onsdag 29 maj 2013

Englands torraste skådespelare: Peter Capaldi

Paradoxernas mästare, i rollen som nyhetsredaktören i The Hour: Stel, stram, med kutig rygg och hämmad röst; en gestalt som man fascineras av och ibland skrattar åt; en tråkig, distanserad, intill benen koncentrerad man, med en plötslig, instinktiv rättsnit och en lika plötslig, översvämmande vrede.
Scenen där han tvångsmåssigt flyttar sina papper och prylar hit och dit på ett stort skrivbord, flyttar igen, slänger, kastar, demolerar alltihop i ett sorgset vredesutbrott är en av de bästa scener som gjorts för television. Man behöver inte gå på bio när vissa serier nuförtiden är mycket bättre.

Peter Capaldi gör ett motval i sin roll som Randall Brown, använder det som skådespelare har svårast för; charmlöshet, icke-förförelse, total brist på glamour. Han kommer i centrum genom att vara just ingenting. Onåbar men med en hemlig styrka.
Det är märkligt för en som levt så nära skådespelare hela sitt liv att återfå en insikt: Om vad som är humanismen i skådespeleriet: Inlevelsen i någon, en Falstaff, en Mary Tyrone, en Yvonne, prinsessa av Burgund, en Randall Brown - framspelad utan människoförakt, med nyanserna i behåll, och en ömhet för den konstiga gestalten, vem det vara må.

Samtidigt ser jag vad Peter Capaldi har, som rätt många engelska aktörer har; Helen Mirren, Maggie Smith, Michael Gambon, bland andra: De är karaktärsskådespelare. De bygger en roll inifrån, samtidigt helt olik dem själva. Den sortens skådespeleri har vi mindre av i Sverige, i varje fall i den här generationen.

Men, se The Hour; en djupt allvarsam, skickligt berättad och suveränt skådespelad historia om nyhetsjournalistikens mod och allvar inför hotet från penningmaffia, sexmaffia, kriminellt involverad företagsamhet, korrupta politiker och lika korrupta polischefer. En serie med 50-talsbakgrund, full med personliga relationer, psykologiska spänningar och annat kul, men där huvudlinjen handlar om den plutokratiska förskjutningen av makten. Den vi nu lever med.


Varje avsnitt kan bara ses en vecka efter sändning. Länk till serien på Svt och Svt Play. Nördar kan förstås köpa den från BBC.








Och apropå: Länk till George Monbiot: Plutocracy pure and simple.


måndag 27 maj 2013

Kulturarvet

Frykensjöarna. Hagaparken. Vitsippor. Kalmar slott. Gunnar Ekelöf. Kastanjer. Rågbröd. Bonnpioner. Sveriges Radio. Ales stenar. Strindberg. Folkbåten. Strömming. Ålatrålare. Siljan. Linköpings domkyrka. Bergs slussar. Folkmusiken. Fiolerna. Hasse&Tage. Smörgås med ägg och ansjovis. Monica Zetterlund. Gamla Stan. Sjörapporten. Rapsåkrar. Lin.

Trappstegsforsen. Hemmanet. Hjortron. Renar. Göran Tunström. Glafsfjorden. Kullaberg. Nimis. Sjukkassan. Stenhammar. Nils-Aslak Valkiapää. Sareks Nationalpark. Ransäters folkhögskola. Alvaret. Långe Jan. Nina Stemme. Kyrkan i Jukasjärvi. Siri Derkert. Moderna Museet. Korv med bröd. Allmän sjukvård. Musikfestivaler. Carolina Klüft. ABF.

Tage Erlander. Klarälven. Vinga Fyr. Bjärka Säby. Östgötaslätten. Oviksfjällen. Jussi Björling. Makrillfiske. Stenkistor. Strandal. Fredrika Bremer. Hissa segel. Ösa båtar. Göta älv. Fria Universitet. Nobelpriset. Johannesört. Allemansrätten. Höskörd. Strömmen. Ejdrarna. Svanarna. Kristina Lugn. Hjalmar Bergman. Fackföreningarna. Färjorna. Snön. 

