måndag 28 oktober 2013

Exit Ghost - Philip Roth

"Exit Ghost".

Det är märkligt hur mycket en titel kan förlora på att översättas. Som nu Philip Roth´s senaste bok som blivit ”Vålnaden försvinner” på svenska. Exit Ghost heter originalet. En titel som genljuder av referenser till livet som teater, till scenkonsten, där ordet exit betyder något annat än att försvinna; det betyder bara att en karaktär lämnar scenen. Och det är vad Roth´s roman utforskar; hur en gammal man lämnar scenen och varför. Exit Ghost, som i Hamlet, där den döde faderns vålnad lämnar scenen redan i första akten. Hos Roth en referens till ålderns stigma, men också till en frivillig sorti, och en ofrivillig humor.

Den vålnad som i Roth´s bok har lämnat New Yorks kulturkretsar för ett liv i ensamhet, nära naturen, och med ”enbart” världslitteraturen och musiken som sällskap, har egentligen bara lämnat en roll för en annan, som för tillfället känns mer passande.
Ändå är det, som vanligt, tillfället som gör tjuven. Roth´s alter ego i en serie romaner, författaren Nathan Zuckerman, har drabbats av prostatacancer med tillhörande operation och följdverkningar som impotens och inkontinens. Den aningen trötte och minnessvage 71-åringen framlever sina dagar med ständigt byte av kissblöjor och viss ängslan för sin egen lukt. Minnesluckorna oroar författarproffset: Hur ska han minnas vad han skrev igår, kommer han ens ihåg vad han skrev på den senaste sidan? Detta är på allvar; liksom mötet med en kvinnlig vän i framskriden ålder, också hon med cancerstigma efter en hjärntumör.

Exit Ghost är en modig och sårbar skildring av ålderns förluster; fullständigt distanserad från den amerikanska drömmen om evig ungdom och botoxade sköldpaddsansikten. Roth, ekvilibristen - för det har han sannerligen varit: läs bara ”Amerikansk pastoral”, med det oregerligt uppsluppna ironiska flödet, en epik i höjd med Joyce Carol Oates – har förvandlats till en kammarmusiker i moll.

Jag har ett par invändningar, den åldrade mannens förtjusning i en ung kvinna som har absolut allt av skönhet och penningvärde är det sämsta i romanen; men kanske missförstår jag; kanske handlar det inte om etablerad gubbsjuka utan om ironisk sorg över erotikens sista flammande förhoppningar? Roth´s bekännelser är så pass postmoderna att man inte ska ta dem ad notam.

Ändå är det bärande elementet i den här boken en trovärdig uppriktighet; som om någon blivit alldeles för gammal för utanverk. ”Skriv bara som det är, rakt ut, det räcker”, låter han en död kollega säga. Och det är, förmodligen, numera Roth´s egen estetik. Så uppstår en sann historia om åldrandet. Det händer sällan att jag rörs till tårar av en bok, men det händer här.


Judarnas historia: Kletzmer till det!






Om ni inte redan sett/följt Simon Schamas rörande, kunniga och gripande berättelse om Judarnas historia (BBC) så kan ni fortfarande följa den nu, i veckan, och på Svt Play:
Här. Missa inte!
Och; det finns en djinn eller tre i den här musiken. Se även Singer: En dag full av glädje.

fredag 25 oktober 2013

Wallace Stevens

Han kom tillbaka från tornet till huset,
Från himlen med den höga och farliga utsikten
Till romanerna på bordet,
Pelargonerna på fönsterbrädet.

Sakerna hemma kunde han förstå.
Och däruppe hade han trivts med att vara däruppe,
Som om han i det högre tornet
Med säkerhet vetat

Att kunskapen om tingen flög omkring
I den skugglösa luften, fast utan att synas;
Höjden var inte riktigt rätt;
Positionen var fel.

Det var besynnerligt att behöva gå ner,
Och att, i den gamla vanliga stolen
Känna hur vederkvickande
Den genomskinliga luften varit



- - - - - - - - - - - - - - - -

Ur Ting i Augusti, VII
i översättning av
Ulf Linde.

onsdag 23 oktober 2013

Ekorrholken

Med ens har man för mycket på sig igen. Jättevarm tröja med jättetjock polo under kappan. Men vädret står stilla på 13 grader. Det är inte vinter. Och ingen vind.
Går vid de vanliga uddarna och fröjdas lugnt. Det sista av glänsande löv på träden, det mesta av löv glatta på marken. Dis och dimma. Ljusa vatten.

