tisdag 11 december 2012

Jag tycker lite synd om Mo Yan

Så stod han där, den slutne lille mannen, i en talarstol och skulle tacka, tala. Han såg ut som en liten bondpojke som ätit bark och kål som barn, och han påminde om igen i sitt tal om detta faktum. Den långa vägen. Jag såg ingen glädje i hans ansikte, jag såg en viss osäkerhet. Bondpojken som fått nobelpris såg ut som om han stod med mössan i handen.

Det finns olika bud om hans betydelse för mänskliga rättigheter i Kina, och för andra mer regimkritiska författare. I sin egenskap av vice ordförande i Författarförbundet har han ett ansvar. Själv hävdar han att han visst skrivit samhällskritiskt, men andra påstår att hans kritik endast gäller Maos tid, kort sagt att han är en anpassling.
I en liten film om honom häromkvällen framträdde en stillsam man, oerhört arbetsam, men också tillbakadragen. En som tar fram tuschet och kalligrafipenseln när han har tid över. En som kanske lever lite som det står i gamla kinesiska skrifter; vid sidan av, sökande ro. Alla är inte gjorda av rebelliskt virke. Alla är inte Mandela, Havel eller Moberg.

Senare ska jag läsa något av honom. Men just nu tänker jag att det hade varit mänskligt sett schysstare om han hade fått ha sitt pris och sin Fest ifred. Denna enda kväll. Kunde man inte göra med pristagare lite grann som med sjuklingar: Vi tar det svåra efteråt?

Nä, det kan man förstås inte. Jag har väl fel. Men det händer mig ofta när alla de inbäddade i svensk trygghet ropar efter andras mod; det händer att jag bryr mig mer om en människa än om principer. Hur som: Det kan vara bra att höra en annan sida av saken; av en som ofta och gärna och kanske lojalt (?) sett Kina från insidan: Göran Sommardahl.

14 kommentarer:

  1. De svenska sinologerna intar olika ståndpunkter, en del odelat eller mer eller mindre positiva till priset, andra är mer kritiska, som Torbjörn Lodén: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/mo-yans-hyllning-till-mao-forvanar

    Och likadant verkar det vara bland kinesiska dissidenter.

    Jag förstår din tanke om att vi "inbäddade i svensk trygghet" inte ska ropa på andras mod. Men även om både vi och kinesiska dissidenter kan se olika på hur kampen för demokrati i Kina ska föras, och att det inte är vår sak att döma eller komma med pekpinnar, så bör vi väl i alla fall inte ge upp principerna om demokrati och mänskliga rättigheter, bara för att Mo Yan är en så gudabenådad berättare?

    SvaraRadera
  2. Lennart, tack för länk. Jag vet ingenting om hur gudabenådad han är, jag såg bondpojken. Och det skulle aldrig falla mig in att föreslå ett uppgivande av mänskliga rättigheter.

    Det handlar för min del bara om en inlevelse i hur oändligt mycket svårare andra människor kan ha det i sina samhällen. Knappt någon rätt att döma, om det inte gäller brottsligheter eller döljande av brottsligheter.

    Mo Yan ska naturligtvis få ta dem stötar som kommer.
    Men: Undrar om du minns alla hyllningar till Mao här, för fyrtio år sen?

    Jag läser din länk, du läser min?

    SvaraRadera
  3. Gabrielle,
    OM jag minns... Jag är en av dem som porträtteras (om än i periferin) i Lars Åke Augustssons och Stig Hanséns utmärkta "Maoisterna - en historia berättad av några som var med" (Ordfront, 1997).

    Och ja, jag läser det ena inlägget efter det andra om Mo Yan. Jag kan inte låta bli. Det verkar vara ett olösligt dilemma, det här...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha, den boken har jag hemma i Wien. Då skall jag kolla upp ditt förflutna när jag kommer hem ;-)

      Radera
  4. Tack för en helt underbar text, Gabrielle.

    SvaraRadera
  5. Malou, jag får nog prova den där gränsen mellan "rätt" och "fel" ett tag. Kanske är jag lite Schmalzy ; )

    SvaraRadera
  6. Ja, prova den gärna.. men ge båda synsätten en chans.

    SvaraRadera
  7. Jag har också väldigt svårt att bortse från den stackars människan bakom symbolen/offentligheten/funktionen. Men vissa har ett visst ansvar - de som valt sin symbol/offentlighet/funktion själva, typ politiker, chefer av olika slag etc, måste man kunna ställa krav på. Frågan är om en författare från Kina som råkar få nobelpris är en sådan person.

    SvaraRadera
  8. Jag tvekar ju inte heller på den punkten; som har med krav, eller en fråga att göra. Vad, herr Ordförande, anser ni om yttrandefriheten i Kina? Och den frågan har han ju besvarat skäligen luddigt.
    Men alltså; jag tyckte precis som jag skrev; att han kunde fått ha sin fest ifred.
    Undrar hur många konstigt vridna typer som inte får Nobelpris, och som också har ett ansvar, och som inte får svåra frågor. Typ fabriksägare i Kina och storföretagare med stenåldersidéer i USA.
    Nu har folk i alla fall fattat att HMs storägare tjänar - minns jag rätt? 20 miljoner om dagen, medan deras avlägsna asiatiska sömmerskor får två spänn i timmen.
    Men ordets människor tycks alltid ha ett större ansvar än penningens.

    SvaraRadera
  9. "... vissa har ett visst ansvar ..." Där blev jag förledd av att det lät tjusigt. De vissa jag fortsatte med har _ansvar_.

    SvaraRadera