tisdag 30 april 2013

Vitsipporna finns...

                 
Vitsipporna finns, vitsipporna finns,
för att låna Inger Christensen.

Ja, de finns, jag såg dem igår.
Pyttiga och gnetiga i vinden.

Det har varit soliga mjuka dagar
men inte till Valborg.

Det kommer alltid soliga mjuka,
men inte till Midsommar.

Vafankoli: Allt är ändå på gång.
Den här tiden när man bara kan
se sig omkring för att veta
vad som är meningen.


Och så fick jag tillfälle att ta fram Oscar Bergman igen, min mormors favoritkonstnär. Lilla mormor. Men så här såg det också ut i backarna på Arkö, där min man och jag hyrde sommarhus några år. Mycket ek, och fina holmar, skär och vikar.

Och för att kompensera det romantiska och nostalgin kan man höra Inger Christensen själv läsa ur diktsamlingen Alfabet här; glöm musiken, lyssna på hennes stämma, orden. Jag fattar en av tre anledningar till att jag en gång blev så kär i det danska språket.


måndag 29 april 2013

Vänner, bild, bok.

Igår vaknade jag och skrev utan tvekan en dikt som var för bra för att publiceras på bloggen. Några små korrigeringar och, där satt den. Detta gjorde mig naturligt glad. Det är inte varje morgon det sker ett under.

Igår fick jag också några bilder från en vän som befinner sig på resa i Indien, för tillfället i Kolkata, kolonialt benämnd Calcutta. Där är 40 graders fukt och "premonsun-hetta" skriver hon. Inget jag avundas. Men på den långa resan kom hon till Bokhara och ska vidare till Sikkim. It´s allright for some! Bilden nedan från henne.
 
foto: Susanne Tupy

Och så har en annan kompis och f.d. kollega, Helena Looft, kommit ut med en ny bok "Pappa, vet du vad jag drömde". Men det har ni väl sett? Här kan man annars läsa mer.

lördag 27 april 2013

På förekommen anledning

                                    
  


Rullstol på g. Inte min, utan Bloggers. Jag gör som en del andra bloggkollegor; ser till att läsarna passerar spamfiltret; teckenidentifieringen. Detta p.gr.av för många skräpkommentarer.    


(Bild, som inte har med saken att göra: Hilma af Klint. Men den kan ses som en cirkel av integritet. Nu på Moderna Muséet)            

torsdag 25 april 2013

Stockholm - en triangelresa

Reste från det obeslutsamma byggeländet till en lugn plats på Söder. Sofia kyrka signalerade sin spröda klang. Katarinavägen var lika grandios som alltid. Bergen levde av unga människor som lekte sommar i nordanvinden uppkrupna i skrevorna med mackor och musik.

Reste hem igen till den obeslutsamma byggbranschen, som äntligen fattat ett beslut. Om tre dagar är balkongbygget klart. Reste bort igen. Snabbt möte på Centralen med litteraturvetaren. Nya nycklar i min hand. Taxi! Den kom genast. Gemytlig kurd som sa: ska vi säga 120: blankt? Blankt blir bra! Särskilt som vi cirklade runt ett bra tag på Kungsholmen där tre gator av fyra är återvändsgränd. Cul de sac, som det heter, oss filmvetare emellan.

Fram till berget i skymningen. Hem till de bortresta doktorandernas lägenhet. Rörigt som tusan. Men i gengäld bokhyllor fulla med mina intressen. Läste Anne Sexton till långt in på natten. Vaknade utsövd och åt frukost framför Erlanderhuset. Dragspelet på femton våningar som vände sin baksida mot mig och såg ut som en monolit. Kristalliskt vit i solen. Och jag tänkte: Där bodde Tage Erlander bland alla de andra människorna. Utan bodyguard och utan övervakningskameror. Det var då det.

Huset är snyggt, men som vanligt gjorde Stadsplanerarna på 60-talet sitt favoritsvenska ängsliga drag: ETT höghus, och ETT lägre komplex. När det finns utrymme för tre eller fem. Det är som att planera en trädgård och sätta en ros bredvid en spirea bredvid en lilja bredvid en morot. Jag tror annars att tre höghus hade gjort sig fint här, de kunde tagit platsen där den utomordentligt tråkiga skokartongen Rörfirman X ligger. Och därmed löst en del av bostadsbristen även för studenter.

