Same wonder är däremot blåsipporna. Försenade också de. Men i år fann de mitt öga, vid en himla blåsig blå isblå blåsippe-strand. Blå aprilhimmel och fåglasång, skröplig blåis och bred vattenkant, som speglade himlablått i sina nordvindsveckade vågor.
För sent kan vara fint. Om det bara kommer sig någon gång. Nu har jag sett samma sippor som i min barndoms slänt vid åkern. Lika kallt väder. Lika blå sippor, och deras knoppiga barn. Och aldrig aldrig plockar jag någon igen. På vårt land fanns ett fält av blått. Igår - vid stranden av Järlasjön - fanns två små tuvor.
Alla de andra har tagits upp och bort och hem av samma människor som alltid tar allting de kommer åt. Till sig. Och sitt. Sina bankfack och tomter. Sin egen slänt. Men hörrni: De är fridlysta! Precis som ormarna Fransyskan skriver om på sin blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar