måndag 3 december 2012

Elektriskt & Döden

Promenerar i skymningen vid Brunnsviken. Kala träd mot en himmel som är elektriskt blå. Ekarnas grenar spretar med snövita linjer, björkarna lika fluffigt vita som de var i Lappland. Knarr under fötterna. Det liknar Gam-Sverige här nu: Carl Eldhs ateljé är väl det sista huset i innerstan i brunlaserat trä. På andra sidan vägen gamla stallar i samma färg. Och ett översnöat duvslag. Me likes. 

För ett tag sen vaknade jag en morgon med en fågel i rummet. Någon flög runt huvudet och utstötte oro. Den hade kommit in genom en springa under natten, letade kanske efter ett schysst vinterbo. Men inte ihop med mig. Panik. Jag fick den mellan händerna, men den var alltför mjuk att hållas fast. Öppnade fönstret på vid gavel, och fågeln hittade ut. Den var mörk ovanpå, hann jag se. Kanske en bofink. 

Inte helt ovanligt att någon flyger in i mitt rum, men fåglar får mig att tänka: vad ville den? Det går i familjen. När min pappa var bortrest från farmor om sommaren sa hon till honom: Om du tänker på mig skickar jag en fågel. Och det gjorde hon. 

En vän berättade en dröm för mig och vi sa: Den handlar nog om döden. Den var obehaglig, instängd. Men jag tänker ibland att man kanske kan välja sin död. Om man får va frisk alltså. Och att det jag är rädd för nog inte är själva döden utan allt det andra. Bäcken, slangar, näringsvätska, katet, fanans moster. Vännen och jag har kommit överens om att förkorta livet åt varann, om det kniper. Men pro tempo jobbar vi enbart med att förlänga det.

Ibland när jag mediterar kan jag komma in i ett tillstånd som väl är en alpha-rytm: Här-är-Gabi-hör-nu, med mera, stannar av. Jag blir som en organisk enhet: En kålrot, en lilja, en sovande kamel. Det är på det sättet jag tror att man – om man har tur – kan dö som man vill. Bara släppa allting, lägga sig ned och sväva iväg i cellulär trans. Möjligen vet jag några som var inne på det; och visste ungefär när de ville lägga av; min pappa och min bästa väns pappa: Nä, hörrni grabbar och ladies, nu räcker det. Några veckor senare var de döda. Kanske var det därför min pappas ansikte förvandlades inför mina ögon från dödsångest till en stolt liggande riddare. Som om han själv hade satt av hästen. Det var det sista han skickade till mig.  


4 kommentarer:

  1. Det här var förbannat bra skrivet, Gabi! Stilpoäng och dessutom tror jag att du har rätt: man kan välja sin död och döden kan vara en smältvattenbäck som randas av lila krokusar och snödroppar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnar. Fast man vet ju aldrig. Man tror och vill. Och ändras i de stora passagerna.

      Radera
  2. Å, så vackert ni skriver.
    Får man säga så här: Tyvärr fick inte min pappa den död han önskade, tror jag. Han vaknade upp till smärta och plågor efter operationen - tre vakna dygn i ångest, sen dog han ändå. Hade han själv fått välja hade han dött direkt. Tror jag, vet jag nästan. Så fridfull som han var i respiratorn, sövd efter operationen, hade han inte varit på länge. Det är så jag vill minnas honom. Det blir nog en haiku nån gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där är smärtsamt. Och alltid ett ämne för beslut. Vad vill man? Och så kommer död-jäveln farande ändå, lite hipp som happ.

      Som jag förstår var det mera nyligen för dig.
      Skriv du!

      Radera