söndag 19 maj 2013

Hilma af Klint; sista veckan

Hilma af Klint: De tio största, nr 7, Mogen Ålder, 1907










































Jag hade inte riktigt trott det här om Hilma af Klint. Men de tio stora målningarna (302x204) som följer efter varandra är så övertygande att jag lyfter en smula på den energi de utstrålar. Ljust, lätt, transparent, med en färgskala och rytm som tycks dansa och studsa mellan väggen och betraktaren. Den stora fondväggen på Moderna är andlöst vacker. Frivilligt går man in i ett annat universum. 
Men fatta: Hilma af Klint ska man ta ytligt. Sinnligt. Som den verkligt förtrollande målare hon är. Man ska inte stå och nippra med symbolerna, tolka och vrida på halsen, och få huvudet fullt av antroposofiskt gobb. Man ska bara se. Och kanske tänka, okej, det teosofiska och antroposofiska, seanserna och det automatiska tecknandet var det som frigjorde den här konstnären; det var det hon gick igång på och det som förlöste hennes unikum. På samma sätt som andra gått igång på erotik eller arbetares liv, teknik eller landskap, kubism, kolorism eller punk. 

Hon startade som landskaps-och-porträttmålare. Sen föll en helt annan inspiration in i henne från den andliga sidan. Om det vill jag inte diskutera, som sagt – jag bryr mig om måleriet. Och det är närmast ofattbart att detta verk varit undanstoppat så länge: Det är originellt intill konstighet, det är en rik produktion, en stor arbetsseger för en kvinna under tidigt 1900-tal, och det är modernt. Det är före Kandinsky. Före sin tid. 

Ta bara formatet. Hilma går upp i format på ett sätt som ingen gjorde på den tiden mer än möjligen Helmer Osslund, i breda norrländska landskap och Törneman i aulamålningar. Men Hilma går upp i format på duk som en 60-talist; en Rauschenberg, en Kirkeby, en Anselm Kiefer. Hon når också därigenom en auktoritet och ett svängrum som var ovanligt för kvinnor, ja, för de flesta. Tavelmåleriet var ju mest en handelsvara för fina hem, ramarna tunga av status. Först på 60-talet kom den befrielse som formatet gav. Per Kirkeby har berättat om skillnaden mellan att göra ett hål i en vägg och att göra en vägg. Hilma af Klint gör väggar. Muraler. De tio stora bildar dessutom en serie i samma format – något som långt senare blev en bärande idé i minimalismen. Serien skulle manifestera att verken rörde sig bortom den individuella gesten, att de var multiplicerbara, opersonliga objekt. Den distanseringsmekanismen slipper vi hos Hilma af Klint. Men med serien som grepp förstärker hon sitt tilltal i en bildvärld som är i hög grad personlig och feminin. Där rör sig objekt som ingen av de tuffa grabbarna, förr eller senare, skulle vågat sig på: Mycket blommor, lökar, ägg, frökapslar, lövade kvistar, samt då; cirklar, spiraler, trianglar, kuber och andra geometriska figurer. Ibland farligt nära kitschen, men just där på gränsen händer saker. 


Hilma af Klint: De tio största, nr 2: Barnatiden, 1907
Det är näst intill obegripligt hur hon får den här världen att hänga samman, rent formellt måleriskt. Hur kommer det sig att cirklarna i botten på den här målningen ligger där så tryggt och inte en sekund ser ut att falla ut ur målningens universum? (Målningen ljusare i original)
Hur kan det funka så fint att hon lägger cirklar, spiraler och genomskinliga bubblor, gas och atmosfär, i varandra, så att de både rör sig och stannar kvar inom bildytans ram?
Det är stort. Och jag ser det som en frukt av hängivenhet och beslutsamhet. Ja, just beslutsamhet är vad alla hennes största verk utstrålar. Den ger dem deras skärpa, auktoritet och sinnliga presens.  Jag tror inte att det är någon tillfällighet att Hilma undgick hem, familj och barn. Att måleriet var hennes liv. 


