måndag 30 september 2013

Shakespeare och Jag

Om det finns ett hål, om det finns en linje, om det finns ett väder och ett öde i det jag skriver på nu, så är det inte långt ifrån det här: Ursäkta mig bröder och systrar, att jag i min fattiga rikedom, ställer mig jämsides med William. Dock, så svart som i hans sista rader ser inte jag på det ofrånkomliga. Men hark, hear!

The Sonnets. 147.


My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
      For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
      Who art as black as hell, as dark as night.


onsdag 25 september 2013

Hur skapade Gud världen?

Hur skapade Gud världen?
Han skapade mig först. Mig och jag. Inte en och en annan hen. Mig först, jag såg ut genom mina fönster och förstod att han gett mig allt.
Han skapade sedan alla de andra migen och jagen. Som såg ut. Fröken Hirs på andra våningen, herr Orlander i huset mitt emot, fröken Kaja som har så långt hår, och Herr och Fru Underberg under mig. Och ytterligare skapade han President Obama, Assad, Putin, Volvochefen, Karin på Svt, Ulla i kiosken, Hannele på Ica, Sven i cykelverkstan, Pär, min väninnans man, och min väninna. Samt några till jag inte ska trötta ut er med att nämna. 

Och alla dessa skapade Gud Först. Alla migen och jagen. Och det är det som gör det svårt att synkronisera, alla dessa skallar som tror de kom först och är av Gud utvalda till Gud vet vad. Folk bråkar alltså än idag om den första platsen. Jag kan märka det på stämningarna omkring mig. De långvariga konflikterna om ett land, ett hus, ett arv, en banan som ingen vill dela. Apans problematik.
Alla de osynkroniserade som dock kan säga både hej och god dag och ”nice meeting you” osv. Men det funkar inte riktigt – för innerst inne vet de alla att det bara är jag och mig det handlar om, och att Gud gjorde rätt när han skapade mig först och åt ingen annan lika många bananer. 

Det är därför man blir så över sig lycklig när ett par gudomligt utvalda jag kan synka ihop sig, om så bara för några timmar. Det kan vara två eller flera, det kan vara en lördagskväll eller en onsdag morgon, men så med ens är det några som klykar i varandra, som är som om de var ympade på samma träd, och börjar skjuta en enorm massa skott bara för att de växer så bra ihop.


Fortsättning följer.

tisdag 24 september 2013

Ekelöf: Om hösten

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
            mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
                                 dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar
            Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.
 
 
  
Läs hela dikten Här:  Ur Non Serviam, 1945  
                                   

söndag 22 september 2013

tisdag 17 september 2013

En Atterberg

Idag hörde jag i P 2 något så in i blåsiga hösten vackert: Något obildad som jag är gick funderingarna: Låter österut, något ryskt eller Östeuropeiskt. Men inte Dworak. Fastän dramatiskt och känslosamt och högeligen intressant rytmik. En av ryssarna? Nej, för frimodigt romantiskt. Carl Nielsen? Där gick du bet. Men att en av Nordens finaste tonsättare (CN) har ett av Nordens vanligaste namn, och att en dramatiker av den här klassen visar sig heta Kurt. Det är väl ett hett tips för Nöjesguiden? I offer you: Kurt Atterberg:




Det jag hörde i radio var Suite nr III, för viola och violin. Men jag hittade ingen tillräckligt bra (ljudmässigt) inspelning av den på You-tube. Men på den här, med första och andra satsen, lät ljudet det bra: Gloria Chamber Orchestra (om än en ganska mesig inspelning hör jag senare).
I övrigt är det hundväder, och jag håller mig i närheten av korgen och matskålen. Aka softar.

söndag 15 september 2013

Millibar X

Så övergick den långa sommaren i ett melankoliskt regn.
Varför melankoliskt?
Varför inte bara ett lätt regn? Spridda skurar i kustlandskapen?
Dimma om morgonen. Ökad luftfuktighet. Millibar X.
Solens melankoli.

Varför inte?

De lätta kajakerna ligger som streck av ljus neon
på det allt disigare vattnet. Sju pojkar vars röster skriker
i varann. En ledare som ropar: Det ska kännas i benen också,
till och med i fötterna.

Fötternas melankoli?

Vid tullen: Tre flickor klär av sina
överkroppar alldeles under den
limegula bron. För att fotografera varandra.

Fotgraferandets melankoli?

Bortom det Stora Sjukhuset;
en lyftkran som lyser brandgult
mot den åskblå himlen.
Lyser som neon?
Nej. Som en snart
utbrunnen tändsticka.

Lyftkranens melankoli?
Nej, det är solen.
Det är solens melankoli.
Min mirakulösa ålder.


fredag 13 september 2013

Tremendum et numinosum

Tremendous and numinous, as we say over there. (More often; "awesome").
Men beteckningen tremendum et nominosum kommer från den gamle religionshistorikern Tor Andrae, som jag hade en del att göra med en gång i universitetsvärldens litteratur.
Kom att tänka på honom idag under en orgelkonsert i Jakobs kyrka.

Andrae som var präst och son av en präst, blev sedemera biskop i mitt gamla Linköping (Sveriges vackraste domkyrka) och ännu senare invald i Svenska Akademin. Vilket inte hindrades av att han skrivit en inlevelsefylld bok om Mohammed och Islam. Men han var mer än inlevelsefylld; han var den tidens främste kännare av religiös mystik. Och född i Småland, som sig bör, höll jag på att tillägga.

