Skriva och lura en fjäril

Alltså, nu igen: Detta skrivande. Hur man ena dagen tycker att man har en bok, för att efter ett par dagars avbrott med andra sysslor undra var fanken den tog vägen. Finns den? Och nu talar jag inte alls i termer av förläggare och legtörer och en sista utskrift; allt sånt bjäfs ska hållas mycket kort medan operationen är igång. Ibland behöver man till och med hålla sina vänner kort när de normalängsligt börjar fråga hur det ska gå till med utgivning.

Men, hör här: Jag fullständigt råskiter i utgivningen. Fullständigt råskiter i goda råd, dåliga råd, och andras vägar mot parnassen eller underjorden.

För det ska man: Det är som med riktig kärlek - man räknar inte kostnaderna. Not to count the cost is the way of all passions: Man räknar inte. Kulramen finns inte. Till och med att inse sina fel är intressant. Dagarnas betalbarhet är oväsentlig. Och folk som inte fattar det kommer aldrig att skriva något alls, av värde.

Men det gör man - jag - med jämna mellanrum. Något ljuder i skallen. Det där stycker är sant. Shite, vilket fint porträtt! Den där dialogen är kass som en tonårsbok - stryk rubbet. Den scenen har all koncentration du behöver. Nerven där, tystnanden i efteråt, vacklandet i stämningen. Bra!

Det finns dagar med energiöverskott: Man ska absolut sätta sig till. Man anfaller datorn och manuset som en sportdåre. Jag ska igenom. Häck efter häck. Varför hoppar inte benen? Varför blir jag så jävla otålig så jag blir uttråkad för att jag är otålig. Tråktolerans är ju författararschlets maxextraplusgren.

Andra dagar har man en liten nollställd energi som inte pekar åt något håll alls och mest är inne på att vilsamt uthärda. Man sätter sig till och plockar fram manuset. Velar runt mellan ett par meningar i ett stycke, rättar tre ord, schrollar ner till ett annat stycke, lägger in en mening, har Bach i öronen för säkerhets skull.

Man såsar helt enkelt. Vankar in i texten som en som inte har något särskilt för sig, en besökare, en flanör. Och så - plötsligt har en fjäril satt sig på handen och vecklar ut sina Apollovingar i tron att här-är-det-lugnt. Otippat landar det levande livet. Ett litet fladder. Inte för att man anfaller utan för att man kan vänta, såsa, lolla runt, låtsas som att det inte är så viktigt. Då kommer ibland de små djuren fram ur skogarna, haren och fjärilen, och sist men inte minst den envetna kråkan. Som kraxar: Du kan, du kan.