måndag 4 november 2013

Busschauffören luktar rå lök...

...men det kompenseras av att han tar kurvorna fint, och berättar om ett och annat.
- Roslagen är den första interkulturella delen av Sverige: Här fanns ryssar, finnar, ester, romer och valloner...
- Jaha, säger jag. Jag har vallonblod.
- Min släkt kom från Ryssland. Novaja Zemlja. Alla hette något på -nov eller koff.
- Poliakoff, säger jag. Och tänker på en intressant engelsk TV-dramatiker.
- Ja. Rukov, Aminoff.
- Men om du är från norra Ryssland, då kan du ha lite sameblod också, säger jag.
- Säkert.
Sen pratar han om Strindberg. Vad S. skrev om Roslagsfolket. Busschauffören gillar uppenbarligen Strindberg. För att han var så flitig. Men det är något mer han gillar - obändigheten. Förmågan att stå för sig själv.
- Såna författare har vi knappt längre, säger han. Som ryter till utan att luta sig mot någon grupp. Strindberg, Moberg, Sara Lidman.
- De fick kämpa, säger han. Det är det som gör det.

Jag ser ut över Roslagens spirande åkrar och tänker på Missenträsk och nödvintrarna. Tanterna som kokade mossa åt den sista kon, så att hon skulle kunna stappla ut om våren. Sen kommer jag ihåg att både August och Sara hade lite sameblod. Det berättar jag för den interkulturella busschauffören. Han nickar bifall.
- Det kan nog stämma det. Det är träget folk. Och disciplin, det hade han Strindberg. Upp och skrev fem timmar varje förmiddag.

Jag har nu fattat att busschauffören är beläst. Kanske är han en nedbantad lärare, eller korrekturläsare. Men han påminner mig också om en märklig egenskap hos de ryska och slaviska folken: Att de sätter sina författare så högt. I motsats till svenskarna, som ibland har en benägenhet att sparka kollektivt på någon. I alla fall om han heter Björn Ranelid.

Men naturen är så oerhört vacker att jag helst avstår från att tänka på kulturarbetarnas interkulturella intolerans. Det mesta är smått, eller hur? Så jag tänker på Det Eviga, som Tegner, eller Det Härliga, som Sara Lidman. Och är glad att jag slipper koka mossa åt en mager ko.

Sen är det av från bussen och åka med snäll-Olle till huset, där vitsipporna slagit ut och björkarna alldeles nyss blivit björkar igen, och rådjuren hoppar undan från vägen, och sädesärlan landar på den stora förkastningstenen.

Jag går ner och sätter mig vid stranden, och hör på det speciella klucket som uppstår just när vinden mojnar klockan sex. Ikväll ska jag läsa böcker, men nu gäller bara stundens ljus. Det disiga blå vårljuset, varelserna runtomkring, ejdrarnas ojkande på andra sidan viken.

All the birds are on audition, and everyone gets a job.
Nej, det är inte ett citat från nån singer-songwriter. Det skrivs på engelska i mitt eget huvud ibland.

Alla fåglar är på audition, och alla får jobb. Även de utan uppehållstillstånd, och EU-pass. Eller hur sädesärla? Även de som inte har en tanke på framtiden, räntorna och konjunkturen. Men disciplin, de har dom.
--------------------------------------------------------

Bara så ni vet att efter höst-vinter kommer våren igen (en kliché så god som någon).

6 kommentarer:

  1. Yepp. Ja. Tack för den betraktelsen. Vi kan tänka på sånt när dagarna mörknar. Sädesärlan, stranden, ljuset... och på våren som ska komma så småningom.
    Trevligt också med en beläst busschaufför.
    Ha det gott i det stackars novembermörkret (lär vara årets mest hatade månad? hur man nu kan hata en månad) och tänd blanka mässingsstakar i fönstren. Själv har jag just fyllt på förrådet med lampolja så jag kan elda fotogenlyktan på balkongen.

    SvaraRadera
  2. Fotogenlampa, där sa du nåt. Jag har en med glaskupa. Kanske man kan stå ut med lukten för skenets skull, vissa timmar, sent i November. Hej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En av mina fotogenlampor uppe i stugan i Hälsingland kan du se på bild här: http://arundoforlag.wordpress.com/2013/11/11/nar-elen-kom/
      Här i stan har jag i stället fotogenlykta av typen stormlykta tror jag det kallas. Funkar finemang på balkongen och nån lukt känner man ju inte då.

      Radera
  3. Åh, vad det låter härligt i november! Tack!

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  5. Tack. Fint. Precis så är det - livet.

    SvaraRadera