lördag 29 juni 2013

Tjärblomst och kokkaffe

Till min glädje märker jag att det går att skriva här uppe också. Skriva och skriva, jag scrollar manus, hittar rätt och hittar fel. Drömmer om natten drömmar som ska korrigera mina felval, hämta in min musik.
Lämnade laptopen hemma, av praktiska skäl. Lånar nu ett kontor på höga kullen vid blanka vattnet mellan de sex fjällen. Så ni ser mig sitta här, med endast en mygga i nacken. Medan vissa grillar i byn, andra är ute på sjön, några nattar barnbarn, och en fjärde sitter som jag, klistrad vid en målarduk eller en dator.
Alltså behövde jag inte till varje pris mitt lilla skrivbord anno sent sjuttonhundra och min vägg med bilder som talar om hemligheter och mina hörlurar och min ergonomiska stol.

Vackert så!
Mera vackert, kanske ännu vackrare: Blekt violrosa Valeriana, blandat med allt ymnigare midsommarblomster, rödklöver som skiftar mellan rosa och en eldigare röd. Krapplack utspädd med terpentin? Yess!
Därtill rölleka, hundloka, gulplister och vitplister, smörblomma, tjärblomst, kommer så stormhatt och slocknar nu den sista kabbelekan. Allt liksom i crescendo marveilloso!

Rabatten på kullen doftar av stora tuvor med små rosa nejlikor. Vallmon sprider sig hej vilt. Aklejorna öppnar sig. Bergen lugna, vädret bra. Och så dricker jag kokkaffe. Tog fel i affären. Men det går hur bra som helst när man lärt sig besväret. Insikt: Att hela den stora designade pluttifierade sensationella och logofierade kaffebranschen hittade på det där med bryggkaffe. Som inledning till den stora eran av konsumistisk personlighetskult. Så nu vet ni - det började med bryggkaffe och slutar väl någonstans med kaffelatte plus årgångsmani. Kokar man kaffet är det drygare. Lika gott? Det bryr jag mig nu inte om. Jag har tunnbröd med brun kant. Årgång.



Och de här, va de nu heter: Den som vet svaret får en guldstjärna.

söndag 23 juni 2013

Över till något helt annat: Glenn Gould

Har äntligen fattat lättheten hos Glenn Gould, världens kanske konstigaste pianist, som spelar som om han inte fanns. Inget i vägen mellan tonen och jaget, liksom. Men när han inte spelade var det nästan bara han och hans jag. Har jag fattat. Och trots genialiteten så spelar han lite falskt vid ungefär 2.23. Om ni har öron. Och om ni har öron hör ni också hur serent han spelar - ja, det finns inget sånt ord på svenska: Jag skulle tro att det betyder att han har lämnat expressionismen därhän, och bara klingar. Koncentrerat som få. Samtidigt ansträngningslöst eller rättare sagt "naturligt", osentimentalt. Som en myra bygger sin stack bygger han Bachs musik. Man får tänka sig en ensam myra, som bygger hela stacken. Då har man fattat.



torsdag 20 juni 2013

Under högre sol

Det finns färger som det knappt går att tala om.
Finns dock. Detta att midsommarblomstren som sträcker sig kilometervis utmed vägrenen har en högre grad av violett än hemma. Som om ljuset ger dem mer intensitet.

Att jag hinner tänka på cykeln att denna röda i detta blå, är som det röda i det blå fjället. Och om man skulle måla det blir det för snyggt. Jag målar inte. Jag ser. Sjön så klar och kantad av ljusgrön säv. Glittret och det dova blå i berget under ett moln.

Nu är jag exakt där jag vill vara. Som om alla stenar fallit ur skorna. All karma ligger bar. Man sparkar till den på en grusväg, men mer än så är det inte. För nu är jag på den rätta vägen. Uppåt vitvattnet i fjällbäcken dit jag nådde med cykeln. Tur eller öde: Att man aldrig får någonting med mindre än att man förlorar något annat.

Att under en högre sol nå fram. Med stor möda och en sömnlös natt på ett vaggande skramlande nattåg. Inlandsbana, sen buss. Utmattad, sen utsövd. Och att då kunna cykla mot högre höjder igen (som jag inte orkade för ett år sen). Och spendera en kväll med en konstnär från Amerika medan ljuset går mot ljusare. Vända om, vända rätt, tala frankt. Och att sanning är något som uppstår av en slump, är beroende av ett visst ljus, ett visst avstånd. Kanske väder.

