måndag 10 december 2012

Nopelpriset

Nope. Jag fick det inte i år heller. Fasen också!
Nopel-priset, som hallåan råkade säga i förbifarten.
Men jag kommer väl att sitta där ikväll vid TVn och gotta mig i balklänningar och en och annan minister som kliar sig i örat, den tomma blicken hos trötta deltagare, den allmänna lyckan över glamour och Festivitas, den lilla avslöjande detaljen i en gest, en uttrycksfull blick över bordet, eller någon som bara somnar sött, som Tranströmer gjorde vid prisutdelningen i eftermiddags. No wonder.

Och eftersom jag inte läst Mo Yan utan bara hört Per Wästbergs tal, fullt av påståendesatser, så vet jag inte mycket om årets författare. Alltså återvänder jag till Tranströmer, letar, och läser av misstag: Sanningskarriären. En bokstav fel, precis som hallåan, eller som i Akademins partitur: Det stod Sanningsbarriären; en diktsamling från 1978. Ur den hämtar jag:

Minusgrader

Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin
mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlings-
bangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman: En krita har
klottrat på vagnsdörrarna.
    Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt
våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det
andra som också finns; en solkatt som flyttar sig på husväggen
och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten,
ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är mot-
sägelsefull som du själv."
    I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom
morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger
ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skol-
bussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.


8 kommentarer:

  1. Jag gillar den, fast inte sista meningen. Din fulländning var sublim!

    SvaraRadera
  2. Asch, dumma iPhån: Felläsning skulle det vara!

    Vänligen,

    Gunnar

    SvaraRadera
  3. Läste igen: du har rätt, sista meningen lägger sig lite för försonligt kanske...men bara kanske.

    Det där är något han gör ibland. För att inte tappa hoppet...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tillägg: Serge Haroche, fransk fysikpristagare, och medicinpristagaren John B. Gurdon (han som ansågs alldeles omöjlig och antiauktoritär som ung student) höll de finaste, roligaste talen.

      Radera
  4. Kul att ni skriver det, för jag läste det hela och tänkte, jaja, jag kanske kan gilla LITE Tranströmer i alla fall, och så kom jag till den sista meningen och tänkte: NÄ. Det är omöjligt.
    Och då tänkte jag vidare att det är nog ingen mening med att jag meddelar mina iakttagelser. Ni brukar ju bara bli förbannade.

    Men hut går hem. Hajdenvanten vinkar! ;)

    SvaraRadera
  5. Förbannad? Har jag någonsin varit förbannad? Här? På en bloggvän. Ne, it´s beyond me. Hemma däremot...

    Bra att du öppnar upp på visiret lite, Karin.

    SvaraRadera
  6. Hm, kanske inte var du som blev arg, eller argast. Men jag gör i alla fall inte om det. Och visiret är nere. Tål inte. Inte mer med det. Mozartkulor?!

    SvaraRadera
  7. Schubertiana.

    Men jag är lika säker: När han är som bäst finns ingen ömmare, sannare, mer positivt distanserad. Från det mesta.

    SvaraRadera