I valet mellan Bach och Sibelius sitter jag och velar över eftermiddagens tekopp. Bach är min älskling sen länge, Sibelius är mer som en rätt grov karl som kommer emot en på Finlandsfärjan och vill prata lite, och som sedan visar sig ha de allra djupaste melankoliska ögon. Man fastnar där en stund, men är inte säker på att man kommer att orka i det långa loppet.
Bach däremot. Ja, ni vet. Alltid lugn, trygg och säker. Gör det han ska. Inga fyllenätter och ingen ruelse. Och så lånar han galant av sig själv till nästa kantat och nästa oratorium. Den som inte säger ja till Bach finns inte.
Magnificat, i den stora kyrkan vid Sveavägen, Sibelius tvåa hemmavid. Lättheten och pompet och den stora kören där - känslosvängningarnas variationer här, närmare mig. Jag känner mig inte ett dugg romantisk idag, än mindre nationalromantisk. Så, mot bättre vetande tar jag Sibelius. Man ska väl gå mot strömmen? Även sin egen.
Här Sibelius 2:a, med Boston Symphony Orchestra, dirigent Leonard Bernstein, 1985.
Liebe Gabrielle,
SvaraRaderaDein Text ist umwerfend! Doch werde ich nun wohl immer die Augen dieses Mannes vor mir sehen, wenn ich Sibelius höre.
Ho ho. Glaube Ich nicht! Aber die Musik ist unvergleichlich.
SvaraRadera