Hela den här delen av stan påminner annars om det bästa av det svenska. Det stora huskomplexet jag tillfälligt bebor har en studentlägenhet på varje plan, i varje uppgång.
Grönområdena är naturliga och generösa. Berg, buskar, stranden mot Mälarens vida blå, kajakklubb, Smedsuddsbadet, och scoutkåren i en rödmålad kåk. Väl skötta promenadvägar. Glittrande rena, badbara vatten.

Vid eftermiddags-téet ligger solen över Södra Bergen. Så små de ser ut här uppifrån. Långholmsfängelset - en herrgård. Och Västerbron, som alltid känts enorm när man är under den eller på den, blir en spinkig välvd sak, lagom för en japansk trädgård. Och långt borta skymtar Sofia kyrka och pekar ut den andra punkten i min triangel från den ena till den andra till den tredje sidan av Stockholm.

Om jag gillar den här stan? Frågan är redan besvarad. Och kärleken.



tisdag 23 april 2013

John Ashbery: Instruktionsboken

The Instruction Manual
 

As I sit looking out of a window of the building
I wish I did not have to write the instruction manual on the uses of a new metal.
I look down into the street and see people, each walking with an inner peace,   
And envy them—they are so far away from me!
Not one of them has to worry about getting out this manual on schedule.   
And, as my way is, I begin to dream, resting my elbows on the desk and leaning out of the window a little,
Of dim Guadalajara! City of rose-colored flowers!
City I wanted most to see, and most did not see, in Mexico!
But I fancy I see, under the press of having to write the instruction manual,   
Your public square, city, with its elaborate little bandstand!
The band is playing Scheherazade by Rimsky-Korsakov.
Around stand the flower girls, handing out rose- and lemon-colored flowers,   
Each attractive in her rose-and-blue striped dress (Oh! such shades of rose and blue),
And nearby is the little white booth where women in green serve you green and yellow fruit.
The couples are parading; everyone is in a holiday mood.
First, leading the parade, is a dapper fellow
Clothed in deep blue. On his head sits a white hat
And he wears a mustache, which has been trimmed for the occasion.
His dear one, his wife, is young and pretty; her shawl is rose, pink, and white.   
Her slippers are patent leather, in the American fashion,
And she carries a fan, for she is modest, and does not want the crowd to see her face too often.
But everybody is so busy with his wife or loved one
I doubt they would notice the mustachioed man’s wife.

(Forts. hela dikten - Här. Poetry Foundation.)
 
How limited, but how complete withal, has been our experience of Guadalajara!
We have seen young love, married love, and the love of an aged mother for her son.
We have heard the music, tasted the drinks, and looked at colored houses.   
What more is there to do, except stay? And that we cannot do.
And as a last breeze freshens the top of the weathered old tower, I turn my
gaze
Back to the instruction manual which has made me dream of Guadalajara.


John Ashbery, “The Instruction Manual” from Some Trees.

En annan berättar om Ashbery i The New Yorker. Och mer kan man läsa på Poetry Foundation.

HANG: Tankesmedjan Trögtänkta Pungdjur.

Rubriken som Expressen glömde.

Secret funding helped build vast network of climate denial thinktanks

Anonymous billionaires donated $120m to more than 100 anti-climate groups working to discredit climate change science.

Länk till The Guardian här. Och igår var det Jordens dag. Hur kan det hjälpa - när den ska vara på samma nivellerade nivå som kanelbullens dag och mors dag och bilens dag och den marknadsförda lögnens stora smitardag? Även kallad turbokapitalets hey-day. A.k.a. HANG: Tankesmedjan Trögtänkta Pungdjur.

söndag 21 april 2013

Kommt - helf mir klagen



En ovanligt glad dirigent leder denna klagan. Men jag lånar några ord från en kommentar på You-tube:

In these days of world economic turmoil, corruption, war and hunger there is not much dignity left. For seven and a half minutes one can put aside and forget all those worries and revel in the absolute supremacy that Johann Bach brought to the world in this music - the St. Matthew Passion. The choirs ( all 3 of them) here do a superb job, as does the orchestra and Conductor. The boys of the Thomanerchor are astounding in their dedication and passion. Thanks so much for this music of the stars. 

Ibland får man ta risken att vara patetisk. 


lördag 20 april 2013

EAD - WANT



EAD - WANT. De faderlösa. Mina Warhol-parafraser. 20 April 2013

Tack för övervakningskamerorna!