Pausar på en bänk. Ekorren hoppar förbi framför fötterna med ett fynd i munnen. Hinner inte se vad det är. Medan jag tänker på absolut Allt Viktigt hinner korren ännu en runda. Springer förbi igen med något otydbart i munnen. I riktning mot hög al med stor holk. Aha, tänker jag. Smart ekorre. Penthouse.

Den klättrar på baksidan av stammen och upp över holkens tak och glider in genom hålet med munnen full. Så där elegant är inte jag. Särskilt inte som samlare betraktat. Men ekorren, berömd symbol för om-sig-och-kring-sig, har fixat för vintern. Finns förstås ett lager därinne nu, med nötter och frön och särskilt lämpliga blad till salladen. Medan jag tänker på språk och komposition och att hålla mig borta från onödig inblandning med allt vad om-sig-och-kring-sig heter. Medan jag inhöstar väsentligheter. Tycker förstås ekorren också att den gör.

Undrar vad slags stor fågel holken egentligen var avsedd för? Fenix. Eldfågeln.



Eller den här? Dürer, uggla, 1508.

tisdag 22 oktober 2013

Bukowski, Lars Ahlin och jag.

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter Hollywood och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.
Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. En varg söker sin flock heter den. Läser den ordentligt nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos Lundell: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi: "alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt har ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är ett: "arbete tillsammans...att föra någonting framåt, att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i Min död är min. Nu händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men hur?
Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan Min död är min och Tåbb med manifestet. Nu gör jag pausen.


söndag 13 oktober 2013

Om jag skulle skriva några rader om Ulf Linde...

...skulle jag inte skriva om hans intelligens, hans konstteorier, hans (sympatiska) idé om betraktaren som medskapande, eller hans fräcka museimannaskap. Jag skulle kanske snarare skriva att han gick att älska. Som mycket ung på Moderna Muséet, där jag jobbade ett tag, där Ulf Lindes gestalt gick ut och in som ett varmt och stundtals blixtrande åskmoln. Eller som på en middag hos Olle Granath, när både Linde och Claes Oldenburg allvarsamt diskuterade min debutdiktsamling - en kanske alltför god start för en ung kvinna på 19. Eller hur han envisades med att pussa på mig en gång, och hur jag värjde mig, utan problem, men lite förtjust. Hur jag som något äldre konststuderande och DN-läsare aldrig försummade hans märkliga, djupsinniga, på en gång skarpa och svävande formuleringar. Som om han ringade in en esoterisk erfarenhet öppen endast för ett fåtal.

Självklart var han elitist, men jag minns inte om han ville kännas vid det. Ännu mer självklart är det att DN - efter Linde och framgent - aldrig haft en konstkritiker på samma nivå (sorry, mina vänner). Det har inte med hans värderingar att göra, utan med hans lyssnande efter sin helt egna syn.
Jag minns honom, för att han efter det ungdomliga äktenskapet med Duchamps brud, alltid stod för sig själv. Att han i den bemärkelsen gick att lita på, och var Enastående, inte minst i detta landet. Dessutom var han kul. Jag har inte märkt att den sorten finns längre. Men jag har kanske sett åt fel håll.
Saknad av det här slaget är egendomlig: Som om ett landskap suddas från kartan. Ulf. Linde. En ovärderlig typ i konst och på muséer, en envis eld. Hur ska det gå med Rest in Peace?

lördag 12 oktober 2013

Skam, skuld och dåligt samvete

Jag läser en roman som handlar väldigt mycket om skuld. Om en ung kvinna med orimligt höga krav på sig själv, som under trycket av en familj i upplösning, tar på sig en diffus skuldbörda. Hon blir den "sjuka", den som familjens oro kan koncentrera sig på. 
Den sortens skuld har jag inte upplevt. Men den är rätt vanlig, särskilt bland unga kvinnor i en känslig utvecklingsfas. Duktiga flickor som ska klara allt, och som i stället får psykiska problem, ätstörningar, grandiosa vanföreställningar, orealistiska gudskomplex. Samt då - skuld.

En helt annan sorts skuld, och en mer realistisk, kan jag drabbas av när jag ser informativa program om Jordens tillstånd. Om förstörelsen som pågår för att rika samhällen; män och kvinnor, vill bli ännu rikare, och fattiga vill härma deras konsumtion. Om den lilla motståndskamp som existerar, och som är långtifrån tillräcklig, men som jag just därför borde engagera mig i mer än jag gör. Kalla det global skuld, men den är reell, och vi bär alla på den vare sig vi låtsas om det eller ej.

Häromkvällen såg jag "Home; Den stora resan" av Yann Arthus-Bertrand. Han filmar sen många år från luften och visar upp vår jord i dess allra vackraste mest överväldigande vyer, samtidigt som han berättar om, och fotograferar, förstörelsen; de girigas utarmning av alla resurser. Ta ett land som Nigeria, med stora oljefyndigheter, där noll av vinsterna tillfaller den fattiga befolkningen. Eller ta det rika Kanada, vars oljeutvinning ur sandskiffer kostar natur och närbefolkning en vedervärdig nedsmutsning. Eller ta odlingen av jätteräkor i Thailand, som utblottar kusterna på Tsunamiskydd och spiller ut antibiotika i vattnet. Eller se på kvinnorna som bär vatten i Indien och Afrika, i områden där grundvattnet stadigt sjunkit på grund av kommersiell odling.
Om det händer att jag gråter, och det gör jag sällan, så är det inför en dokumentär av det här slaget, som med envis kärlek till Jorden, och inte utan sentiment, berättar sin historia om våra alltmer hotade villkor. Se filmen: Den stora resan. Den går i repris. 

Skam däremot, är en liten rätt egotrippad sak, som har att göra med vår individuella stolthet. Om jag en gång på 200 missar en deadline med två veckor, för en tidskrift som i åratal missat sina deadlines med flera månader, så kommer jag ändå att känna en yrkesmässig skam. Och någon som har anledning att skämmas mycket mer, kommer att gotta sig i detta och föra det vidare. Bah. Det är strunt. Vilket inte hindrar att jag är bruden som varje gång vill göra ett utmärkt jobb. Tongue in cheek - det brukar gå bäst när man har proffs omkring sig. Men skam har jag känt ytterst sällan.

Dåligt samvete däremot - vore konstigt om man slapp. Dåligt samvete slipper bara psykopater. Och det kan handla om både små och stora saker; från ett vredesutbrott mot ens älskade, för att båda har en dålig dag, till ett uppskjutande av möten med släktingar, vänner, och gamla Faster Elsa, till den gnagande olust som måste finnas hos folk som ljuger och manipulerar. Dåligt samvete är hanterbart och märkbart och alltid möjligt att göra något åt. Och som min pappa med sin praktiska etik brukade säga: Kan man nu inte vara snäll mot den ena så kan man vara snäll mot den andra. Vet inte om man alltid får ihop det där. Men ett är säkert: Väldigt få människor blir glada över ett tvångsmässigt uppställande för den goda saken skull. För att man bara borde. Men alla blir glada över att man inte gör dem en orätt.
Det kinkiga i den etiska människans liv är att få Lustprincipen att smälta samman med det man Skall och ibland även med det man Måste.

Samvetet - De små tingens Gud - kan återfinnas i det där missade samtalet, eller i den goda handlingen att köpa mat åt någon som är sjuk, eller följa någon till tåget. Det samvetet kan också återfinnas i allt möjligt som man faktiskt måste göra för sig själv, för balansens skull, och för sin egen utveckling.
Men den här stora djupa känslan, skulden för hela den jordiska existensen och dess tilltagande förstörelse; den blir man inte av med för att man sköljer mjölkpaket, tvättar plastemballage, går till återvinningen med sin gamla dammsugare och köper rättvisemärkt eko-te. Det måste till något större. Vi kommer inte undan det. I alla fall inte jag.


