onsdag 11 december 2013

Jelineks groteska kopplerier

Sträckläser. Vet inte om det är nyttigt, men det märker jag klockan fem. Det går elektriska nytrampade spår i hjärnan, intensiva som en ljungeld.

Anar varför jag skjutit upp henne till nu. Fattar varför hon fick Nobelpriset. Ser henne som en vit pärla i mörkret, som skjuter ur sig sitt svartsynta samhällshat, befogat och rått, rakt upp i ansiktet på läsaren. Håhåjaja. Mycket ska man tåla av litteraturen!

I Lust ska man framförallt tåla en fruktansvärd anhopning av vanställda sexscener. Man ska orka se att en vit pärla gömmer sig bakom den hänfört hårda beskrivningen av några mäns framfart med en kvinnas kropp. Man ska igenom de maniskt upprepade varierade könsorden, dreglet, nerskitningen, avfallsprodukternas nya herrskapsherrar. Man ska igenom att ingenting känns som man själv skulle vilja att det kändes: Kärleken, knullandet, familjerna, ätandet, skidbackarna, de unga männen. Fast lite vet man ju redan. Lite har man sett på nätet där hål och hud verifierats till kannibalism, lite har man fattat av bratpack-rubrikerna. Mest har man fattat av en annan österrikisk författare, Thomas Bernhard.

I Lust finns under ordens vridningar en kortfattad historia: Direktörens fru är lite trött på direktören, som utan omsvep våldtar henne alla tider på dygnet. I skidbaren har hon sett en ung man hon vill ha. Det genomförs en sorts förnedrande ”förförelse”. Frun återvänder ”hem” igen, full. Direktören kommer ”hem”; knull, slafs, skjut. Frun drar ut igen i natten till skidåkarens sportvilla. Ingen öppnar. Frun hämtas av direktören som drar över henne redan i bilen. Hon spyr, just när hon ska suga av honom. Synd! Barnet, det som sover på läkemedelsföretagens miljardpiller, slits ur sin dvala. Frun/Modern bär ner det till bäcken och dränker det.

”Men vila nu en stund.” Jelinek avslutar sitt ödesdrama som en grekisk tragöd.

Det dävulskt övertygande är energin i språket, språkleken som vrider sig i groteska kopplerier: Hur hon ändlöst och skickligt vrider in samhället i sexualiteten, kroppen i produktionsapparaten, könsorganen i maktordningarna. Hur hon vrider själva naturen, den gamla byn, som överexploaterats likt en gräll turistkatalog, in i kvinnokroppens små veck och dalar som brutalt förvandlas av en annan turistindustri: Kommandosex; den icke-kännade mannens icke-känsliga pitt som tar och domderar och styr, som direktören med sina allt mer nedskurna arbetare.

Och detta står fast: Ingen kan exploatera allt och alla i ena änden av sin dag, och sen komma hem och vara snäll. Det gäller alla. I Jelineks värld gäller det endast män. Margaret Thatcher bor inte här, och inte Philippa-sälj-hela-skiten. Och inte SEB-Annikas 88 snodda mille. Endast män är hemska.
Jag backar på det. Jag ställer frågan i natten: Om denna författare vore mäktig ett nyanserat porträtt av någon enda man? Jag kommer på mig med att önska det; det skulle göra henne till ett helare geni. Men då skulle jag kanske samtidigt önska bort hennes absurda språkmaskin, och göra henne till en psykolog hon inte är.

Geni är hon dock, även om man ogillar beteckningen. Det är hon i kraft av sin språkliga briljans, som är hettan i hennes övertygelse, tagen ut i en kall ordöken, där hon som ett giftigt Dna vrider den ena otäckhets-spiralen in i den andra. Börjar en mening i kvinnokroppen och avslutar den i Moderkoncernen. Startar ett uppslag bland skidåkarna och ändar med miljöförstöringen; de nedlagda pappersbruken, föroreningarna, sopsäckarna och anusfixeringen. Välter ordens betydelser genom varandra, så att läsaren blir vimmelkantig av gränslösheten. Och ibland skrattar.

Jag märker ett släktskap med Gombrowicz: Hur hon skär av det fruktansvärda med glada tillrop:
”Aj, vi brinner upp.”
”Denna toalett är kanske en spegelbild av er själv. Behandla den därför som ni själv skulle vilja bli behandlad”
”Många sätter på sig solglasögonen, ser på varandra och tänker på varandra som mat. På kvällen planeras ett samlag enligt det nya kökets regler, litet men fint. (- - -) Tusentals oändliga kastar sig nedför backarna. Och ett par hundra övertaliga producerar papper, en vara som minskar i värde ännu fortare än människan slits ut av sporten. Har ni fortfarande lust att läsa och leva? Inte? Då så.”

En annan släktskap är Houllebecq; svart satiriker som hon, men betydligt mer laidback i sin desillusionerade romankonst.

Ja, natten, den blev svår. Jag låg där upplyst som ett skidspår under trycket av den galna författarens ljus. Det där ljuset man bara ser när man spanar intensivt tvärs igenom hela det låtsasupplysta fucking mörkret.


8 kommentarer:

  1. Det låter som raka motsatsen till klostret vi talade om. Jag är tacksam att du läser och skriver så slipper jag. Det räckte att se filmen om pianolärarinnan för att förstå vilken sorts geni hon är. Det är för mig som Francis Bacon (konstnären): jag kan se att det är bra men tycka om det kan jag inte. Och eftersom jag inte är litteraturvetare eller kulturdito så slipper jag därmed läsa och tycka. (Mitt jobb har ju sin beskärda del av att läsa det som är bra och obehagligt, och det får räcka!).

    Men jag gillar att läsa det du skriver om henne. Jelinek by proxy?

    SvaraRadera
  2. Ha ha. Jag hade en omotiverad och instinktiv motvilja mot Någonting hos henne. Du vet, som att vissa författare kan man lita på (Montaigne, Doris Lessing, Cora Sandel, Coetzee, Patrick White, Heinrich Böll, o många andra) och med vissa känner man/jag: ähum, orka. Hon var en sån.
    Men ju mer jag ser av fördumning, förytligande, och mannekänglitterater, desto mer tycker jag om hennes svartsynta ådra. Men det är en medicin man bara ska ta ibland. Som motvikt mot denna kapitalvärlds illusioner.

    SvaraRadera
  3. Hu.
    Tror jag förstår din begeistring men läser hellre det du skriver om hennes roman än det hon skriver.

    SvaraRadera
  4. Det får man ju anse för en rejäl komplimang ; )

    SvaraRadera
  5. Ja, det får nog bli en ställföreträdande läsning även för mig… Din text här är expressiv - eller explosiv...

    SvaraRadera
  6. Ja, så där kunde jag låta förr i världen - ähum.
    Nu tror jag att jag ska ta och explodera lite över vårdbolaget Aleris. Elpriserna tar Rasmus Fleischer hand om. Och Arenorna.
    Kanske man skulle skriva en liten upprorisk melodifestivallåt: Arena, Carema, you don´t care about me.
    De ska bygga en till i Solna tänker de sig, skrev Jonna Sima. Och så ska skattebetalarna stå för miljon-notan.
    Ibland lär man sig lika mkt på twitter som under en hel natts läsning ; )

    PS: Jag avviker gärna från ämnet. Men ämnet var samhällskritik.

    SvaraRadera
  7. Får jag läsa min gamla (från pausträdets barndom) text om Jelinek här? Hind med förhinder: http://bodilzalesky.com/blog/2005/04/28/hind-med-forhinder-om-jelinek/

    SvaraRadera