Vi satt uppe sent och såg polisuppbådet i Watertown, Boston. Det är cirka tredje gången jag sitter kvar och ser ett skeende i realtid; första gången var Fuglesangs landning i månfarkosten, andra gången Utøya, i natt omringandet av den nittonåriga bombaren. Det var med viss lättnad som beskedet kom vid halv tre på natten, att han var gripen och vid liv. Vikten av det senare kan ni läsa om någon annanstans.

Men bilden är den här: Nerblodad ung man sittande i aktern på en uppallad segelbåt på baksidan av ett hus i Watertown. Ingen mast, inget segel, inget hav. Bara blod och förlust.

Detta är en av många gånger jag säger tack till övervakningskameror - dessa omdiskuterade kontroll-tingestar, som man faktiskt, (för en gång skull lånar jag en metafor från en centerpartist), inte behöver vara rädd för om man har rent mjöl i påsen.

Övervakningskameror fick efter visst initialt trubbel, greppet om Anna Linds mördare, de har haft betydelse i många uppklarade brott. Och att amerikansk polis, FBI, hela arsenalen - fick fatt på den siste (?) attentatsmannen efter fem dagar har de/vi med största säkerhet övervakningskamerorna att tacka för. Någon hittas på en bild, scannas mot en annan bild i t.ex. FBI:s register och snap, så ligger man hundra steg före ett halvsekel utan  övervakningskameror, utan scanner. Var hade utredningen av Palmemordet varit om fler kameror funnits?

I Boston utbröt ett folkligt jubel. Jag kan utan nationalistisk annektering glädjas med dem. Brottslingar ska gripas snabbt - men helst levande. Terrorister och andra ska fatta den gamla devisen "crime don´t pay". Brott lönar sig inte. Och det alldeles oavsett den storpolitiska bakgrundsbilden. Watergate. Watertown. Muddy Waters. A hard rains a-gonna fall.

fredag 19 april 2013

Inte ens tjugo år

Inte ens tjugo år.
Nu misstänkt för delaktighet i bombningarna i Boston.
En pojke med ett till synes oskyldigt ansikte, munkjacka.
En student, någon du kunde se på gatan vilken dag som helst.
Hans bror, också misstänkt, dödad, skjuten med
"uncountable bulls".

Tragedierna marscherar nu snabbare än något
glädjerus kan hinna ikapp.
Boston är under belägring, Syrien kvider.
Men världen är inte ond.
Inte heller muslimska tjugoåringar
är med nödvändighet onda.

Det verkligt onda är makterna, politiken,
här - den ryska brutala underkuvelsen
av Tjetjenien. Resulterande i,
många år senare, i ett annat land,
några bombers detonation
vid ett folkligt sportsligt tillfälle.

Varför? Varför i Boston? De svaren får vi vänta på.
Men terrorister föds varje dag
av terror. Även drönarterror
föder terrorister. Enligt samma
natur och karmalag som varje
år föder blåsipporna på nytt.

Men vad var det Gandhi sa;
allt ont börjar i en människa.
Allt gott också. Vem tar till sig det?
Be the change you want to see in the world.
 
Känns som om det borde börjat
för många år sen. Hos alla.
Och om det är för sent, kan man
lika gärna läsa Leopardi.
Så blir man inte så besviken                                            
som vi blir, så ledsna över                                                
det förlorade landet, fred,                                                  
som vi alltid blir.


-----------------------------------------------------

I väsentligt avseende sammanhängande med... Freddie deBoer /"Gästskribent" Ron Fournier. Se även Clive Stafford Smith i The Guardian, om drönarkrigets följder. På SvT-Play finns också en dokumentärfilm om drönarkrigföring bortom all juridisk, etisk och mellanstatlig kontroll.
Och: En del kollar information om Bostondådet mer skeptiskt än andra.

torsdag 18 april 2013

Blåsippors barn

Tjatiga dagar. Åker bort från bullerhuset. Kommer hem. Inget har skett på hantverksnivå. Förseningar. Same shit as last year.

Same wonder är däremot blåsipporna. Försenade också de. Men i år fann de mitt öga, vid en himla blåsig blå isblå blåsippe-strand. Blå aprilhimmel och fåglasång, skröplig blåis och bred vattenkant, som speglade himlablått i sina nordvindsveckade vågor.

