torsdag 13 december 2012

Bruch, Mahler, Musil. Och potatismos.

Vet inte om jag håller på att bli för gammal för det här med Lucia. Barnkörer i kyrkor har man ju hört ett antal gånger. Och nu har en smartass till copywriter sabbat en del av min oskuld med sin slogan: O helga katt! Så står det där man handlar lussebullar. Jag köper inga, men inser att materialismen har de gudar den förtjänar.

Bästa Lucian var nog promenad med H. igår på det stillsamma Skeppsholmen, där plogmaskinen gjorde rent precis framför fötterna på oss, och sandade, så vi kunde gå utan vare sig halka eller pulsa. Allt medan julljus och upplysta fartyg skimrade på andra sidan vattnet.

Idag massor med träning. Hem helt slut. Då hörs i P2 bästa musiken. Potatismoset får vänta. Max Bruchs violinkonsert tar över. Vidunderligt vackert. Även om jag tycker att violinisten Ray Chen saknar något av feeling och kör på en smula musikmaterialistiskt, som unga stjärnor ofta gör, medan de gamla, som framlidne Isaac Stern, mognade i en salig blandning av skicklighet och känsla.

I pausen en intervju med dirigenten. Jag gör hemlagat potatismos, med korv till. Nås av upptakten till Mahlers etta. Han lägger lätta båtar av papper på en mörk flod. Barndomsljud i dunkel. Och så kommer Broder Jakob-temat. Klezmertemat. De gyllene blåsarnas lätta touche. Mot slutet lite pampigt.

Då letar jag fram några band av Musils: Mannen utan egenskaper, som jag läst sporadiskt, och vill återhämta, bland annat för att han skriver om kärlek/erotik och jag själv skriver på något - lika hemligt. När jag slår upp band 3 och 4 märker jag att jag läst mer i dem än jag trott. Försättsbladen nerklottrade med sid-anvisningar. Jag minns Musils evärdeliga men kloka dividerande om kärleken. Uppblandat på ett ryckigt, postmodernt sätt, med känslor och stämningar. Bland annat detta:

"Deras kroppar rörde sig inte och förändrades inte, ändå genomströmmades de av en lycka vars like de aldrig tidigare hade upplevt. Det var inte någon tanke och inte någon inbillning! Varhelst de rörde vid varandra, vare sig det var med höfterna, händerna, eller några hårstrån, trängde de in i varandra".

Många av hans iofs sensibla bilder visar trots allt hur svårt det är att skriva om kärlek. Han klarar det oftast genom att låta som en självanalytiker på den egna soffan. Han pratar och pratar. Men det är just det som är den här boken.


Länk till Nobelkonserten i SvT 2

Max Bruch 1838-1920
Rober Musil 1880-1942
   

4 kommentarer:

  1. Musil... farligt inlägg (för mig) det här... jag får omläsningsimpulser... Men de kommade lediga dagarna är redan intecknade av Flaubert och Kertész...

    SvaraRadera
  2. Har läst Madame Bovery - som jag tyckte var lite överskattad; fast naturligtvis fint skriven, men inte så elegant psykologiskt turnerad, som Fettpärlan, en kort novell från samma tid av Guy de Maupassant.
    Kertész återstår; jag var inne på honom under konvalescensen, men det blev för dystert. Musils alla konstigheter (och den berömda tidsandan) tycker jag mkt om.

    SvaraRadera
  3. Bra med höfterna och hårstråna ändå...

    SvaraRadera
  4. Bodil - det är hur mkt som helst av det han skriver om kärlek som är "bra". Precis samtidigt som han åskådliggör svårigheterna...

    SvaraRadera