Masthugget. Bastu. Evert Taube. Ragnar Sandberg. Hovs hallar. Västerbron. Staffan Stalledräng. Kvikjokk. Korsvirke. Kulturhus. Ellen Key. Omberg. Vättern och Vänern. Fågelskådare. Ingemar Stenmark. Tanums hede. Selma Lagerlöf. Lundadomen. Laleh. Ingmar Bergman. Skiffer. Granskog. Herbert Blomstedt. Vitnätter. Tranor. Skatt.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Vilken rikedom för alla. Man tackar. Och detta är bara en bråkdel. Fyll i själva.

fredag 24 maj 2013

Göran Rosenberg om välfärdsstaten och "systemskiftet".

...aka nedmonteringen:

System change

Thus it happened that in the 1990s Sweden embarked on
one of the most far-reaching privatisation programmes in
the Western world. Publicly financed schools, hospitals,
health clinics and geriatric care were all offered to be run
as business ventures by private investors. No distinction
was made between for-profit and not-for-profit ‘providers’.
Furthermore, private providers of publicly financed
services were free to start new schools and new health
clinics at their discretion. Through free competition for
customers (pupils) and clients (the sick and the elderly)
efficiency would increase and costs would decrease and
there would be better welfare for less money.
This has largely turned out be a political illusion.
After it was discovered that investor-owned schools had
manipulated grades (to attract new customers) and
investor-owned homes for the elderly had understaffed
their operations and mistreated their clients (to reduce
costs and increase profits), there has a been a public
outcry against the excesses of privatisation and the
unrestricted pursuit of profits. Perhaps the most
provocative consequence of the new Swedish system
has been the large-scale entry of private equity firms
into the welfare business. They now do not only own
and run a growing share of the publicly financed school
and welfare systems, but have also managed to squeeze
large profits out of them. Even more provocative have
been the advanced schemes employed to shelter these 
profits from taxation.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Läs hela artikeln Här. En av de bättre historiska överblickarna om Sveriges samhällsutveckling. Mot slutet blir han lite vag, men där får man väl fylla i själv. 

Tangerar en del av mina mer drastiska inlägg:  Här och Här och Här
Min text om hans bok från i höstas finns Här.
Och Här en artikel av Rosenberg om de problematiska vårdvinsterna. Här hans radiokrönika om bankbonusbusar.

torsdag 23 maj 2013

Blogg: Här Kommer Alla

Jag satte en potatis och när jag tog upp dom hade flera så
här konstig form (foto).
Var på fest igår och kom hem dyngrak, syns va? (foto).
Gick ut med hunden framåt kvällskvisten, mötte en tax. (Kul foto).
Gjorde egna aprikosmuffins, så här fina blev dom (foto).
Morschan vill jag åker med till Thailand, men vill jag ha morschan med?

Igår när vi var på Skara sommarland åkte Elin och Jimmie den här
helt häftiga karusellen: (foto).
Inte en enda gång till att jag går på Globen med fucking Bira Pettersson
som inte kan hålla käften ens när Justin sjunger.
(Foto på Justin Bieber).
Äntligen kom vi ut i solen och satte upp hammocken.
(foto: hammocken med en man i).

Precis som jag hade somnat ringde han. Helt bäng. Jaba - inte nu igen, snälla.
(Inget foto).
Undrar vad min farscha kommer säga när jag tar hem en svart kille.
(foto på snygg Abdullah).
Är det ingen som kan svara mig på om det är normalt att ha så här
mycket hår på benen? (foto).
Finns inte en enda sosse i den här delen av stan; jag lovar!
(Inget foto).

Asså, mina tulpaner ser typiskt vingliga ut i år. Kolla! (foto).
Har råttorna vare nere på löken eller?
Om det nu är så att din syrra snor dina kläder tycker jag du ska
kolla om hon har problem med gränser eller nåt.
(länk till psykologsajt).
Jag fattar noll när min kille säger att han vill vara med mig, och sen går
vi ut och då sitter han så här (suddigt mobilfoto på ett gäng vid en bar).
Först när vi kom hem klockan två kunde han och jag äntligen snacka.
Måste man vara schysst mot typ alla hans polare. Någon?

