fredag 12 april 2013

Papper, Penna, Ipad och Ifån

Spenderade ett par dagar i en annans bostad. Hann läsa ut Ian McEwans Amsterdam, som var exxat välskriven (inte Bookerpriset förgäves) men med ett alltför konstruerat slut. Kanske mer om det en annan gång.

Men det där att vara utan sin Laptop, sina Word-manus etc. är konstigt. Jag kommer på mig med att inte längre kunna tänka och skriva som en pennmänniska. Inte heller kan jag tillföra mitt bokmanus något på papper, eftersom det är alltför färdigt. Det fanns en tid när vissa delar, ofta minnesarbete, kunde skrivas med papper och penna i lämpliga miljöer i Lappland eller sommarhuset. Men inte nu.

Jag är lite tom. Det som finns i manuset har många fel, som ska bearbetas, och en radda fina passager som är som de ska vara, men det går bara att jobba med hemma. I min Word-värld. Och så där har jag ju egentligen hållit på i flera år; knappt en artikel, knappt en essä, har skrivits någon annanstans än direkt på datorn.

Undrar om det ändrar oss på något sätt?
Det finns författare som säger att de måste ha handen kring en vanlig gammal penna, för att känna sig med.
Jag skriver bara inköpslistor för hand. Datorskrivandet har förfört mig, lusten som blir större av att orden snabbare följer tanken, och snabbare justeras. Då känner jag mig med. Som om själva snabbheten är en förutsättning för det adrenalin eller vaddetnuär, jag behöver.

Men det finns ett annat skrivande. En fras som dyker upp, en tanke. Eller en bild, som borde noteras genast, innan den förångar. McEwans bok handlar delvis om det; en kompositörs besatthet av att fånga en melodistämma; som går förlorad för honom när den hårda verkligheten tränger sig på.
Jag fattar. Och jag tycker att McEwan konstruerar en alltför stor moralisk problematik kring detta; den skapande människan som i vissa stunder är död för sin omgivning, inte ett jota intresserad ens om någon skulle falla utför ett berg. Det är något liknande som sker i Amsterdam, men jag ska inte föregripa romanens upplösning.

Däremot: Jag tror att det finns en särskild ödmjuk närvaro hos papper och penna, som man har användning för ibland; i kärleksbrev eller ingivelser på en buss, en syn på promenaden. Konturen av ett träd och förlorade stadsdelar i dimmans ingenting. Som idag. Då tänker jag på dem som med otidsenlig trofasthet har papper och penna till hands i någon ficka, för en mening, en skiss, som ska fångas i flykten. Och att jag borde ha det. Igen.

Men varför - och det är en helt annan sak - varför skriver folk numera att de skickat sitt mail från en Ipad eller en Sony Ericsson Xperia mini; är det för att man ska stå ut med kortfattenheten och bristen på redigering, eller är det något annat - som jag inte fattar? Som vanligt? Hälsningar från dimman.



Inte min bild: Svt blogg

Snygg: Bellmans handstil: Fredmans epistlar.

18 kommentarer:

  1. Som svar på din sista fråga så tror jag att det beror på att alla mojänger är förprogrammerade att skriva ut mojängen.
    Man måste AKTIVT ta bort iphone/ipad/samsung7 osv.

    Vad gäller resten har jag gått igenom exakt samma process som du. I viss mån handlar det väl om var man lagrar saker - i ett häfte eller i en dator eller på nätet?

    I övrigt handlar det, tror jag, om bekvämlighet. Det går fortare, som du ju säger, man får rättstavningshjälp (vi klarar oss, men när jag skriver på franska är det oersättligt! vilket gör att man kan misstänka att dagens unga har en jädra hjälp av en dator) och man blir liksom DÅLIG i handen. Vilket skrämmer mig. Det är ju något alla tecknare alltid sagt; Man måste hålla på, hela tiden hålla på.
    Men att det gäller vanlig handstil/skrivstil var jag inte medveten om.
    Men nu är jag det.
    Jag skriver för hand med mycket större möda nu, och det beror på brist på övning.

    Vilket tål att tänkas på.

    SvaraRadera
  2. Ah! Jag tänkte just det innan du svarade - it goes with the package - reklam för mojängen alltså.

    DÅLIG i handen, ja. Tål att tänkas på. Och för mig framförallt vad beträffar skissandet. Min handstil är väl inte sämre än vad jag minns, men sämre än Bellmans. (Inkluderas ovan på allmän begäran).

    SvaraRadera
  3. Det där har jag också tänkt på att det är lite mödosammare nu att skriva för hand och att det inte alltid blir så snyggt. Otrevligt. Jag är ju inte lastgammal än och har inte alls börjat bli darrhänt. Men det är nog helt enkelt som du säger, Karin, det beror på brist på övning.

    Nu när jag har en bok som ska signeras ibland tänker jag mig för, tar ett djupt andetag, tänker ut vad jag ska skriva, funderar över tillgänglig yta och skriver lugnt och fint. Aktar mig för att bli stressad på nåt sätt. Ingen har ju än så länge bett mig sitta och signera i nån bokhandel så hur sånt är vet jag inte.

    Vad gäller penna och papper i övrigt: Jo, jag vill absolut ha skrivmöjlighet med mig i väskan när jag går ut. Helst en bra blyertspenna och lite papper. Ibland har jag en särskild liten anteckningsbok att notera eventuella idéer eller djupa tankar (ha!ha!) som dyker upp eller kanske anteckna nåt som jag hör nån säga på bussen.

    SvaraRadera
  4. Ja. Bra det där Gabrielle. Du hör alltså till dem med "otidsenlig trofasthet"...
    Inte darrhänt här heller - pöj, pöj,
    och jag tror jag ska ta upp det igen; the golden olden notebooks.