Ibland gör hon bilder med alltför stor söthet; antroposofiskt veka figurer, blå eller rosa, utan kroppslighet och utan sting, som ska representera tillvarons motsatser, eller något ditåt. Den sortens symbolistiska kroppsteckning har aldrig funkat. Så när som på ett par bisarra svanar i en fyrhövdad mandala, så är de flesta av hennes figurer på Kristofferskolestadiet. Men – grejen är – det spelar ingen roll. Man får se hur hon prövar sig fram. Ibland i former som kunde passa en skåpmålare i Dalarna. Senare i livet med en tilltagande förenkling. Hennes stora cirkelmålningar är intensivare och frammanar mer ”andlighet” hos mig än vad hennes samtida – Malevitj´s – kvadrater gör.  Kanske för att hennes måleri är mer levande, vibrerande, inte så ”tänkt”. 

I Hilma af Klints bildvärld finns ett starkt dekorativt element; så snyggt att det kan bli fondtapeter eller något för Svenskt Tenn att göra tyger av. Hoppas inte. Hoppas att hon inte genomkommersialiseras till ikon. ÄN har det inte skett. På en stor utställning i USA om abstrakt måleri under tidigt 1900-tal blev hon inte inkluderad. Varför? För att hon ännu inte blivit marknadsvara, inte blivit investment hos samlare eller klenod i stora muséer. Till den stiftelse som förvaltar hennes verk: Håll i er!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Utställningen på Moderna Muséet pågår t.o.m. den 26:e maj.


Hilma af Klint, Svanen, 1915
Ur en artikel i New York Times:
Despite this, af Klint’s position among her fellow abstract painters is not without its critics, and in the recent Museum of Modern Art show “Inventing Abstraction, 1910-1925,” which closed on April 15, none of her works were shown. 
Mr. Tuchman, speaking by telephone from New York, explained that there were several reasons af Klint’s works might sometimes be left out. “To a large degree, modern art history is made by the marketplace,” Mr. Tuchman said. “And Klint hasn’t been out there to be seen and traded. She hasn’t been purchased by important collectors and more importantly, major museums,” he said about af Klint’s work, which is owned exclusively by a foundation.
Läs hela artikeln här. För fler bilder se Wikipaintings.



7 kommentarer:

  1. Tack! Bra skrivet (förstås!) och jag håller helt med dig. Bara ta in, njuta av former och färger och balans och rörelse.
    Mycket intressant och givande att se utställningen. Trots att jag läst konstvetenskap kände jag mig innan väldigt ovetande om hennes måleri.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack.
      Hon har ju knappt ingått i Konstvetenskapen förrän nu. En stor utställning tidigare på Konstakademin innehöll ändå inte allt vad Moderna nu rymmer.
      Men nu är det ju bara att läsa på, om man vill, katalogen - som jag inte köpte - lär finnas på Konstbiblioteket. Och sen har vi ju - bless it! - nätet.

      Radera
  2. Får lust att gå dit igen, men HUR ska jag hinna?
    Jag håller helt med dig om sättet att uppleva, att man bara ska ta in, inte försöka analysera eller tänka. UPPlyft var ordet! FRI!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan fortfarande känna suset från de där målningarna; en lättare ballong över jordiska marker.

      Men sen är jag naturligtvis för att man tänker och analyserar - i en annan vända s.a.s. Man kan t.o.m ta det antroposofiska med i bagaget, om man är så lagd. Men det behövs inte för att FATTA.

      Radera
  3. Âh, sedan imorse när jag läste önskar jag mig förmâgan till jättekliv (till stockholm). Fint!

    SvaraRadera
  4. Ja, hej Helena. Det finns goda chanser att Hilma tar ett kliv i din riktning. När hon väl gått igång.
    (Uställningen är samordnad med Berlin och Malaga, så att den vandrar utgår jag ifrån).

    SvaraRadera