måndag 7 oktober 2013

Arholma, stjärnor och får

Så kom de allra vackraste höstdagarna. Jag gjorde en tur till Arholma, inte långt från min barndoms sommarställe. Till Arholma seglade vi någon gång, eller tog passbåten och dansade på dansbanan.
På senare år har jag bara rest till ön för att den är så vacker; där finns allt som kan rymmas i handen. Höga klippor med utsikt mot hav och skär. Lummiga inägor med åker och äng och väl bevarade gamla hemman. Kaptenshus, båk, handelsbod och kyrka.














Kom fram i kvällningen och gick ut under stjärnorna. Det blåste en mild men stark sydlig vind. Det prasslade i lövkronorna och jag såg knappt vägen där jag gick och tyckte att jag hörde djur. Annars var det tyst. Nästan lika tyst som i Lappland, med undantag från det
allra svagaste billjud från fastlandet. Sen tyst igen. Blåst, frid, dofter.

Jag stod och såg upp i en stjärnhimmel jag inte skådat på många år. Glasklart. En vimlande Vintergata och en Karlavagn stadigt tecknad. Stört omöjligt att inte tänka på Tranströmers stjärnor som stampar i sina stall. Som om tystnaden framkallar ett motljud från rymden. Man vet att det låter, men hör det inte.
En timme glor jag på galaxen. Lycklig. Universum är stort, och det är all naturen. På gården där jag bor växer en ask som är högre och vildare än någon jag sett. Vårdträdet Ygdrasill. En ko råmar i mörkret. Långt borta hörs ett stort fartyg passera.

Nästa dag cyklar jag till Arholmas norra udde, genom ostörda skogar och på vinglande vägar. Här uppe är naturskyddsområde, men Försvaret har efterlämnat enorma bergrum, "om kriget kommer". Jag klättrar med fötter och händer upp till högsta berget och ser ut över havet. Det är vid horisont och små vackra skär som lyser i eftermiddagssolen. Vattnet är rent och tången är fortfarande guldockra. På en äng betar några får helt upptagna av sitt.
















Det är för mig en helt allmännelig glädje, man kan säga en allemanslycka, att dessa platser finns. Med bevarad landsbygd, fungerande trafik och ett kulturarv som avtecknar sig i hus, båtar och bryggor. Men fyrarna vid Simpnäs och Arholma, som i min barndom ännu var bemannade har ersatts av andra system. I gengäld har polisen ett callcenter på Arholma, som ger lite jobb åt folk på orten.
Själv är jag som vanligt på Pilgrims Progress och reser hem efter några dar. Känner mig på nytt som en oförstörd unge vid en reling på en båt, men samtidigt lika gammal som Odyssevs. Då passar det att återvända till sitt Ithaka. En stund.























Bilder: Överst: Arholma brygga och handelsbod. Under: Ängsmarker med kyrkan i bakgrunden. Samt en strand. Underst: Min sjömansdröm, blickande mot havet och fartygets skum.
PS: Ingen av bilderna har jag tagit. Hade kameran med, men batteriet var dött. Tror det var lika bra. Gillar inte riktigt japansk semesterfotografering. 

4 kommentarer:

  1. Oj! Du gör mig tårögd med den berättelsen och med bilderna. Den där stjärnhimlen (jag har den på "min" ö med, helt osannolik när man är van vid Stockholmsvarianten), det där spegelblanka vattnet, dom där glittrande vågorna - och alla gamla hus och får, gammal lantlig kultur. Och havet - rörelsen och att själv vara i rörelse på havet. Tycker så mycket om det och kan nästan inte riktigt få nog av det.

    Vad sitter jag här för? Vasastan - släng dig i väggen!- känns det som då. Men Arholma ligger ju där. Jag kan också åka dit nån gång. Och ska man vara nån sorts tokoptimist kan man (jag) ju tänka att för varje dag som går kommer vi närmare nästa sommar. Vi ska bara igenom nåt annat först.

    SvaraRadera
  2. Vilket starkt svar. Ja, vi tycks ha samma gamla hav och kust i märgpiporna, eller hur man nu ska uttrycka det.
    Jag ser några små taniga stjärnljus här genom mitt fönster, och ville absolut ut till Galaxens majestät.
    Inte ens i Saxnäs lyser stjärnorna lika klart som i Roslagen, vilket beror på att där finns en lamp-belyst väg genom byn. Nej - man ska ut och gå i totalt mörker. Och stampa lite med fötterna, utifall att några vildsvin är ute. (Kan de simma förresten?).

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt om skärgården, denna härliga skärgård!

    SvaraRadera