Nu 23 timmars ljus. Jag ska akta mig för ordet lycka. Men ordet glädje går bra. Ja, det går bra. Kanske har det med val att göra. Mer ska jag inte säga om den saken. Man vill ju ogärna tävla med Kierkegaard så här i sommarsolståndet.


söndag 16 juni 2013

Sommarsverige: Ledinlagom, boxarstroke och förfulad strömkaj

Japp. Det var bara dåliga nyheter idag. För här låtsas vi inte. Vi är inte "bürgerbraf". Alltmer Thomas Ledin i TV, och visst är mannen gullig; men hur mycket mellanmjölk tål musiken? Jag ser svenskarna på Rondo bete sig som om de verkligen var med om någonting. "På riktigt" som det heter numera, när man ska övertyga sig om att något är - just det  - "på riktigt". Det är som om språket regredierar tillbaka till feta understrykningar. Fast lagom hade stämt bättre.

När däremot tragedierna infaller är det i stället sportspråket som rättar leden: Den kvinnliga boxaren som utsatte sig för en sportframkallad hjärnblödning, fick - enligt boxningsförbundets talesman - en "pärla" i boetten. Jag säger bara: SLUTA! Lägg ner boxningen. Lägg ner föreställningen om jämlikhet i våldssporten. Lägg ner självvalda hjärnskador och inre blödningar. Livet är våldsamt nog ändå.

Så till Strömkajen. Som vi inspekterade idag. Gatustenen var vackert lagd. Resten kunde inte ha gjorts fulare. Min älsklingspromenad från Kungsan till Skeppsholmen, förbi Grand Hotel och Nationalmuseum. Framför dessa hus nu en sorts rostbruna pretentiöst "skulpturala" byggnader: Någon arkitekt med Documenta-hybris? Man har enligt uppgift velat göra byggnader som inte "konkurrerar" med de klassiska byggnaderna; alltså gör man kioskerna för vaxholmsbolaget mm till en sorts kullvälta containrar. Rostbrunt. Med åbäkiga ingångar, och en pretentiös trapp mitt i alltihop, där några turister kan sitta och känna sig förfrämligade en stund. Postmodernt skitminimalistiskt och liksom utdaterat redan innan det blev av, som dessutom till gränsen av all moderatmodern JÄVLIGHET I EN STAD tillåts FÖRSTÖRA det rumsliga sambandet mellan artonhundratalshusen och kajen/vattnet.

Det ÄR SOM ATT DRA IN EN CONTAINER I PETERSKYRKAN, eller som att dra in ett par rostiga godsvagnar på Markusplatsen, eller som att bygga ett par klossiga bunkrar vid Canal Grande...ja, vad i helvete ska jag mer säga: SOM ATT MED KOMPLEXFYLLD IDIOTMODERNISM FÖRSTÖRA EN AV DE VACKRASTE PROMENADERNA I STAN. URSÄKTA ATT JAG SKRIKER!
Men se själva. Och kom igen!


Bilden ovan är som vanligt en digital eufemism från arkitektkontoret, lagom men inte på riktigt.

Richard Serra, däremot, var bra på rostfärgat... men det var då det.

fredag 14 juni 2013

Eternal places of the spotless mind (4)

Från ön Vis, i Adriatiska havet, där jag var för så länge sen att det kanske är dags att åka tillbaka. Trots alla Don´t look back man bör följa i sitt liv. Men här är ljust i alla vrår och ingen bad karma.

Dessutom: Vid kollektiv bloggtorka - som nu - använd gärna youtube, filmaffischer, rewriting, gamla och nya foton; allt för att inte bara dö i stilla tvinsot ; )




torsdag 13 juni 2013

I alperna med statistiken

Under de två år bloggen varit igång har jag nu haft 60.000 besökare. Är det mycket eller litet? Berätta gärna om era egna läsarantal. Själv tycker jag i alla fall det är Yippie! Särskilt som grafen blir allt brantare det senaste halvåret när månadssnittet legat uppåt 4000, och läsarstatistiken ser ut som en uppförsbacke i alperna. Men asså, hur barnslig är man att man faktiskt bryr sig om den här klättringen? Det är ju inte med ishacka och rep precis, utan en lätt match. Easy does it!

tisdag 11 juni 2013

For the sake of good old times

Inte för att bräcka Gunnar, som drog igång en lätt nostalgitrip, men bara för the sake of good old times: Då ligger den här konserten i Big Sur närmare mitt dåtida sinnelag, även om jag just vid den här tidpunkten förmodligen kuskade omkring i en Taunus herrgårdssvagn tillsammans med pojkvännen, och letade efter ett hus i Dalsland, men kanske samtidigt hörde på Crosby, Stills, Nash and Young innan vi gick och la oss i sovsäckarna ovanpå höet i det lilla härbret där vi bodde sommaren innan vi köpte hus. Och all tid som gått. Mellan det ena huset och det andra, det ena landskapet och det andra, den ene bilisten och den andre, den vilda musiken och den lugna. Och lusten i att återvända till det här svänget - för att få tillbaka krafterna i en tid så annan; så intill tomhet ytlig som nu, så vulgo-posh.




måndag 10 juni 2013

Singer: En dag full av glädje

Hos svågern hittade jag en fin liten bok av Isaac Bashevis Singer. Jag har aldrig riktigt förstått mig på denne nobelpristagare; det var för mycket trollerier, skrönor och mystiska händelser för min smak. Men den lilla, täta boken "En dag full av glädje" fick mitt hjärta på direkten.
Singer berättar här om sin barndoms Warsawa. Om familjen som bor i den allra fattigaste delen av de chassidiska judekvarteren. Det är många potatissoppor med lök, dag efter dag, och en pappa som kallas rabbi, som chassiderna går till för att be om råd i allt från onda tankar, till onda magar, äktenskapsbekymmer och otillåtna begär.
"Bland judarna på den tiden var en rabbin en man med många sysselsättningar och få välsignelser". Modern är klok och instinktiv som en katt; slickar barnens ögon när de har ont i dem. Hela familjen studerar Talmud och är allmänt ovärdsliga, men den unge Singer är samtidigt förtjust i att fixa pengar; en lyckosam dag får han ihop till en rubel och blir så orolig för vad föräldrarna ska tycka om det att han använder upp alla slantar till att åka fram och tillbaka i Warsawa med hästdroska och äta godsaker: "En dag full av glädje".

Annars är Singer en flitig och ivrigt läsande pojke som går i chedern från fyra års ålder och lär sig studera på hebreiska.
"Jag var mager, vithyad, hade tanig hals, blå ögon och eldrött hår. Mina tinninglockar flög alltid som i blåst, min kaftan var oknäppt och fickorna fulla med böcker som jag lånade - två för en groschen. Jag kunde inte bara läsa en sida ur Talmud utan hjälp, jag försökte hela tiden med min fars volym av Kabbalan, fortfarande utan att förstå mycket. På de sista sidorna i de här böckerna brukade jag med färgpennor rita sexvingade änglar, djur med två huvuden och med ögon på svansen, demoner med horn, trynen, ormkroppar och kalvfötter."
Den blivande författaren lever högt på sin fantasi och sina vänskaper i ett distrikt där alla är lika fattiga, lika judiska och där inte ett enda träd finns. De blir föraktfullt behandlade av "de kristna" som Singer kallar dem. Och de är lika kulturellt "ointegrerade" som många muslimska grupper idag, och får väl ungefär samma bemötande.

Singer har en medfödd kärlek till naturen och blir överlycklig när en fjäril besöker hans balkong. Men han berättar: "Under alla år som vi bodde i Warsawa lämnade jag aldrig staden. Andra pojkar pratade om sina sommarlov. Folk for till Falenica, till Miedzeszym, Michalin, Swider och Otwock - men för mig var dessa platser bara namn. Det växte inga träd på Krochmalnagatan. Nära nummer 24, där jag gick i chedern, fanns det ett träd, men nummer 24 låg långt ifrån vårt hem".

Att ett barn växer upp i en sån materiell fattigdom och samtidigt utvecklar ett så rikt inre liv, kan kanske enkelt hänföras till begåvning och ett engagerat familjeliv. Singers bok är en förtrollande berättelse om olika sorters sammanhållning på trots av allt: Om den hängivna gamla "kristna" tvätterskan, om faderns vän, mjölkutköraren Reb Asher, stark i kroppen och lika stark i tron, alltid villig att hjälpa till med pengar, närvaro och andliga sånger, och som till sist räddar familjen från en eldsvåda.

