torsdag 5 december 2013

Oates: Samtal från en hårig bröstkorg

Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe är en av hennes mest uppmärksammade romaner. Men jag läste den som en mellanbok, just därför att den motsvarade förväntningarna alltför väl: Monroe som offer. Monroe som aldrig kunde säga nej till en karl. Monroe som förbrukar män som slickepinnar. Ett pipigt ungflicksskratt och en kropp som aldrig riktigt uppfyller de förväntningar den väcker; varken hos henne själv eller andra.
Det är något konstigt med Oates inlevelse i Monroe, som hon så att säga försvarar av princip, samtidigt som romanen känns som en enda lång dissikering av en liten skär kanin som inte kan föra sin egen talan. Oates finner aldrig något språk för Monroe; och en romanhjältinna utan eget idiom blir inte riktigt levande.

Hur annorlunda är det inte att läsa om en av hennes roligaste och mest samhällskritiska romaner: Vad jag levde för, från 1996. Här är det som om Oates blir mer på hugget av att leva sig in i en egotrippad karl, en typ som hon dessutom slipper tycka så där synd om, som hon gör med Monroe.
Man vet att Lars Norén hittar en del av sina realistiska dialoger genom att sitta på caféer och tjuvlyssna på andras samtal. När jag läser Vad jag levde för, tänker jag att Oates måste ha gjort ungefär så: Avlyssnat mansjargongen på innerestaurangerna i New York. Suttit dold bakom en tidning för att pejla hur en viss sorts maffiga män låter, och så hittat språket till sin lurendrejare Corky; en iriskättad uppkomling på 80-talets kapitalmarknad. En man med explosiv övertro på det egna jaget, phallosen och de riskabla affärer han ständigt är på väg in i och ut ur. Med samma missbruksfrenesi som han gör affärer odlar han sin sexualitet, rastlöst på jakt efter bekräftelse. Romanen följer honom under en veckas tid; tecknar hans minnen, spårar hans psyke, visar hur hans uppgång och fall följer en destruktiv kurvatur som i mycket handlar om hans rädsla för att utlämna sig till kärleken.

Det är också en roman som handlar om hur språket som kommer ur käften på en driftig karl bildar en ljudmatta, som är hans försvar; en ballong han studsar omkring i, utan genuin kontakt med omvärlden. Mest dråpligt skildras detta i en konversation som han har med sin jurist; ett solipsistiskt samtal där Corky aldrig hör vad den andre säger, men under tilltagande fylla blir alltmer grandios. Liksom i hans attityd mot kvinnor som han gärna kallar "stumpan".

Men det är något mer än intelligent avlyssning som skapar denna bok. Joyce Carol Oates har med medial närvaro äntrat en manlig själ och håller låda inifrån hans bröstkorg. Hon rollspelar honom. Därmed blir han berörande; för en våldsamt egotrippade fixaren är också generös, förälskad, sårbar och charmerande i sin framfart. Och hans inre monolog, såväl som dialogerna, är så träffsäkra att man ler åt överdådet.
Läs Vad jag levde för nu när 90-talet övergått i ett misstroget 2010-tal, och lyssna på hur en man faller samman i en implosion av framgångskrav, sexmissbruk och rädslor. Så infernaliskt välskrivet är det att man får budskapet tatuerat på sin hud: Där kärleken brister blir penningen, framgången, ägandet en gud. Egentligen händer alltid samma sak i Amerika, enligt Oates. Men om Blondie blev en rätt så tung gravsten, så är Vad jag levde för en himmelsfärd snabb som en biljakt.


(Tidigare publicerad i UNT)

2 kommentarer:

  1. Du är den första som liksom jag inte är helt förtjust i boken "Blonde". Jag tycker författarinnan tar sig alldeles för stora friheter. Men du har gjort mig väldigt nyfiken på "Vad jag levde för".
    Önskar dig en fin adventstid.

    SvaraRadera
  2. Ja, nåt sånt. MM har ingen egen röst. Se där hur det kan gå även för den bästa när ambitionen är too much.
    .
    Vad jag levde för har du kul med!
    Och vacker ljustid till dig med!

    SvaraRadera