För sent kan vara fint. Om det bara kommer sig någon gång. Nu har jag sett samma sippor som i min barndoms slänt vid åkern. Lika kallt väder. Lika blå sippor, och deras knoppiga barn. Och aldrig aldrig plockar jag någon igen. På vårt land fanns ett fält av blått. Igår - vid stranden av Järlasjön - fanns två små tuvor.

Alla de andra har tagits upp och bort och hem av samma människor som alltid tar allting de kommer åt. Till sig. Och sitt. Sina bankfack och tomter. Sin egen slänt. Men hörrni: De är fridlysta! Precis som ormarna Fransyskan skriver om på sin blogg.






söndag 14 april 2013

Söndagens texter

Rilke och Kyrklund. Kyrke och Rilklund. På något sätt befryndade i sina avarter; den ene i sina lånade slottsrum, den andre i sin lilla hyreskoja. Den ene lyrisk, visionär och drömsk iakttagare, stundtals mer stortysk än vi tänkt oss. Den andre ödmjuk, absurd realist, vistandes i nederkanten av sin storrökande tillvaro - men likväl; aristokrat! Hur då? Jo, genom en sorts vägran.
Den ene kanske något imponerad av sig själv, sina samtida, sin relativa tillhörighet till avantgardets Nietzsche och Wagner. Den andre inte imponerad alls, inte tillhörig något särskilt. Berättar om hur han som barn smög sig in under en bro för att kunna tänka ifred. Pappa och mamma älskade mig, sa han. Och så småningom många andra. Doktorander bl.a.

Av Rilke hittade jag av en slump i bokhyllan en norsk översättning "Jeg klinger ved timens berøring", som min pappa förärats av översättaren André Bjerke. Det är lite roligt att tänka på hur dessa två kan ha träffats. Den andra, Kyrklunds "Hermelinens död" har också varit pappas.

Rainer Maria Rilke först:

Alltid på ny

Alltid på ny, skønt vi kjenner elskovens landskap,
og den lille kirkegård med det klagende navn,
og den fryktelig tause kløft hvor alle veier
ender: alltid på ny går vi parvis ut
under de gamle træer, og legger oss alltid på ny
ned mellom blomstene - foran den dype himmel.

Willy Kyrklund:

"Så kunde man aldrig känna sig säker. Alla tings inneboende lömskhet, de små rörelsernas farlighet, de små sprickornas obotlighet. I vilken sekund som helst kunde där vara en växel lagd fel, och i denna avgörande sekund tog hela ens liv en annan riktning, blev allt som man planerat och räknat på med ett slag förvandlat till meningslöshet och overklighet. Det kunde inträffa i den sista idiotiska minuten, när man redan var bränd, pulvriserad, ihälld och korkad, att etiketten som klistrades på blev förväxlad och man hamnade i 4:e galleriet, 5:e hyllan, plats 507990, långt borta från Greteli som stod i 1:a galleriet, 10:e hyllan, plats 498238, bredvid någon helt okänd karl. Det kunde inträffa tidigare, så att man aldrig fick någon användning för denna utomordentligt förmånliga eldbegängelseförsäkring. Det kunde inträffa ännu tidigare, så att man överhuvudtaget inte hade någon önskan att stå i 1:a galleriet, 10:e hyllan, bredvid Greteli och någon annan karl. Det kunde inträffa nu".


Utan att orda för mycket: Båda har en existentiell ton, en susning om något annat; Rilke gör det öppet till själva grejen, Kyrklund gömmer det i sina katalogarior över tråkiga liv.
Rilklund, Kyrke - vem av dem är mest uppbygglig idag? Jag tar Kyrklund, för humorns skull. En söndag utan griller.



Överst: Kyrklund
Undre bilden: Rilke

fredag 12 april 2013

Papper, Penna, Ipad och Ifån

Spenderade ett par dagar i en annans bostad. Hann läsa ut Ian McEwans Amsterdam, som var exxat välskriven (inte Bookerpriset förgäves) men med ett alltför konstruerat slut. Kanske mer om det en annan gång.

Men det där att vara utan sin Laptop, sina Word-manus etc. är konstigt. Jag kommer på mig med att inte längre kunna tänka och skriva som en pennmänniska. Inte heller kan jag tillföra mitt bokmanus något på papper, eftersom det är alltför färdigt. Det fanns en tid när vissa delar, ofta minnesarbete, kunde skrivas med papper och penna i lämpliga miljöer i Lappland eller sommarhuset. Men inte nu.