"En dag full av glädje" är byggd på det skrönelika berättande som Singer fortsatt med genom livet. Men här är allt grundat i hans polska barndom för hundra år sen. Det är en historia ur historien. Berättad av en munter och uppfinningsrik pojke som överlevde det mesta, fattigdom, svält, tyfus, första världskriget. 1935 for han tursamt nog till USA och undkom nazismen.

Det här är en bok jag skulle använda om jag någonsin kom på den tokiga idén att handleda skrivarkurser: Den har nämligen en mycket enkel gudagåva; den lyckas göra realismen irrationell. Inte alls med hjälp av påklistrade intressanta händelser, utan med ett enkelt grepp; att ständigt växla spår. Mitt uppe i en redogörelse för familjen Singers vardagsliv, mitt uppe i kausaliteten, uppstår ständiga vändningar mellan de små tingen och de stora: mitt i diskussionen om rabbiner, krig och fred och arbetares sammanslutning, måste modern ta soppan av spisen innan den blir bränd.

Det är i denna vardagligt förankrade berättartradition man återfinner de gamla chassiderna, som jag en gång skrev en uppsats om, i Religionsvetenskap. I mycket följande kännaren Gershom Scholem. Men ännu hellre följde jag historierna från de fattiga chassiderna i Östeuropa. Ett litet exempel: Rabbi Zuzya från Anipol, som sa till sig själv och sina vänner: När jag en gång möter änglarna kommer de inte att fråga mig varför jag inte gjorde det och det, de kommer att säga: Zuzya, varför var du inte Zuzya?


lördag 8 juni 2013

Varning: Reklam

Reklam för kvalitet alltså - det kan jag acceptera, även om det kommer från ett oväntat håll; mitt.

I en fint belägen shop i hörnan av Gamla Stan ligger Nautiska Magasinet. Där har jag köpt den bästa, snyggaste yllekoftan i mitt liv, märket Boomerang; av en kvalitet som man vet håller fram till 80-årsdagen, minst. Nu är det kanske något snobbigt förenat med denna shop, anknuten som den är till Kungliga Svenska Segelsällskapet. Men vad katten - man har ju själv seglat. Och stämningen i shopen är i varje fall osnobbig.
Pointen för mig är inte f.n. segellivet utan hela livet. Med en sån kofta står man sig. Dessutom har jag på Nautiska inköpt två par sockor, för 100 kr styck. Enfärgade, formfasta, håller i tre år.

På Åhlens får man tre för hundra, de har blommor, ränder och rutor, men håller högst tre månader/styck. Dagens tips alltså: Nautiska. Finns - och här fattar ni snobbfaktorn - i Stockholm, Sandhamn, Smögen, Marstrand, Vaxholm.  Men kvalitet är bra för miljön, och avstressande för människan. Laga, bevara, köpa hållbart. Vandra och leva utan ständiga hål på sockan. Segla vidare.

(Det här inlägget skrevs vid en helt annan tidpunkt men blev hängande, jag vet - nu gäller sandaler och bomull.)

Ja, och så var jag ute några dar i barndomens skärgård. Vackert som tusan. Ejdrarna ojkade ännu, vid holmen ute på fjärden. Solnedgången annars helt tyst. Adam och Eva. Mandelblom. Samt var huset omringat av liljekonvaljer och doften låg i skymningen överallt. Svalorna fanns och flög in under bryggan. På kvällarna när havsluften lojt blåste in från öster behövdes koftan. Asken ännu ej utslagen. Fästingarna ännu ej vakna. När de är där vill jag helst inte gå "utan strumpor och skor". Var är den sommaren?
Men i Lappland går det bra.

onsdag 5 juni 2013

Djävulen är katolik?

I sin bok "Answer to Job” skriver C G Jung om motsatserna inom människor: Ont/Gott, Omoral/Moral, Ideal/Avgrund. Han tar religionspsykologin och naturligtvis Bibeln som exempel, och som alla vet (?) relaterar han religiösa fenomen och deras symboler, Gud, Kristus, duvor, Sophia, Johannes Uppenbarelse, med mera, till arketyperna inom människan. Dessa grundläggande fenomen som återfinns i alla kulturer och som rör människans symboliska hantering av livets, etikens och den sociala sammanhållningens problem.