Vet inte vad det e med mig just nu; ingenting funkar, inte tentan,
inte mensen, fixar inget sommarjobb. Livet - kom igen! (foto på livet).
Har varit i Thailand med morschan. Helt underbart. Hon hitta nån,
jag hitta nån. Peace!
(foto på söt flicka med söt pojke).
Byggjobb nu. Skönt ta i ordentligt. Det här är grejen för mig.
(foto: Stolt ung man i snickarbyxor och verktyg som sticker ut).
Varför finns det inga karlar som fattar typ: Toalettringen av när du pissar,
i toaletten, inte golvet. De tar aldrig studenten på det. (Smiley).
Kunde inte Gud ha gjort livet så att alla fick jobb, var snälla,
bodde i fina hus och hade fina kläder. Va? Och inga krig helst.
Jag får sån ångest. (foto på Gud).


söndag 19 maj 2013

Hilma af Klint; sista veckan

Hilma af Klint: De tio största, nr 7, Mogen Ålder, 1907










































Jag hade inte riktigt trott det här om Hilma af Klint. Men de tio stora målningarna (302x204) som följer efter varandra är så övertygande att jag lyfter en smula på den energi de utstrålar. Ljust, lätt, transparent, med en färgskala och rytm som tycks dansa och studsa mellan väggen och betraktaren. Den stora fondväggen på Moderna är andlöst vacker. Frivilligt går man in i ett annat universum. 
Men fatta: Hilma af Klint ska man ta ytligt. Sinnligt. Som den verkligt förtrollande målare hon är. Man ska inte stå och nippra med symbolerna, tolka och vrida på halsen, och få huvudet fullt av antroposofiskt gobb. Man ska bara se. Och kanske tänka, okej, det teosofiska och antroposofiska, seanserna och det automatiska tecknandet var det som frigjorde den här konstnären; det var det hon gick igång på och det som förlöste hennes unikum. På samma sätt som andra gått igång på erotik eller arbetares liv, teknik eller landskap, kubism, kolorism eller punk. 

Hon startade som landskaps-och-porträttmålare. Sen föll en helt annan inspiration in i henne från den andliga sidan. Om det vill jag inte diskutera, som sagt – jag bryr mig om måleriet. Och det är närmast ofattbart att detta verk varit undanstoppat så länge: Det är originellt intill konstighet, det är en rik produktion, en stor arbetsseger för en kvinna under tidigt 1900-tal, och det är modernt. Det är före Kandinsky. Före sin tid. 

Ta bara formatet. Hilma går upp i format på ett sätt som ingen gjorde på den tiden mer än möjligen Helmer Osslund, i breda norrländska landskap och Törneman i aulamålningar. Men Hilma går upp i format på duk som en 60-talist; en Rauschenberg, en Kirkeby, en Anselm Kiefer. Hon når också därigenom en auktoritet och ett svängrum som var ovanligt för kvinnor, ja, för de flesta. Tavelmåleriet var ju mest en handelsvara för fina hem, ramarna tunga av status. Först på 60-talet kom den befrielse som formatet gav. Per Kirkeby har berättat om skillnaden mellan att göra ett hål i en vägg och att göra en vägg. Hilma af Klint gör väggar. Muraler. De tio stora bildar dessutom en serie i samma format – något som långt senare blev en bärande idé i minimalismen. Serien skulle manifestera att verken rörde sig bortom den individuella gesten, att de var multiplicerbara, opersonliga objekt. Den distanseringsmekanismen slipper vi hos Hilma af Klint. Men med serien som grepp förstärker hon sitt tilltal i en bildvärld som är i hög grad personlig och feminin. Där rör sig objekt som ingen av de tuffa grabbarna, förr eller senare, skulle vågat sig på: Mycket blommor, lökar, ägg, frökapslar, lövade kvistar, samt då; cirklar, spiraler, trianglar, kuber och andra geometriska figurer. Ibland farligt nära kitschen, men just där på gränsen händer saker. 