Jag är lite tom. Det som finns i manuset har många fel, som ska bearbetas, och en radda fina passager som är som de ska vara, men det går bara att jobba med hemma. I min Word-värld. Och så där har jag ju egentligen hållit på i flera år; knappt en artikel, knappt en essä, har skrivits någon annanstans än direkt på datorn.

Undrar om det ändrar oss på något sätt?
Det finns författare som säger att de måste ha handen kring en vanlig gammal penna, för att känna sig med.
Jag skriver bara inköpslistor för hand. Datorskrivandet har förfört mig, lusten som blir större av att orden snabbare följer tanken, och snabbare justeras. Då känner jag mig med. Som om själva snabbheten är en förutsättning för det adrenalin eller vaddetnuär, jag behöver.

Men det finns ett annat skrivande. En fras som dyker upp, en tanke. Eller en bild, som borde noteras genast, innan den förångar. McEwans bok handlar delvis om det; en kompositörs besatthet av att fånga en melodistämma; som går förlorad för honom när den hårda verkligheten tränger sig på.
Jag fattar. Och jag tycker att McEwan konstruerar en alltför stor moralisk problematik kring detta; den skapande människan som i vissa stunder är död för sin omgivning, inte ett jota intresserad ens om någon skulle falla utför ett berg. Det är något liknande som sker i Amsterdam, men jag ska inte föregripa romanens upplösning.

Däremot: Jag tror att det finns en särskild ödmjuk närvaro hos papper och penna, som man har användning för ibland; i kärleksbrev eller ingivelser på en buss, en syn på promenaden. Konturen av ett träd och förlorade stadsdelar i dimmans ingenting. Som idag. Då tänker jag på dem som med otidsenlig trofasthet har papper och penna till hands i någon ficka, för en mening, en skiss, som ska fångas i flykten. Och att jag borde ha det. Igen.

Men varför - och det är en helt annan sak - varför skriver folk numera att de skickat sitt mail från en Ipad eller en Sony Ericsson Xperia mini; är det för att man ska stå ut med kortfattenheten och bristen på redigering, eller är det något annat - som jag inte fattar? Som vanligt? Hälsningar från dimman.



Inte min bild: Svt blogg

Snygg: Bellmans handstil: Fredmans epistlar.

tisdag 9 april 2013

"Newsroom" - nästan helbra

Aaron Sorkin som skrev manus till "West wing", (en serie från insidan av Vita Huset som jag aldrig orkat följa eftersom det var en väluppfostrad och ganska tråkig version av den politiska verkligheten) - har skrivit manus också till serien "Newsroom".

Serien som gjordes 2012 hade premiär i svensk TV igår. Vet inte varför det inte skulle kunna likställas med alla andra premiärer, Shakespeare, Pinter, Moliére, whatever. Inte för att det är lika bra, men för att det är olika bra.
Film; som kan vara just det mest nerviga, närvarande, närsynta, vidsynta, kalejdoskopiska mediet. Och det är de krafterna som utnyttjas här: Bråkigt nyhetsankare - Will McAvoy (Jeff Daniels) -  med cynisk attityd, möter kvinnan han inte sett på länge - McKenzie (Emily Mortimer) - och får en ny moralisk injektion av vad det kan vara att kommunicera från händelsernas centrum och samtidigt "think on your feet".
 
De båda har att snabbt hantera det dramatiska händelseförloppet i Mexikanska golfen; BP-platformen som går läck, dödar människor och djur, spiller ut tonvis med olja i havet. Amerikanska motsvarigheten till TT ligger lågt, slörapporterar, och först när Will McAvoy  gjort sitt nyhetsinslag graderas händelsen upp som ytterst allvarlig.

I storyn ingår en skarp, rolig dialog, en lite uppskruvad psykologi på gränsen till nervsammanbrott och förtvivlan, men också - och inte minst - en väldig feeling för det journalistiska arbetet när det är som bäst; en blandning av intelligent analys, snabba ryck och medvetenhet om key points; nyckelfrågor. Sådana som till sin absoluta natur alltid är besvärande.
Medan amerikanska TT velar i utkanten av tidernas största naturkatastrof till havs, blir "Newsroom" ett cluster av skickligt teamwork, nätscanning, rätt samtal med rätt personer, svåra frågor ställda innan någon hunnit tänka efter vad marknadsavdelningen ska säga; försåtliga små frågor och bang: Storyn är klar. BP har haft en praktikant som kontrollant för sin oljeplattform i havet. Med mera. Jag ska inte vara en spoiler. Se!

