lördag 3 november 2012

Min farfar Oscar

I morgon blir det Brahms: Ein Deutsches Requiem. Idag skriver jag. Och fick av en slump upp den här bilden på min farfar Oscar. Här i rollen som Bellman. Kan ha varit en uppsättning någonstans i början av 1900-talet.
Jag träffade aldrig min farfar, han dog innan jag föddes. Men det har funnits foton av honom hemma, som jag fäste mig vid. Han var en ovanligt stilig karl, med något skotskt påbrå. På den här bilden ser han av någon anledning lite feminin och drömmande ut; kanske tyckte han det ingick i diktar-rollen. Annars var han - har jag hört - en rolig och lätt kolerisk man, som seglade, fäktade och spelade luta, på riktigt. Han var gift tre gånger, och pappa hade sex halvsyskon, fyra som var denne mans, och två på farmors sida. Farmor var andra giftet, och det var en passionerad kärlek. Dock inte helt lätt. Även de skilde sig (ovanligt på den tiden). Till sist kom farfar i hamn hos en mycket yngre, klok kvinna i Göteborg. Där blev han lycklig har jag hört. På sena foton ser han lugn och karaktärsfast ut. Jag tyckte om honom på ett underligt avstånd. Och eftersom det är allhelgona får man väl vara lite mexikanskt coco-banana och hälsa till sin farfar, genom den stora strömmen av levande och döda. Hej, farfar, keep playing!



Ur Svenskt skådespelarlexikon: Carl Oscar Johansson, född i Stockholm. Elev vid konservatoriet och Operan i Stockholm 1886-1887. Engagerad vid Vasateatern i Stockholm 1887-1889, vid Operan i Stockholm 1889-1896, premiäraktör vid Dramatiska teatern från 1896. Far till skådespelaren Gunnar Björnstrand.

13 kommentarer:

  1. Snygg karl. Hoppas att min son som fäktas och seglar även ska komma att spela luta. Det är förmodligen för sent. Men om han istället fixar tyskan är jag mer än nöjd. Man ska ju inte jämföra sånt som inte går (säger ju jag) men nu gör jag det i alla fall: jag tror att han kan ha större glädje av tyskan.
    Så får vi se om du säger emot. ;)

    SvaraRadera
  2. Han var egentligen ännu snyggare än på den här veka bilden.

    Lutan fick min gitarrspelande syster - vet aldrig av att hon lärde sig spela på den. Den är hård mot fingrarna tror jag. Men vacker.

    Tyskan var inte så populär då som nu. Men vi lärde ju hyfsat.
    Ska inte jämföras, sant. Men kan gärna jämföras med svenska företagares urusla språknivåer. Lura i din son att han ska bli diplomat så sporras han med språken : )

    Trevlig helgondag!

    SvaraRadera
  3. Hah! Populär? Mina päron, födda -35 var den första generationen som hade e n g e l s k a som första främmande språk. Din farfar bör ha talat tyska som en gud. Populärt eller ej, liksom. Men annars har du rätt, folk lärde sig mer av språken i tidigare generationer, å andra sidan var det färre som pluggade så länge, så kanske jämnar det ut sig...

    Lägg upp lite fler bilder så man får se.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med "tyska populär" avses helt enkelt resa-till-Berlin-tyska. Och ha-två-terminer-där-tyska.

      Radera
  4. Ah, nu fattar jag, du menar då liksom nu?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag menar då som nu - se ovan. Ciao!

      Radera
  5. Jag är nästan helt övertygad om att min farfar inte talade nån vidare tyska, och allraminst som en gud. Det är det för övrigt bara Marlene Dietrich och Willy Brandt som gör(gjorde). Min mamma däremot var rätt så fena på språk.

    Pappa - hur gärna jag än ville påstå något annat - inte. Han tackade nej till Fellini därför att han inte trodde på regi via tolk. Men det gick ju bra ändå.

    Det är viktigare vad man brinner för, än vad man läst. Säger jag. Som alltid älskat språk.

    SvaraRadera
  6. Du hade en vacker farfar - även om han förstås inte var farfar när bilden togs. Kanske anar man lite likhet med din kända pappa, som jag alltid tyckte mycket om.
    Visst är det en speciell känsla att lägga ut en bild på en så närstående person som en farfar. Jag har gjort det i bloggen med min farfar - som levnadsglad gosse i Paris och som en man som njuter sin grogg i goda vänners lag på Hasselbacken. Han var inte farfar än då heller. Kanske är det lite en känsla av att hedra sin farfar genom att blogga om honom?

    SvaraRadera
  7. Sista meningen: Svar Ja.
    Det handlar också om trådar bakåt, en viss tacksamhet, en viss stolthet.

    Jag tänkte faktiskt på dig när jag lade ut den. Att du ofta rotar fram någon gammal bild. Det går an! Även jag såg din farfar dra förbi som ung.

    Hasselbacken tror jag f.ö. var min morfars plejs. Det där med grogg i goda vänners lag, och oftast män; Hur utdaterat är det ; )

    SvaraRadera
  8. Lutmusik är underskattat strängaspel!
    Förstår att du gärna hade träffat din farfar. Och inte bara för lutans skull.

    SvaraRadera
  9. Ja, jag brukar höra på Julian Bream, som spelar både luta och gitarr. Finna säkert fler.

    Jo, hade gärna träffat Oscar. Men det finns ju andra. Kanske är jag lite släkt-sentimental just för att vi är en ganska liten släkt.

    SvaraRadera
  10. Min favorit är Paul O´Dette. Gärna när han har John Dowland på notstället.

    SvaraRadera
  11. Känner inte till P O´D, måste forska. John Dowland - ljuvlig! Livet i sin fulla enkelhet.

    SvaraRadera