Hilma af Klint: De tio största, nr 2: Barnatiden, 1907
Det är näst intill obegripligt hur hon får den här världen att hänga samman, rent formellt måleriskt. Hur kommer det sig att cirklarna i botten på den här målningen ligger där så tryggt och inte en sekund ser ut att falla ut ur målningens universum? (Målningen ljusare i original)
Hur kan det funka så fint att hon lägger cirklar, spiraler och genomskinliga bubblor, gas och atmosfär, i varandra, så att de både rör sig och stannar kvar inom bildytans ram?
Det är stort. Och jag ser det som en frukt av hängivenhet och beslutsamhet. Ja, just beslutsamhet är vad alla hennes största verk utstrålar. Den ger dem deras skärpa, auktoritet och sinnliga presens.  Jag tror inte att det är någon tillfällighet att Hilma undgick hem, familj och barn. Att måleriet var hennes liv. 


Ibland gör hon bilder med alltför stor söthet; antroposofiskt veka figurer, blå eller rosa, utan kroppslighet och utan sting, som ska representera tillvarons motsatser, eller något ditåt. Den sortens symbolistiska kroppsteckning har aldrig funkat. Så när som på ett par bisarra svanar i en fyrhövdad mandala, så är de flesta av hennes figurer på Kristofferskolestadiet. Men – grejen är – det spelar ingen roll. Man får se hur hon prövar sig fram. Ibland i former som kunde passa en skåpmålare i Dalarna. Senare i livet med en tilltagande förenkling. Hennes stora cirkelmålningar är intensivare och frammanar mer ”andlighet” hos mig än vad hennes samtida – Malevitj´s – kvadrater gör.  Kanske för att hennes måleri är mer levande, vibrerande, inte så ”tänkt”. 

I Hilma af Klints bildvärld finns ett starkt dekorativt element; så snyggt att det kan bli fondtapeter eller något för Svenskt Tenn att göra tyger av. Hoppas inte. Hoppas att hon inte genomkommersialiseras till ikon. ÄN har det inte skett. På en stor utställning i USA om abstrakt måleri under tidigt 1900-tal blev hon inte inkluderad. Varför? För att hon ännu inte blivit marknadsvara, inte blivit investment hos samlare eller klenod i stora muséer. Till den stiftelse som förvaltar hennes verk: Håll i er!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Utställningen på Moderna Muséet pågår t.o.m. den 26:e maj.


Hilma af Klint, Svanen, 1915
Ur en artikel i New York Times:
Despite this, af Klint’s position among her fellow abstract painters is not without its critics, and in the recent Museum of Modern Art show “Inventing Abstraction, 1910-1925,” which closed on April 15, none of her works were shown. 
Mr. Tuchman, speaking by telephone from New York, explained that there were several reasons af Klint’s works might sometimes be left out. “To a large degree, modern art history is made by the marketplace,” Mr. Tuchman said. “And Klint hasn’t been out there to be seen and traded. She hasn’t been purchased by important collectors and more importantly, major museums,” he said about af Klint’s work, which is owned exclusively by a foundation.
Läs hela artikeln här. För fler bilder se Wikipaintings.



fredag 17 maj 2013

Blake, Brown och den förgängliga interpretationen

Återvänder ett ögonblick till en helt annan och roligare Brown. Min ungdoms mentala och frigörande hjälte: Norman O. Brown. Som i sin omistliga bok "Loves Body" gör en lång fragmentarisk road-movie-essä över förhållandet mellan religion, litteratur, poesi, sexualitet och samhällsutveckling. En idéhistoria som överlappar de präktiga distinktionerna mellan fält- och expertis-forskning. Som vandrar fritt genom myternas metusalem, Bibeln, de symbolistiska poeterna, Marx, Freud, Blake och Jakob Boehme, mellan Romulus och Remus och Beyond the pleasure principle. En meander-tanke av stort omfång och omöjlig att redogöra för.