Men jag har fått en ny skådespelare på kartan: Jeff Daniels. Auktoritär i sin roll, men sensibel i mimiken, plastiken, repliken, pauseringarna. En man. Vad skönt att slippa gullepojkarna Pitt&Company. Daniels har en dynamik som gör honom alltigenom trovärdig, en humor och berördhet under ytan av Alldeles Omöjlig Mansjävel. Bra, bra, bra!

Några få invändningar: Inte helt övertygande att den supersnygga och begåvade Emily Mortimer - McKenzie - just kommit hem från långa år som krigsreporter och är, som det sägs, "utmattad", när hon samtidigt visar alla tecken på ringledaregenskaper, men framförallt ser ut som om hon varit på både manikyr och yoga. Detsamma gäller hennes medhavda producent och assistent (John Gallagher Jr). Hans pojkcharm sitter fint, men bär inga spår av att ha varit med i nyhetskamp på komplicerad nivå. Här skulle man önskat sig lite mer Stanislavski/Strasberg, lite mer under-huden-svettig-psykologi. Men, men.

Sam Waterston, Dev Patel, Alison Pill med flera gör fina biroller. Vi har bröd, nu har vi skådespel. Det här ska bli kul!



Jeff Daniels, Sam Waterston, Dev Patel och Emily Mortimer.

söndag 7 april 2013

Meningen med äldre människor


Hon går Östgötagatan fram och tillbaka med sin gåstol. Hon vill klara sig själv. Handlar gör hon bara lite. Hennes granne som har reumatism har hemtjänst och får hjälp var fjortonde dag. Den pigga sjuttioåringen i etagevåningen har tvättning, städning, fönstertvätt, boning av golv, rengöring av garderober och skåp, strykning, varje vecka, hon betalar hälften, resten betalar Rut-bidraget.

Vilken av kvinnorna i det huset är mest värd? Enligt samhällskalkylen borde det vara hon som får mest och biligast hjälp till en tre gånger större lägenhet än fru självständig gåstol på andra våningen. Vem är mest tärande?

Vi hör sedan länge hur gamla har det i sina sängar här och var, hur få ambulanser det finns i små orter, hur ofta ambulanspersonalen måste vänta med ett viktigt ärende, hur fulla sjukhusen är och hur det liggs i korridorerna på länssjukhusen. Vi hör om dålig mat och vanvård, instängdhet av gamla, även icke-dementa, som om gamla vore barn. 

Vi hör ordet ättestupa uttalas allt oftare, bland komiker och andra. Vi hör ständigt hur den växande åldersgruppen mellan 70 och 90 till 100 kommer att bli tärande på hela Europas ekonomi.  Men vänta lite, är det inte ofta samma människor som byggde upp Europas ekonomi?

I en amerikaniserad ungdomskultur som älskar botoxade stenansikten, plastläppar och hårdpattar mer än det verkliga livet, kommer det verkliga livet alltid att utgöra ett hot. En del köper nya tuttar redan vid 35. De gamla är ett hot. Grått hår signalerar fara: Hjälp, jag kan också bli gammal.
Förlyfta män och kvinnor färgat håret korpsvart eller skärt medan händerna förflyttar sig in i ett annat sekel och halsarna döljs av sjalar. 

Vad håller alla på med? Dödar döden?

Vad är meningen med de gamla människorna?

Okej, jag har svaret och jag ska fatta mig någorlunda kort.
Meningen med de gamla i vettiga kulturer är att de sitter inne med livserfarenhet, en viss mognad och mättnad i sina kunskaper om människan, en annan ro. De ska inte längre tävla bland de värsta babianerna, inte kasta sig så prestationsdesperat i lianerna. De kan utgöra en ringmur av visst lugn, omkring dem som fortfarande lär sig, stretar, ävlar och tävlar.
I mycket fattiga samhällen har ättestupan funnits, men där har också funnits seden att sätta ut nyfödda barn i snön för att se om de överlever (Tibet). Vi har kommit lite längre än så, vi räddar hjärtsjuka barn, vi räddar cancersjuka till friskhet och förlängt liv. 

Du sökte en blomma och fann en vara - Nina Björks travesti på Södergrans dikt - gäller dock. Det är den framväxande bilden av ett människovärde som likställts med penningvärdet. Att vara eller inte vara – en vara. 