    En annan sak; såg den franska författarinnan i Babel som läst in en stor del av sina ungdomliga minnesnotater på band. Också ett sätt.

    SvaraRadera
  5. Det är inte utan att jag känner igen mig i det du skriver. Det förhåller sig på liknande sätt med den digitala fotografin. Jag upplever många gånger att det digitala inte är äkta fotografi.
    Kameran är som en fullkomlig maskin som registrerar allt perfekt, mycket fortare än känsla och tanke normalt hinner forma och överväga. Det finns inte riktigt utrymme för sprickan, ofullkomligheten där ljuset sipprar in.
    För att inte tala om det analoga mörkrummet. Men man är väl en förlegad typ, typ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår. Jag också, förlegad.
      Har inte hunnit/orkat byta till digitalkamera: varje gång jag håller i en (väns) så känns det som om jag är ute och hänger med kameran, inte tvärtom ; )

      Älskar min lilla Leica, kamerornas Rolls Royce som vi sa då, innan vi förstod att vi inte hängde med. Den ger superskarpa bilder av hög kvalitet som man kan uppförstora till en plansch-storlek utan att ngt går förlorat.
      Kan man det med digital-varan?

      Radera
  6. "Välskriven men med ett väl konstruerat slut" - är inte det litegrann McEwan i ett nötskal? Har nu inte läst samtliga, men flera, pga samtidigt alltid behagligt sällskap, men den enda jag tycker hâller hela vägen och därmed berör pâ riktigt är Cementträdgârden som ju â andra sidan är skruvad frân start.

    Ja, det där med automatisk signatur - ännu ett tecken pâ briljant marknadsföring (frân Apple som startade det - ordet Iphone spreds som en löpeld!).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du läst så mycket McEvan - för mig var det förstlingen. Men jag har så kul med det där lätta drivet i hans berättarform; alltså det typiskt engelska; elegansen, humorn, den försåtliga satiren, en historia väl berättad men inte überrealistisk. Jag tror det blir fler.

      Jaha, reklamen ja. Jag kom ju på det. Att det var inbyggt och att jag inte känner någon som är så konstig att han/hon måste skryta med sin apparat ; )

      Radera
  7. Kommentar från min telefon, bara för att se hur det ser ut...

    SvaraRadera
  8. Jag har nämligen ändrat till "Skickat från min mobil, som jag INTE tänker göra reklam för..." Men det syns alltså inte i kommentaren.

    SvaraRadera
  9. Lennart, du goda oppositionsledare! Det syns säkert när du skickar mail.

    SvaraRadera
  10. Egentligen VILL jag på ett trofast sätt tycka om pennan och jag VILL tycka att den är oersättlig, men när jag får någon sådan där "idé" ute på mina Londi-promenader, så TALAR jag numera in den i min telefono. Jaja. Fast jag skriver inköpslistor med penna (och på kroatiska för att ta mig i den språkliga kragen) och mina larviga "att-göra-lappar" som ligger omkring på mitt verkliga skrivbord. Ja, och så skriver jag på svarta tavlan eller whiteboarden på "fakulteten". Det betraktas som lite förlegat för många har allting färdigt i något USB-minne, men jag vill ofta säga något annat än det jag först tänkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bodil: Ja, det där telefon-knepet har jag också använt ibland. Men mest som minnesbok.

      Att läsa in saker på band verkar dock en helt okej väg.

      Jag tror vi är eniga om att det är tiden man vinner som gör att ny-medierna vinner. Så klart. USB-minne, my saviour, och så. Inte minst vid bildvisningar.

      Men en litta fin anteckningsbok ska jag ha, i varje fall under sommartid, när man är så mycket i det fria.

      Gillar att du inte förprogrammerar dina föreläsningar, det blir säkert mer levande och otippat på den vägen.

      Radera
  11. PS Eller så memorerar jag det jag vill skriva och försöker tota ihop någon ihågkombar ramsa av det jag vill säga/skriva.

    Undrar varför jag tycker mig ha så mycket att säga om detta...

    SvaraRadera
  12. Eftersom mina små haiku ofta kommer till mig när jag är ute på hundpromenader (eller brukade göra, får jag väl säga nu, när jag nästan inte författar mig alls) lärde jag mig att spela in dem i min gamla nokia som jag alltid bär med mig. För kommer ihåg när man kommer hem gör man ju inte ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. ..jo, det tycker jag att man gör ibland, jag minns mig ha kommit ut från en föreläsning på Universitetet med en halv dikt i huvudet, unt so weiter...

      ...men säkrast är absolut att notera. Sen finns det ju minnesknep. Precis som för porttelefoner; javisst ja året min syrra föddes plus året som min hund dog, å så. Kanske inte alltid fungerar i höglitterära kretsar ; ) F.ö. tycker jag det är väldigt okej med en haiku i månaden, det tror jag österns vise också ansåg.

      Radera
  13. Jag skriver alltid jättemycket när jag ser konst inför en recension. Har alltid en anteckningsbok i handväskan! Men när jag skriver recensionen skriver jag den direkt ur minnet på datorn och sneglar bara undantagsvis på vad jag har skrivit i anteckningsboken. Fast det kan vara bra ibland att gå tillbaka till någon formulering som man lyckades få på pränt inför verket.
    Fast hur sjutton folk gjorde förr när de skrev avhandlingar och det inte fanns datorer, det är mer än jag begriper.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah - det där hade jag nästan glömt. Så har jag också alltid gjort - DÄR har vi den absolut nödvändiga anteckningsboken.

      Vad folk gjorde förr när de skrev avhandlingar; förslag: De tänkte längre än de skrev snabbt?

      Radera