Halva vitsen med Jungs tanke är att han – kortfattat uttryckt – ställer Gud till svars inför Job, i stället för tvärtom. Jobs bok handlar om en tidigare lyckosam man som oförtjänt drabbas av sjukdom och annat elände. Liggande på marken och kämpande med sin olycka, måste han dessutom åhöra de religiösa besserwissrarnas babbel, som går ut på att han måste ha gjort något ont för att drabbas så illa. Dessa gammeljudiska moralgubbar tror sig alla vara på Guds sida. Deras auktoritetstro gör det omöjligt för dem att vara empatiska med Job. I stället för att ge honom ”their warmhearted support, they moralize in an all too human manner, that is, in the stupidest fashion imganinable". 

Det Jung vill åt, och demonstrerar, är hur hela den bibliska gudsbilden rymmer ett negativt mörker. Gud skapade vidundret Behemot. Sjukdomar, krig, hat, hämnd och allt mänskligt elände ryms inom ramen för de gudar människan härbärgerar i sitt inre. I Jobs bok dundrar Jehova och hans små osjälvständiga kamrater mot den enda fritänkaren i gänget: Job själv. Mannen som sida efter sida ifrågasätter vad Gud har för intresse av att just han skulle få det så överjävligt.
Jungs "antwort" mynnar ut i detta: Att Job tänker själv, att han inte gör sig till offer för en övermäktig Gud som håller haven och bergen och människorna i sin hand. Job protesterar mot den underliga religiösa rättsordningen: att Gud vet bäst även när han beter sig illa. När Job reser sig ur sin sjukdom har han bjudit motstånd och hängt av sig övermakten.

Människor som identifierar sig med ovanstående gudomliga rättsordning, fundamentalister, protestanter, grekortodoxer, judar, mohammedaner, antroposofer, Livets Ord och andra mer besynnerliga sekter, blir i sina egna ögon bärare av auktoritetens gud. Och auktoritetens gud visar sig alltför ofta vara en liten skit; hen dömer folk, statuerar exempel, straffar, utesluter de icke önskvärda, förföljer andra och döljer för sig själv Ondskan i sina handlingar. 

En person som på det medvetna planet  - Ego in absurdum – identifierar sig med det enda rätta, läser helgonlegender i parti och minut, går och biktar sina skitsynder, kan samtidigt vara en Richelieu, en pedofil, en maktmanipulatör. Ibland kanske bara en familjemedlem som döljer sina fula sidor bakom ett sken av ortodoxi, katolicism, jämlikhet, och/eller reaktionära ideal. Men – som Jung påpekar – ju mer en person försöker leva upp till orimliga, auktoritära ideal, ju mer han/hon förtränger sina sämre, mer förbjudna sidor, ju mer han/hon ljuger för sig själv, ju mer kommer den människan att samla på sig skit i sina dolda inre rum. Dikotomin blir för stor, spaltningen bidrar till en ointegrerad ”skuggsida” hos människan, som förr eller senare kommer till uttryck i stenhårda manipulationer och förstörelse; av en arbetsgemenskap, en egendomsgemenskap, en familj.

Därför, mina vänner, akta er för folk som läser för mycket helgonlegender, Torah-tolkningar, koranutläggningar, socialistiska eller konservativa manifest, samt annat religiöst-moraliskt jox. Om de inte råkar vara helgon själva – såna finns ju – så kan ni vänta er att det under de skenheligas yta lurar en Behemot. Som i Knutby till exempel. Eller i alla sataniska ”hedersmord”. Djävulen kan  - så vitt jag förstått – ta många skepnader. Bär inte alltid Prada, men kan understundom vara katolik. Or so I´ve heard.  

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 


Eftersom jag inte i en kort text kan göra alla tankar i ”Answer to Job” rättvisa så skickar jag länken här, och en flik av dikotomierna här: 

Detalj ur en målning av Hieronymus Bosch, (målad någonstans mellan 1480 och 1505). 
Hundra år före Shakespeare var Bosch den mest fingerfärdige skildraren av det människoskapade helvetet. 

Se detta inte som en färdig och fix analys, utan som en upptakt till diskussion. 
I så fall om vad? Tolerans? Självinsikt? Medvetenhet om skuggan, projektionerna, och - paradoxen - idealens jagöverstyrda  egoism?

tisdag 4 juni 2013