Men till saken: Det stora mötet med tillvarons absolut okontrollerbara krafter, av somliga kallade Gud, av andra Kärleken, eller Stormen - fick hos Andrae benämningen: Tremendum et numinosum. Rätt bra beteckning, om ni frågar mig. Upplyft och skakad, upprörd och liksom slagen till marken blir man ju ett par gånger i livet, och att då sylta in sig med intellektuella förklaringar räcker bara en bit. Ja, det räcker en bit. Sen vidtar det irrationella, mystiken, om man så vill. De delar av tillvaron; känslor eller händelser, som övergår min förträffliga hjärnas kontroll. Och där någonstans står det fortfarande skrivet: Tremendum et numinosum.

Organisten Olle Johansson tvekade inte att ge oss detta idag. Kyrkan blev en gigantisk resonanslåda för en "Gud" som kan vara skrämmande, åskande, stormande, you name it.

Sen över till den ljuvliga delen; en ännu värmande glödande sommarkväll på Skeppsholmen. Därefter en hot curry med rätt sorts vin. Livet!


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Charles Tournemire: Communion. Ur L´Orgue mystique"



och den här på en och samma gång. Varning: Sätt inte på för högt ljud!


torsdag 12 september 2013

Philip Glass och murgrönan

Philip Glass´musik får mig att vilja bo i ett rätt så högt tegelhus övervuxet med murgröna. Och det finns absolut ingen anledning till det. Mer än att det knappast blir av. En anledning: Jag ser nästan aldrig några hus övervuxna med murgröna som jag helt lugnt kan ockupera. Jag tror murgrönans tid är förbi på grund av den allmänna snålheten och penningbegäret. Murgrönan är inte rationell i förhållande till muren. Därför. Lyssna.



onsdag 11 september 2013

Dikt: 11/9. Santiago, Chile. New York, USA.

September 1:st 1939
I sit in one of the dives
On Fifty-second Street
Uncertain and afraid
As the clever hopes expire
Of a low dishonest decade:
Waves of anger and fear
Circulate over the bright
And darkened lands of the earth,
Obsessing our private lives;
The unmentionable odour of death
Offends the September night.
   
        W.H.Auden

        Från Melville House blog.

måndag 9 september 2013

Vackrare än så här...

blir det nog inte. Lyssna på barockensemblen Gli incogniti och violinisten Amandine Beyer: Här. Dagens lyckohjul stillnade i denna musik. Efter snabba ryck hit och dit, och en solig eftermiddag vid vattnet, som ännu går att simma i. Vackrare sensommar än den här kan jag inte minnas.
"Lyckan ska man hålla inne med" sa en vän en gång. Ja, okej, vi gör så. För den buttra åskans skull, som kommer på torsdag, och för all annan butterhet. Men innan dess, mer från Kulturen: Missa inte Jane Campions serie: Top of the Lake, 21.45 idag och fler måndagar. Och sent ikväll går en av hennes filmer som jag missat: En ängel vid mitt bord.

Foto ur Top of the Lake

lördag 7 september 2013

My darling companions

Fest igår hos min guddotter M och hennes man A. De ska iväg till ett år på Stanford, och måste firas av. Dessa darling companions. Mannen nyss bliven med körkort, så att jag kan se de resa upp till öknen i Nevada, se de dra ner till Big Sur. Halva mitt hjärta surfar med. "Och redwoodträd" säger M. "Och en av de allra bästa professorerna i litteratur". Här borde jag naturligtvis bli avis, men det blir jag inte. Har aldrig haft nån lust att doktorera, mer än för titelns skull. Däremot lust att resa så mycket mer.

Vi äter middag som A lagat, god risotto, dyra viner. Jag får höra vad de kostar och inser att jag aldrig köpt ett så dyrt vin i hela mitt liv, men förmodligen blivit bjuden förr. "Vi känner oss plötsligt rika" säger A. Två doktorandlöner och liten hyra ger pengar över. De tänker njuta det också. Bra, njuta är bra, särskilt för hårt arbetande intellektuella. Fem vid bordet, tre av samma familj. Det blir diskussioner om familjerelationer, ofrånkomligt när en ska resa iväg 8 månader. Jag hör på och försöker vara katalysator. Det går så där.

Men här är människor som förstår varandra på grundläggande sätt, på begåvade sätt, på roliga, varma, ibland stökiga sätt. Vi går in i ett annat rum och M spelar sina nyskrivna sånger för mig och S. Det är så bra att jag blir alldeles tyst i själen. En av dem är en födelsedagsvisa till A. Man trodde inte det var möjligt, att göra en klar och enkel födelsedagssång, som i sig rymmer stillhet, kärlek, melankoli, livets korthet och skönhet. Nästa dag låter alla sånger i Nya Klingan som gjorda förr, gjorda av gammal deg. De är inte i närheten av Ms poesi.

Vid elva anländer ytterligare gäster; ganska så högljudda unga män. Mer fina drycker, från Baileys till indonesiskt brännvin till vodka, och annat jag inte kan dricka. S, min äldsta väninna, och jag drar hemåt vid ett. Vid Västerbron har alla bussar gått, jag tar en taxi. Denna happy luxury night avslutas stilenligt; jag helt färdig i en tyst elbil.
"All the things that you are when you don´t think at all".

Och idag gick det fint att simma igen: 7: september. Det har inte hänt sen 1997. Gott omen.

Här kan ni höra en av M.s låtar. Och Här finns många fler.