_________________________

Läst för länge sen, Martin Buber: Om skuld och skuldkänsla.
Läst nu, Helena Looft: Pappa, jag hade en dröm.

måndag 7 oktober 2013

Arholma, stjärnor och får

Så kom de allra vackraste höstdagarna. Jag gjorde en tur till Arholma, inte långt från min barndoms sommarställe. Till Arholma seglade vi någon gång, eller tog passbåten och dansade på dansbanan.
På senare år har jag bara rest till ön för att den är så vacker; där finns allt som kan rymmas i handen. Höga klippor med utsikt mot hav och skär. Lummiga inägor med åker och äng och väl bevarade gamla hemman. Kaptenshus, båk, handelsbod och kyrka.














Kom fram i kvällningen och gick ut under stjärnorna. Det blåste en mild men stark sydlig vind. Det prasslade i lövkronorna och jag såg knappt vägen där jag gick och tyckte att jag hörde djur. Annars var det tyst. Nästan lika tyst som i Lappland, med undantag från det
allra svagaste billjud från fastlandet. Sen tyst igen. Blåst, frid, dofter.

Jag stod och såg upp i en stjärnhimmel jag inte skådat på många år. Glasklart. En vimlande Vintergata och en Karlavagn stadigt tecknad. Stört omöjligt att inte tänka på Tranströmers stjärnor som stampar i sina stall. Som om tystnaden framkallar ett motljud från rymden. Man vet att det låter, men hör det inte.
En timme glor jag på galaxen. Lycklig. Universum är stort, och det är all naturen. På gården där jag bor växer en ask som är högre och vildare än någon jag sett. Vårdträdet Ygdrasill. En ko råmar i mörkret. Långt borta hörs ett stort fartyg passera.

Nästa dag cyklar jag till Arholmas norra udde, genom ostörda skogar och på vinglande vägar. Här uppe är naturskyddsområde, men Försvaret har efterlämnat enorma bergrum, "om kriget kommer". Jag klättrar med fötter och händer upp till högsta berget och ser ut över havet. Det är vid horisont och små vackra skär som lyser i eftermiddagssolen. Vattnet är rent och tången är fortfarande guldockra. På en äng betar några får helt upptagna av sitt.
















Det är för mig en helt allmännelig glädje, man kan säga en allemanslycka, att dessa platser finns. Med bevarad landsbygd, fungerande trafik och ett kulturarv som avtecknar sig i hus, båtar och bryggor. Men fyrarna vid Simpnäs och Arholma, som i min barndom ännu var bemannade har ersatts av andra system. I gengäld har polisen ett callcenter på Arholma, som ger lite jobb åt folk på orten.
Själv är jag som vanligt på Pilgrims Progress och reser hem efter några dar. Känner mig på nytt som en oförstörd unge vid en reling på en båt, men samtidigt lika gammal som Odyssevs. Då passar det att återvända till sitt Ithaka. En stund.























Bilder: Överst: Arholma brygga och handelsbod. Under: Ängsmarker med kyrkan i bakgrunden. Samt en strand. Underst: Min sjömansdröm, blickande mot havet och fartygets skum.
PS: Ingen av bilderna har jag tagit. Hade kameran med, men batteriet var dött. Tror det var lika bra. Gillar inte riktigt japansk semesterfotografering. 

söndag 6 oktober 2013

Brahms ambitioner och Faurés reverie

Kyrkokonsert: Den första stora för året i min församling. Fullt hus. Jag - halvt utmattad efter skärgårdsstrapatser - hittar en bänk i akustikens mitt. Det spelas Fauré. De fyra satserna ur Pelléas et Mélisande, en tragisk myt, som i Faurés version blir föremål för mjuka stämningslägen, och en exakt dos dramatik. Musiken går in utan ansträngning och är också skriven på ett sätt som känns ansträngningslöst. Lätt, men innerligt. Man tackar.

