fredag 5 oktober 2012

Is there life on Mars?

Idag var det så dags för långpromenaden till graven. Mina föräldrar ligger sedan länge på Katolska kyrkogården, omgivna av polacker, zigenare, irländare och italienare med konstiga efternamn; Wysotski, McDonagh, Taikon och Jaconelli.

Mer än tjugo år har en av dem legat där. Fast det är ju ingen som ligger där. Men det ger en underlig känsla av tidens högtidliga gång. Jag planterade lite ljung framför den stora busken med rosa saedum som någon annan familjemedlem satt dit. Det blev vackert. Men kändes lite tomt. Ändå pratade jag med dem - det är ingen morbid grej, jag kunde lika gärna "prata med dem" i vardagsrummet - men det är förstås en liten ritual.

Detta med döden. Hur folk i alla tider hittat på en massa saker för att förhålla sig till det där svarta djupet: Enorma gravsättningar, skalleplatser, katakomber, processioner. Och så Hamlets enkla samtal med Yorricks skalle.
Det är klart man vill att de man älskat, eller bara tyckt om, ska finnas kvar någonstans. Och då inte enbart som gamla ben, en skalle och några paltor i jorden.

Om en månad kommer här att vara fullt med katoliker och flammande ljus på alla gravar. Men jag ska på konsert i Allhelgona. Min mamma och pappa är inte så noga med det rituella, så vi tar det här lite som det hampar sig. Den större frågan är. Finns det ett liv efter döden? Och låter inte denna undran likadan som när Bowie sjunger: Is there life on Mars?

Nä. Det finns inget liv på Mars, vet vi nu. Mer än spår av bakterier och lite is vid polerna, som möjligen kan smälta någon gång så att allt börjar om. Vad min pappa och mamma nu skulle ha för glädje av det. Men den andra berättelsen, om folk i vita kläder och högtidliga sammankomster, den är för sagobetonad. Ändå har jag då och då en känsla av att mina kära bortgångna är i närheten, som en susning.

Och Himmelen? Ja, den är väl inuti i så fall. Om alls. Jag håller det öppet.


7 kommentarer:

  1. Fint filosoferat.

    Jag tror att de du saknar finns inom dig ... eller i den fula brandgula snurrfåtöljen i pannrummet, du vet. Mer än så är det inte, men det räcker så länge jag finns här.

    SvaraRadera
  2. Eller så är det som den gamle Bergman trodde: Att han skulle möta sin fru Ingrid igen - han, den gamle ateisten.

    Men som sagt. Jag bara det öppet. Inåt, och bortom. Who fucking knows?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  3. Tack för en fin text, Gabi!
    Och trevlig helg.
    Malou

    SvaraRadera
  4. "Håller det öppet" skulle det stå. Ord faller lätt bort.

    Och trevlig helg tillbaka, Malou!

    SvaraRadera
  5. Visst finns det inom oss, men om det bara finns där lär det inte finnas i evighet...
    Hursomhelst, öppenheten mot Himmelen vill man gärna behålla även om den utåt sett ter sig lika oändligt kall och vid som rymden själv. Gravplatser och kyrkogårdar är däremot jordnära, om vitsen tillåts. Och jag har med ålder och ofrånkomliga förluster fått en ökad respekt för dessa rum och även för ritualer.
    Tack för inspirerande funderingar!

    SvaraRadera
  6. Einar - jag är där så sällan, men det finns inget skrämmande alls med dessa lugna platser, där vilar "den tysta majoriteten" som en av mina vitsiga kollegor kallade dem.

    SvaraRadera