernorrland hör man mest ordet djävulskt användas som förstärkningsord. Nå så djävulskt ont. Nå så djävulskt vackert. Ja, och det senare stämmer. Först en brittsommar utan like. Alla i byn säger att det aldrig varit så fint. Och i natt kom vintern, med köldgrader. Och på eftermiddagen små stötar av snö, snett från norr.

Och sen, igen, nå så djävulskt vackert.

torsdag 18 september 2014

Brittsommar i fjällen

Min enkla uppfattning: Stora vyer tar fram det stora inom människan. Om där finns något.
Jag minns en person som skyggade för stjärnhimlen, hon kände sig antagligen Lost.
Jag är nästan tvärtom: Om jag inte får betrakta stora vyer nån gång emmellanåt, om inte fjäll och dalar, stränder och hav, stjärnhimmel och norrsken möter mig, är jag som fångad i en bur av omständigheter och omständligheter. Som att gå till tandläkaren en hel vinter. Som att alltid, alltid skriva på en bok. Städa, diska - allt det vanliga. Handla på Coop. Gå till Apoteket. Köpa underkläder på Åhlens. Hela den alldeles nödvändiga biten av ärenden.

Men att det finns folk som shoppar bortom allt förstånd är mig obegripligt. Shoppa är det tråkigaste som finns. Här gör jag då och då en generaltur hos handlarn, köper mat för en vecka. Klart, slut. Resten är ett seende, gående, roende, ritande. Och så kritorna, aldrig i lika många toner som färgerna på fjället - nu gör jag en del i svartvitt för att lugna ner kolorismen.

Häromdagen var Gerd och jag uppe på närmaste fjället; där man ser meanderåarna slingra genom mosse och myr, där sju små sjöar ligger ljusblanka i motljuset. Bakom dem berg efter berg av blålila toner. Fjällpiparen som alltid hörs där uppe besökte oss. Fruktansvärt ansträngande vandring, värst på nervägen, medan uppvägen är lätt. Dagen efter var jag omtumlad. Som ett lätt bubbel i hela kroppen. Varenda bit överansträngd. Bortom gränsen för normal "träning". Och det finns alltid någon gräns man bör passera - innan det är för sent.

Idag var Gerd och jag uppe på Stekenjokk, med bil. Ingen ansträngning alls. Gick upp till renvaktarstugan och tillbaka. Satt i vidvinkeln av nio fjäll och glodde, hyfsat tysta. På hemvägen stod tre renar obeslutsamma mitt på vägen. Så fick jag äntligen se dem igen. Dessa de vackraste bland djur.
Dagarna i fjällen har varit fulla av tursamt väder. Brittsommarvärme, ingen vind, klara höstfärger. Nu avsänder jag ett par bilder igen från trakterna där vi varit.



lördag 13 september 2014

To Laponia with love

Så är dagarna vidunderliga igen. Och nätterna. Jag kan inte gå och lägga mig när månen lyser över fjäll som försvinner i nattligt blådis. Jag kan inte gå och lägga mig när norrskenet spelar rakt upp över huset.
Månen: rödorange igår. Har aldrig sett en sådan måne. Häromnatten var den full i en rostrosa cirkel av dis och moln. De kallar det supermåne. Samtidigt har solen eruptioner av ovanlig art. Det ökar norrskenet.
Det är den trettonde september. Två dagar efter attacken mot World Trade Center, för tretton år sen. Två dagar efter mordet på Anna Lindh, för elva år sen.
Man kommer inte ifrån något livsavgörande, och det är inte heller meningen. Det man kommer bort ifrån är det mest oväsentliga, störande ljud, fulla bussar, köer i affären, biltrafik med trummaskiner, för långa TV-kvällar, sorg efter de döda och de som betedde sig som skit, de man egentligen borde skratta ihjäl. Men. Sorgen kommer man inte ifrån. Det är inte sant.
 
Det är som min ungdomsvän Blenda sa en gång; När det är som allra vackrast, när man är vidöppen, då är också sorgen nära. Extasen tippar över och blir vemod. Men aldrig bitterhet. Inte en sekund. Dagarna börjar hela tiden om med de allra vackraste färger och utsikter. Framför mig den stora sjön, vid som en fjärd i skärgården. Små öar och holmar bildar mörka klumpar mot den avlägsna andra stranden där bara myr och ödemark tar vid, där tranorna ropar och fjällen reser sig i veckade rader av urtidsgeologi.
Jag känner en sådan lycka som jag väl inte känt sen jag var här sist, eller i Grekland, eller en gång i Danmark, en gång i Östergötland. Men det är gamla historier. Det här landskapet är en stor del av mitt nya liv, och ska så förbli. Inshallah.

Jag cyklar ut till fårnäset, med den fina insjön. Sanden är ljusgrå med stenar i olika färger från rostbrunt till grågrönt. Stranden svänger runt en udde, och där ser man fjällen på långt håll. Uddarna är bulliga och frodiga av gammal torv, sälg, kråkris, blåbär, lingon, mossa, odon, stjärnblomst med ljusröda bär. En del oätligt, annat ätligt.
Jag tar en näve här och där som ett barn, men har inte minsta lust att gå med korg och rota i backen efter bär och svamp. Jag vill se vidderna. Se, cykla, vandra. Falla in i helheten, rytmen som finns i allt, fraktaler i sanden, vågorna på vattnet, strålarna som spelar i norrskenet och byter takt. Da, da, dattam.


                                                       ***********


Jag sitter i solen i lä, och det är varmt som en augustidag. Jag går ut i nordanvinden och det är fanemej november. Men klart, krispigt klart. Jag hör vågorna klucka och jag har rott över hela sjön och tillbaka med lättrodd båt. Den sista sommardagen, halvnaken i båten, rodde undan molnen upp mot solen. Fjällen allt närmare. Det rödbruna stråket som följer fjället ovanför björkskogsgränsen visar sig vara violett blåbärsris och odon, violett till brunlila.

En annan dag for AnnMari och jag upp till Klimpfjäll och solen kom fram och hon visade mig huset nere vid älven där hon bodde i elva år med sin man. Gick på den stabila bron över älven upp i björkskogen. Sluttningar med myrgräs och tofsar av ängsull - ovanligt höga i år och konserverade på stjälken. Tror att människor förr använde ängsull i kuddbolster. Myrängarna slogs och det vassa gräset - vad kan de ha haft det till? Halm åt getter och kor? Kligräs för grisarna? Eller grisen. Ofta hade de väl bara en.

Där jag går rinner ett av tillflödena till Ångermanälven. Om man går in på E.O.N.s hemsida kan man se var kraftverken ligger som brukar dessa vattenflöden till energi. Det närmaste ligger en bit ovanför Fiskonfallet. Ett av de tvärbranta fallen som jag några gånger målat här uppe. Men abstraherat till rytm och färg. Jag är fanemej ingen Osslund.

Men jag ser på bilderna av kraftverken och tycker det är en bild av ett fungerande Sverige. Så snygga byggen. Så god ingenjörskonst. Vi kan leva med det. Sol, vatten, vind. Och så gör vi aldrig något mer Fukushima, och aldrig tretusen år av kärnkraftavfall på denna jord.


Foto Gerd Ulander