Därefter Brahms 2:a för piano och orkester. Något jag bävade för innan, med tanke på hur lätt ett piano bombarderar kyrkans akustik. Nu spelade Mats Widlund och de andra alldeles över hövan fint. Men det hjälper liksom inte. Det är något med Brahms, och särskilt 2:an. Den kokar över av ambitioner. Man hör hur den energiske mannen hittat än det ena, än det andra uppslaget, hur han turnerar variationerna i konfekten och spänner bågen för att göra intryck. Det senare tror jag är det sämsta i all konst. Hos Brahms hör man dessutom lite Beethoven-komplex, och följdriktigt avslutas första satsen med ett Ludwig van-aktigt badam, badam, badam. Baa-ba-dam. Det är nu jag börjar önska att jag satt mig allra längst bak. För Brahms är som killen på en fest som är alldeles för mycket på, och liksom envisas med att tränga ännu mer på. Samt gör det med en överambitiös tysk grundigheit. 

Men sen så. Sista satsen är prima liv. Äntligen har mannen skakat av sig ambitionen och leker lite, det blir dansant och art pour l´art, och man fattar sambandet mellan Brahms och Mahler. Klangligheter, rytmik, vals, utan alltför mycket prestationsnevros. Ja, Brahms är fin när han äntligen börjar släppa oket av sin egen storhetskamp. Man ser det högborgerliga 1800-talet och dess tunga möblemang sjunka undan för något mer naturligt.
Och vad är det med 1:an som gör den, totalt sett, så mycket vackrare i mina öron? Vet ej. Mer om det en annan gång. Kanske.


Bild: Carl Fredrik Hill.
Och jag måste tillägga: Brahms´ Ein Deutsches Requiem är bland det finaste jag vet. 

Blogger tvångsannonserar

Kära bloggvänner - på Blogger. Vad är det som händer? Får ni också dessa vedervärdiga reklamsidor i er bloggrulle? Alltså den som innehåller ens mest lästa "vänner", innehåller nu meningslös information om Payday Loans to Repair Your Credit, How to Use The Internet to Lower Your Car-financing. Get Immediate Cash Easily. Och så vidare.

Till det måste jag bara svara. Har inga cred-problem. Har ingen bil vilket löser oerhört många problem, i alla fall fler än det skapar. Vill inte ha Immediate Cash Easily. Och vill absolut inte bli tilltalad med versaler i banala kommersiella angelägenheter. Annonser är inte Barockpoesi. Tack för mig. Och berätta gärna - ni som sett detsamma - hur man blir av med skiten. Medan jag går på Brahmskonsert.


onsdag 2 oktober 2013

Problemlösning, trassel och sånt

Allt om min hjärna: Den löser gärna problem, lika villigt som mitt hjärta. Men helst bara ett par i taget. Till exempel: När man skriver på ett större manus kommer momentet då man om Gud är med en, eller Mefisto, börjar se en möjlig struktur. Man har jobbat i åratal med Mnemosyne, minnet, och med Mimesis, återskapandet av bilder, dialoger, platser, stämningar. Sen ska man alltså upp med allt detta hö på ett par hässjor. Det finns olika sätt, det vet väl alla.  Kapitel, delar, rytmiseringar, pauser. Med mera.

Det är intressant. Men mindre bra är väl att folk som håller på så här som jag, använder upp sin mentala energi till sitt arbete (jag hatar ordet projekt, det passar bara entreprenörer), och inte har så mycket ork för andra sorters problem. Som ska lösas. Som att flytta. Som att köpa en ny säng. Som att rensa bort möbler. Som att lösa fnurror på trådar. Trådar som fnurrat sig på gamla nät som man inte ens lagt i själv. Tror man i alla fall.

Ni som har några kustnära erfarenheter vet hur det är att trassla sig igenom ett nät med ett par abborrar och resten mört och tångruskor. Det är ett himla jobb. Kräver tålamod. Så är det också att rensa i ett stort skrivet material. Eller - ibland - att trassla ut en relation där en snorgärs har trasslat in sig.
Så att. Vad var det nu jag skulle säga med det här. Hav tålamod. Ni som trasslar och ni som anser att det är jag som är tångruskan. Dagen kommer då våra nät äro utrasslade.
Men jag orkar faktiskt bara bry mig om två grejer just nu. Formen. Och de ointrasslade människorna.


PS: Såg ni vad fint det blev med de tre M:en: Mefisto, Mnemosyne, Mimesis. Fattas bara: Medmänsklighet och Metamorfoser så blir allt bra.