Råkade slå upp kapitlet som delvis handlar om tolkning. Om fundamentalism och annan rätlinjig litterär interpretation; om förnuftets vilja att en gång för alla slå fast: Så här var det, eller är det. Han beskriver hur den uppstår i protestantismen och sedan i förnuftets tidsålder och  hur den alltjämt kännetecknar varje institution eller sammanhang där realitetsprincip och kausalitet håller hårt i människornas tankar: Anpassning, strukturella uttrycksformer, konforma habitus, nonkonforma habitus. Same, same.

"For we wrestle not against flesh and blood, bur against principalities, against powers, against the rulers of the darkness of this world. The realityprinciple is the powerprinciple, Realpolitik, the keeper of the prison. To liberate flesh and blood from reification, overthrow the realityprinciple".

Och:

"Instead of reification, perishable form. Truth will not stand or stay or keep; it is nothing to be had or hoarded or passed from hand to hand; it is no commodity or store of past labor; it is either new or not at all. The form of the sentence is transience; it must go under".

Det här blir med nödvändighet tentativt. En vink om att "sanningen" är obskyr, och att inte heller västliga traditioner alltid kommit så mycket längre än till totempålarnas och sekternas (religiösa, konstnärliga, politiska och/eller vetenskapliga) stamtillhörigheter.

Norman O. Brown refererar ofta till och citerar William Blake; som en gestalt med vida utstickare; visionär, samhällskritiker, språkomvandlande, och - skulle jag vilja säga - kollossalt ego-heroisk. Men hans betydelse för socialt tänkande människor under romantiken och senare kan inte underskattas.
Här skriver Göran Greider om en nyutkommen bok om Blake, av Carl-Johan Malmberg. Långt ifrån N.O. Browns upproriska essäbok, förstår man, men nog så användbar. Kanske något för interpretatörer. Or against them.



   
Bilder:
N.O.Brown i åldern av professor emeritus, t.v.
och t.h. som ung man i Washington, 30-tal.  







onsdag 15 maj 2013

Dan(te) Brown

Dante Brown fick inga topprecensioner den här gången heller. Trots "Inferno". Inspirerad av - ja, ni vet vem.
Varför skulle jag bry mig. Har inte läst en rad av mannen och tycker han ser ut som en blandning av hunddressör, tennisspelare och en mild men hård ost, sportig och väl vaxad rullar han på, upp och ner i de florentinska backarna. Tyvärr rullar nu alla kritiker gemensamt tillbaka över honom; engelska The Telegraph är hur omilda som helst. Det är annat det än när svenska författare skriver om svenska författare utifrån vår fyrhörniga tidningsklubb.

Man kan få hemska olustkänslor av att läsa så här elaka kritiker, men eftersom det är a) rätt så kul och b) bara drabbar en redan bestsellrad superduperkille, så får det väl gå, för den här gången. Monica Hesse - ett namn som förpliktar - skriver mer sansat i The Washington Post:
"The book’s musty passageways seem to be not so much holding history up as sagging under its weight. Narration appears lifted from a Fodor’s guide [...] It’s like trying to solve a mystery while one of those self-guided tour headsets is dangling from your ears." 


Häggen blommar, för övrigt. Vi stänger ett tag till.


måndag 6 maj 2013

Elefant och Bloggpaus



Jag vill gärna göra reklam för den här
utställningen, som tidigare visats
på Fotografiska i Stockholm.
Elefanten är bäst.

Så hör nu; halläningar, skåningar, Köpenhamnare, Helsingörare och andra med närhet till Dunkers kulturhus: Get going!
Pågår till 19:e maj.


Foto: Nick Brandt, Elephant drinking.
Och här blir det bloggpaus. Livet går först. 



torsdag 2 maj 2013

Ola Billgren på backwater

Ah-Ha. Det låter som en sångare på ett bättre plejs.
Men det är en målare på ett bättre plejs.

Min artikel om Ola Billgren kan nu läsas på björnstrand backwater.