tisdag 22 oktober 2013

Bukowski, Lars Ahlin och jag.

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter Hollywood och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.
Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. En varg söker sin flock heter den. Läser den ordentligt nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos Lundell: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi: "alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt har ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är ett: "arbete tillsammans...att föra någonting framåt, att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i Min död är min. Nu händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men hur?
Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan Min död är min och Tåbb med manifestet. Nu gör jag pausen.


9 kommentarer:

  1. Fint skrivet om litteraturen, kanske jag äntligen kommer så långt att jag ger Lars Ahlin en rejäl chans. Har försökt några gånger men gett upp av någon anledning. Jag tror att du övertygade mig med det här inlägget, Gabrielle. Tack för ett suveränt inlägg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även jag blev övertygad ; ) Om att läsa honom igen.
      Extrainfo: Han var en av Ulf Lindes vän-författare.
      Ahlin kristen. Linde någon sorts konst-panteist.
      Men det låter väl bra?

      Radera
  2. Jag med känner mig inspirerad att läsa Lars Ahlin. Det enda jag läst av honom är novellen "Kommer hem och är snäll".
    Trevligt att tänka att du är i Höganäs. Hoppas du får lite fint väder. Jag var där nån gång före sommaren (det blev en "stadstävling" i bloggen som du blev 2:a i) och gick den vackra strandpromenaden längs det glittrande vattnet i strålande sol och med massor av svalor svirrande i luften. Trevlig del av Skåne. Jag har lite särskild känsla för trakten eftersom jag har släkt dels i H, dels i närheten.

    SvaraRadera
  3. Kommer hem och är snäll spelades ju in för TV med Keve Hjelm, som vanligt naturtrogen fyllo. Dumt nog minns jag inte vem som spelade kvinnan: Helena Brodin? Anita Björk?

    Men han är en av de där författarna som kräver att man går in i hans språkvärld, och därför mer ansträngande att besluta sig för. Kanske. Kanelbiten var liksom för efemär för mig, när jag var ung. Men vacker. Den sjätte munnen, tror jag är hans mer självbiografiska barndomsroman. Ljuvlig.

    Ja, det finns så möe.
    Extrainfo: Jag är inte i Höganäs nu. Det här är en repris från Argusbloggen, november 2006.

    SvaraRadera
  4. Lars Ahlin, ja. Har en hel del av honom i hyllan men inte läst honom sen hans återkomst efter lång tystnad med Den sjätte munnen, som du nämner, och den bastanta volymen Din livsfrukt. Och det börjar ju bli länge sen... mitten av 80-talet.
    Jag minns att jag som ung läste Tåbb med manifestet och Stora glömskan (en tidig pendang till Den sjätte munnen) i början av sjuttiotalet och tyckte mycket bra om dem. Novellerna också.
    Ahlin kommer tillbaka, var så säker! Jämte Eyvind Johnson hör han till de omistliga och alltid återkommande i svensk litteratur.

    SvaraRadera
  5. Samt då: Sara Lidman och Harry Martinson. Två som jag faktiskt, och på trots av Nya Vågen, sätter högre än Moa Martinson. ; )
    Bark och Löv är en underbar titel på en av tusen romaner jag missat.

    SvaraRadera
  6. Lars Ahlin... Fjorton volymer i hyllan, ser jag. Men ack så länge sen jag läste. Minns diffust en diskussion om "Din livsfrukt", som anklagades för... ja, vad var det? Alla dessa författarskap och tiden som bara flyktar...

    SvaraRadera
  7. Det var väl säkert nåt med kvinnosynen? Eller så var det väl barmhärtigheten det var fel på. Minns inte heller.
    Löste den dock, inte en av hans bästa.
    Men först idag såg jag att han dog 97.Trodde han levde. Är så odaterad. Så odaterad som man är med de som lever for ever ; )

    SvaraRadera
  8. Tack! Jag botaniserar själv i mitt ärvda bibliotek. Van der Posts Jägarens hjärta t ex, var en upplevelse för mig:

    Jag läser i Laurens van der Posts bok “Jägarens hjärta” följande tänkvärda:
    “Hans besvikelse var så äkta att vi alla brast i skratt. Dessutom blåste hans ord liv i en gammal kontrovers. Några av mina kamrater var ständigt förargade på alla afrikaner, men särskilt på bushmännen, för deras oförmåga att tacka för den hjälp och de gåvor som de fått.

    Ben svarade med en viss ironi.
    “Men inte kan du väl vänta dig något tack för det lilla vi har gjort? Inte vill du väl ha tack för att du har visat vanlig anständighet? Väntar du att en kvinna ska säga “tack så mycket” varje gång du lyfter på hatten för henne? Hur mycket vi än själva tycker att vi gjort något för bushmännen här, så har vi i deras ögon bara visat vanligt hövlighet och ingenting mer än man kan förvänta sig av människor med hygglig uppfostran. Om situationen vore omvänd skulle de utan tvekan ha gjort detsamma för oss och för vilken annan människa som helst, men de skulle inte vänta sig någon tack. Långt därifrån. De skulle inte riskera att förolämpa dig med att tacka, för det kunde ju antyda att det inte hörde till vanligheten att du uppförde dig anständigt.”

    SvaraRadera