tisdag 6 november 2012

Sandy, Sandy - ingen ödesfråga?

Det blåser Nordväst och jag går en rask promenad utmed vattnet. Nordväst är bäst, klar himmel och klar sikt. Jag drar ner mössan och njuter.
Andra väder drabbar hela tiden andra människor, mer frekvent än förr. Det spåddes att Maldiverna skulle drunkna i havet, att Bangla Desh´s långa grunda stränder skulle ligga illa till, i de nya klimatet. Det har talats - i evärderliga tider - om risken för jordbävningar under de stora städerna i Kalifornien. Men, så vitt jag vet, hade ingen tänkt sig att en monsterorkan skulle dränka källarvåningar i Brooklyn, Bronx, Manhattan, Staten Island, New York, New Jersey, och förstöra kuststädernas bebyggelse.

I det läget - och innan - har miljöproblematiken varit i stort sett osynlig i amerikansk valdebatt. Att Romney inte är intresserad av något annat än 10% vitas svarta pengar har vi fattat (kolla gärna den här länken om ni fortfarande tror på kapitalismens goda hjärta och skapande av jobb) - men att Obama helt släppt greppet om miljöfrågorna kan bara förklaras med opportunism: Rädslan att förlora röster genom att ta miljön och dess utsatthet på allvar. (Koldioxidutsläppen, de amerikanska tre-per-hushåll-bilarna, växtgifter, massbesprutningar, giftigt avfall i känsliga vattensystem, oljeborrning i riskabla områden).

En som däremot tar miljön, och frånvaron av debatt om den, på allvar är den trogne kloke George Monbiot. Samt förstås en massa engagerade amerikanska experter som man kan lyssna till på democracy.now.org. The Guardian rapporterar om ett sent uppvaknande för miljöfrågor i valdebatten, efter Sandy. Men Monbiot tecknar bakgrunden till frågans försvinnande litenhet i USA åren före valet:

"Vid ett möte i Vita Huset, 2009, bestämde hans (Obamas) strateger att klimatförändringar var ett förbjudet ämne: det skulle skapa för stora problem. Från den stunden kunde Obama tala om grön energi och gröna jobb och förbättringar inom bränsleekonomin, men sällan förklara varför dessa förändringar var nödvändiga. Problemet med den strategin är att man inte kan införa en betydande sänkning av växthusgaser och utsläpp enbart genom att införa ren energi: man måste också ta sig ut ur smutsig energi. Och det kräver statsmannaskap och ett övertygat engagemang i förhållande till allmänheten."


Hela Monbiots text här. Länkar även till en artikel av Lars Gustafsson.

3 kommentarer:

  1. Intressant - och beklämmande. Tack för intressant inlägg och dito länkar.
    Ja, Obama får man ju heja på ändå - "av två onda ting" - onda, nåja...
    Men nån valvaka blir det inte här. Det finns gränser.
    Och så tänker jag: vad du bloggar intressant och tänkvärt. Själv har jag mest larvat mig med Gustav Adolf i bloggen.

    SvaraRadera
  2. Tack Gabrielle.
    Jag ska också försöka undvika sen natt med valvaka, även om jag tycker det här är ett ödesval.

    Klart att jag också föredrar Obama, och han är varken ond, eller en uppfyllare av sina löften. Lobbycirkusen i Washington har ju som alla vet naggat honom i kanten. Och han har haft en av de värsta, tyngsta presidentperioder man kan tänka sig. Så - let´s hope for the best.

    SvaraRadera
  3. Heja! Jag tror att Obamas andra period kommer att lätta på bördorna, han kommer att våga vara mer impopulär, han kommer att våga ta tag i miljöfrågorna, fattigdomen, utbildningsväsendet - för att nu inte tjata om det gamla vanliga; budget, jobb, statsskuld.

    En mer optimistisk ton från en av våra ledande ekologer(just nu glömt namnet) i natt, påminde om ett par saker som Obama redan gjort för miljön. Eller snarare för att förhindra ytterligare exploatering, bland annat av den oljerika sand, vars framtagning skulle skapa landskapsförstörelse 500 gånger den av en kalkbrytning på Gotland.

    SvaraRadera