Den äldre människans kvalitet nonchaleras av dem som bara vill se unga hungriga opportunistiska knapptryckare omkring sig. Den äldre kan vara tillräckligt vuxen för att inte säga ja till vad skit som helst. Med ålder följer inte sällan perspektiv, distans, en större urskiljningsförmåga. Men vi suddar  bort det; vi låtsas att 33-åriga pokerspelande hajdykande IT-investeraren Smurf vet bäst om ALLT. 

För de äldre återstår att med eller utan verbal kraft minnas sin värdighet. Sitt unika värde. Sin rätt till god omsorg i det samhälle som de flyttat fram från en stel hierarki till en modern demokrati, från privilegiesamfund till spridning av välstånd. Minns det – trots att en del vill ha klassamhället tillbaka. 

Jag har inte längre några gamla omkring mig. Föräldrar, släktingar döda. Min sista äldre vän dog för fem år sen.  Hon var en av de mest levande människor jag mött, full i fan intill sin död, alltid beläst och kreativ, alltid stolt och humoristisk. Hon var säkert en lätt patient på det judiska vårdhem i Köpenhamn där hon slutade sina dagar i ett stort rum med höjd i taket.
Men inte bara starka och vitala gamla ska få sitt värde erkänt. Alla de med stora behov och svagheter, fysiska eller psykiska, har ett egenvärde. Varför? Hur? Måste det förklaras? Vi andra lär av dem vi lever med. Oavsett svårigheterna.

Och vad med den där gamle lungsjuke sotaren, han som bara ligger och dör i tre månader, med små fluktuationer. Vaknar upp en kort stund, och somnar in igen? Du kan väl inte påstå att det också är meningsfullt? Det är det kanske inte, nej. Men kan vara. Det kan ju vara så att vi behöver fatta hur det är att dö. Lite i taget. Långsamt. Att vi fattar genom andra, som vi stundtals sitter hos. För mig en betydande erfarenhet. De gamla lär oss att leva. Eller – att dö, men där tittar vi bort. 

Sens moralen slutar inte här. För som alltid blir man provocerad av tillvaron om igen. Som idag på bussen, när vi passerade en gubbe som stank kiss och lite bajs. Stor burkpåse mellan benen. Vi gick ovanligt långt bak i bussen. Esteten vände näsan åt ett annat håll. Jag drog upp sjalen.
Men alltså: Vi kan inte älska allt och alla. Bara önska oss den där fortsatta möjligheten att folk av alla slag får vara rena och hela och mätta. Denna gubbe såg ut som en åldrad Anthony Quinn. Gud vet var han kom ifrån, men det finns flera. Och många av dem vill inte bo på något hem. De vill vara ”fria”. Nomadisera mellan skräpkorgar  och Ica-butikernas överblivna varor. Göra sina dagliga turer med stans längsta busslinjer. Who am I to judge? 

På den tiden när min första pojkvän och jag var mycket unga och idealistiska hände det en gång att en liten sliten grå farbror sov utanför vår dörr flera gånger. Vi märkte det när vi kom sent hem från fester. En gång sa vi åt honom att han kunde få sova i vårt vardagsrum. Jag tror inte han luktade som den idag, så stor barmhärtighet finns inte. Men grå farbrorn sov snällt på gästsoffan och när vi kom upp på morgonen var han redan borta. Ännu en gång stötte vi på honom i trappen, och erbjöd natthärbärge. 
- Tack ska ni ha. Tack så mycket för sist. Men det blir bra så här, som vanligt, sa han.

Sov förmodligen utanför vår dörr. Har sen dess inte synts till. 


Sällan blir det som man tänkt sig - the Beatles


lördag 6 april 2013

Sverker Sörlin om miljö och högkonsumtion

"– det är inte ´vi människor´ som i dag vältrar över skulden på våra barn, det är de rikaste som vältrar över mest och de fattiga minst och allt vi vet om i morgon är att bördan då skall bäras tyngst av dem som då är de fattigaste. Klimatkrisens planet är ett planetärt klassamhälle. Och för att göra saken ännu litet värre: ju mer dessa orättvisor hävs, så att de fattigaste får mer välstånd, desto mer fördjupas klimatets och miljöns problem. Det är i själva verket vad som sker just nu, när Kinas och Indiens miljarder håller på att tredubbla den högkonsumerande medelklassens antal."

