torsdag 25 juli 2013

Aldrig får man va ifred och kulturella koder

Det finns en badplats som jag går till år ut och år in. Den är helt oregistrerad, saknar både folk och bajamajor, och är ganska lik vilken klippa som helst vid en sjö eller vid havet. Jag har simmat där med min man, med vänner, med en käresta, och väldigt ofta själv.

Igår var det redan ljuvligt med simtur och sol och frid alldeles i utkanten av stan. Idag ännu ljuvligare värme i vattnet. En tryckande sol lugnade ner sig framåt femsnåret.
Men icke så mannen som tryckte bakom träden.

Alltså, help, kan man inte få vara ifred ens som gråhårig, totalt ointresserad och pysslandes med sin lilla baddräkt med stort sjå innanför badlakanet? Jag blir bara så trött!
Nu är jag inte den som skriver elaka epitet för jämnan om män, men jag kan förstå varför andra gör det, som haft lite otur med den nakna apan. Jag har för det mesta haft goda män omkring mig, men de som står i en buske kan man liksom inte välja, eller välja bort. Annat än genom att klä på sig och gå hem.

Det är alltså det som irriterar mig. Frågan om Kvinnofrid. Och nu råkar det vara så att de två - med tre års mellanrum - mest klistriga typerna vid denna badklippa varit invandrare. Något man kanske knappt får säga. Men så är det.
Man sitter alltså inför en vacker kväll vid ett nästan blankt vatten och med frid i sinnet. Och så vänder man sig och ser hur han i shorts en bit bort står och glanar med en handduk framför det som ingen just då har bett om.

Man låtsas som det regnar. Man simmar ut och bort åt ett annat håll, simmar tillbaka, tar det extremt lugnt, tittar upp, och där står han igen. Inte precis inpå en, men alltför nära.
Det är som om man saknar det familjära skyddet som varenda kvinna runt Medelhavet har, och så sitter man där med sin svenska emancipation och förmodade frigjordhet och blir föremål för en idiot som inte kan tänka sig något annat än att en kvinna  som så käckt badar ensam säkert är käck på många andra vis. Suck!

De kulturella koderna har visserligen inte hindrat svenska män från att springa på mig i parken, de har gjort mig exakt lika irriterad, men de brukar gå att mota bort med attityd. Medan många män från sydligare regioner är hopplöst fast i föreställningen om att en ensam kvinna måste vara halv. Utan dem. De liksom bara väntar och väntar och väntar, och går inte att bli av med.

Undrar om de lär ut kulturella koder om Kvinnofrid på Sfi? Om inte borde de börja imorgon!
Grundkurs: Om en kvinna vänder ryggen till och visar sig komplett ointresserad så ÄR hon komplett ointresserad. Respekt!


4 kommentarer:

  1. Du får ta efter de sydländska kvinnorna - nu tänker jag på italienskorna - de skulle genast ha sjasat bort mannen med högljudda utrop. Vai via! Hon skulle inte ha gett sig förrän han lommade iväg. Vad de muslimska kvinnorna skulle ha gjort vet vi: klätt sig i skynken. En form av kvinnofrid det också.

    Att bli uttittad på detta sätt på en badplats är obehagligt, så jag förstår din irritation. Den som borde skämmas är den skamlöst fluktande mannen ifråga.

    En kurs i kulturella koder på SFI vore kanske inte dumt. Det är minst lika viktigt som alla dialoger böckerna är späckade med där man ska lära sig att ringa och sjukanmäla sig, gå till arbetsförmedlingen m.m. Men det lär väl dröja.

    SvaraRadera
  2. Jag har sjasat bort den förste, en gång med hjälp av en väninna. Men han kom efter och förföljde oss tills vi kom till busshållplatsen. Jag är inte aggressionshämmad, utan säger ifrån titt och tätt, men jag vill inte dra igång saker på min favoritbadplats om det inte är absolut nödvändigt. En italienska på en badplats är inte heller ensam med en man i närheten särskilt ofta, så det sociala rummet blir liksom ett skydd även för eventuella utbrott.

    Idag en helt harmonisk eftermiddag med en väninna på en klippa lite längre bort. No bananas in the bush ; )

    SvaraRadera
  3. Du har så rätt: italienska kvinnor - om jag ska ta dem som typiska för kvinnor runt Medelhavet - skulle förstås inte vara så kaxiga i ensamt majestät. Den klassiska utskällningen sker inför publik, gärna i stadsmiljö, och fullt påklädd!

    Min man oroar sig ständigt för att jag som emanciperad svenska går ut i skogen eller strövar omkring på landsbygden ensam, inte bara i Italien utan också i Sverige. Han markerar också skillnaden mellan svenska och utländska män i det avseendet. När han talar om utländska män tänker han naturligtvis inte på italienare, utan på främlingen.

    Jag tror att vi har svårt att tala om kulturella skillnader i Sverige, för det är liksom tabu. Vi pekar inte ut avvikande beteenden som hör till en viss kultur, vi vill vara utan fördomar mot "främlingen". Det är bra, utmärkt, men jag tror också att det kan nära en naivitet som gör att vi inte vill se några beteenden alls som förkastliga i andras kulturer. Då hamnar vi i en kulturrelativism som inte kan stå upp för det goda som det moderna samhället har skapat genom liberalismen och de sociala rörelserna.

    Ja, det kanske var en lite annan diskussion.

    Hoppas att du får fortsatt fint badväder och kvinnofrid!

    SvaraRadera
  4. Nej, det var ungefär den diskussionen som det gällde. Och det är ju bra att din man vill skydda dig mot missförstånd. Men vi ska ha vår totala rörelsefrihet. (Utan att för den skull vara dumma nog att gå ut i mörka parker om natten.)

    Men alltså, kulturella koder: Det är ju en gammal moch seg myt att svenska kvinnor är lättillgängliga. Behöver läras om.

    I Grekland kan ju män också vara rätt PÅ liksom, men deras stolthet - gudskelov - förbjuder de att hänga för länge vid ett ointresserat second sex. England noll problem. Jugoslavien noll problem. Italien - eeehhh....; ) Ja, vi tar inte hela listan idag.
    Fortsatt sommarnjutande i stället. Ha det gott!

    PS: Vissa "främlingar" är förstås svenska.

    SvaraRadera