Så skriver Sverker Sörlin i sin DN-artikel om Naturen, kulturen, de intellektuellas relativa likgiltighet, och vårt behov av framtida strategier:

"Vad som sker i vår tid är att klimatets berättelse möter tillväxtens, det materiella framstegets, berikandets och det är för den senare som vi under flera århundraden utvecklat institutioner, tänkande och moral. Tänka om konsekvenserna av klimat och miljö har vi som mänsklighet börjat med alldeles nyss. Vi har nästan allt kvar att göra."

Läs hela artikeln Här. Den är inte rasande innovativ, men en god sammanfattning.
Tidigare artiklar i en serie kallad "Min stund på jorden" finns här: Harald Welzer,
och här: Ann Heberlein.


Bild: Metro

torsdag 4 april 2013

Arbetslösa riskkapitalister?

Vad de gör?

De sätter sig framför en bild av Sverige, eller vilket annat land som helst, och kollar var pengarna finns att hämta. Björnligans chef - det kan vara vem som helst - ser att det finns yummi statligt och kommunalt kapital att sno på sjukhus, vårdföretag, skolor, daghem, mammograficentraler och nu - senast - coachingföretag för arbetslösa.

Vad bra tänker ligachefen, att vi som är så arbetslösa kan få hänga med de andra arbetslösa. Vi sitter i ett rum och mysar lite och pyser över kaffet, de torra frallorna och snackar lite sälj. Hur man övertygar andra. Det vet ju vi. Vi vet hur man säljer in sig på en tafatt statsmarknad som går på vad som helst.
Det är bara att säga:
- Hej, jag heter Svante Björn. Jag är snygg, kul, seriös och effektiv. Jag kan få femhundra arbetslösa att hänga fritt i tre år utan att leverera. Då har jag räknat ut att mitt bolag tjänat ungefär åtta miljarder på de arbetslösa och då kan vi känna oss lite nöjda. Pengarna går till vårt skattefria XL-bolag. Skatterna betalar svenska folket, och en del andra lättlurade provinsbor. We have killerinstinct! Vi säljer företaget till högstbjudande. Själva drar vi till Monaco med vinsten. Sen får Arbetsförmedlingen börja om igen. Det viktiga, mina vänner, är att kunna sälja in sig.
- Sälja in sin idé menar du väl? undrar Ulla från det nedlagda lampföretaget.
- Sälja in sin idé, ja.

Alla fattar. Alla har fått en förebild. Arbetslösa riskkapitalister vet allt om hur man säljer luft, drar in förtjänster, skattar luft och pratar bubblor. Tills de spricker. Och någon annan betalar igen.


---------------------------------------------------

Tillägg: "Sveriges arbetslöshet hade förmodligen sjunkit mer om 4,7 miljarder givits till våra kulturinstituioner än till jobbcoacher." Twittrat av Jenny Maria Nilsson.

onsdag 3 april 2013

Sippra Scilla Plums

Tog med mig en banan och en påse dadlar som blivit över. Ut på bänken i solen. Dadlarna har samma form och färg som småhundarnas efterlämnade skit. Men alltså.

Dadlar är det första man bjuds på i nordafrikanska hem, har jag hört. Här är det vad jag bjuder mig själv på strax före våren. Mest för att slippa handla. Jag avskyr att handla.
Men jag är mycket glad över min nyinköpta merinoulltröja som värmer ryggen i vinden.

Några enstaka typer pluttar fortfarande omkring på isen, och varnar varandra för att kanterna börjat smälta. En vill ha mera uppmärksamhet. Hon plumsar kraftigt i just där isen är som tunnast vid udden, och blir sedan teraperad av sin följeslagare. Vad gör man inte?

Själv är jag färdig med isen för i år. Sitter i viloläge och glor lite på den nyss uppståndna scillan. Går sen hem över rinnande vägar. Här har varit sol en månad. Därav denna välgrundade glädje för just ingenting. Sippra fint lilla vårbäck!


Jag tar reprisen på den här:


måndag 1 april 2013

Mahler och skorna

Mahler symfoni nr 5, adagiettot, råkade strömma ut när jag skulle lämna lägenheten, men lägenheten förvandlades så att jag satt med skorna i handen och väntade på en möjlighet att någonsin sätta på mig dem igen.



Mahler Symphony No.5
4th Mvt "Adagietto".
World Orchestra for Peace - Valery Gergiev
Royal Albert Hall BBC Proms Live
5th August 2010

En kanske bättre, lugnare, klarare inspelning, med Leonard Bernstein Här .