Asfaltblått

Inte utan igenkänning hör jag metereologen berätta om ett halvår med osedvanligt många lågtryck.

Jag tycker bakgården luktar regn, sunk. Jag tänker på bilar fulla med vatten, och källare, och sand som flyttar sig, och cement som smälter som snö.

Det blir visst aldrig torrt. Nu. Jag tänker på Grönlandsisen och att dess isvatten dunstar och göder regn efter regn.

Jag sitter på en bänk framför ett träd av oviss art som bara har enstaka löv dinglande i spetsarna av sina grenar. Till min glädje ser jag hur vackert det är. Som en ballerina med mycket lätta kläder.

De andra träden står tjocka och stadiga kvar i den bevattnade jorden och endast långsamt klär de om till höst. Nu först lönnars röda och kastanjers guld. Alen ännu som en orm i bladen. Grön mamba. Eken opåverkad.

Vid bögberget blommar indiankrassen för fullt, en ros, och andra okända växter under korset för någon som dött. Om drunknad vet jag inte.

Vid kajakklubben rustar man ett gäng ungar med flytvästar och ger sig ut på vingliga vägars vatten. Jag, en äkta kanotist, vill inte paddla med risk för att få rumpan blöt i tiogradigt.

Fem år, sitter i tvåmanskajaken med pappa, som samlar sig till snabba ryck genom vassen i sundet. Sedan bara flyter vi över en botten med små gula stenar. Lyckan: En man som stannar till. Kajaken blev sedan min.

Ja. Och så vidare. Med helt andra män. Jag tänker - uppmuntrande - på gamla pojkvänner som fortfarande vill träffa mig. Jag är inte säker på om jag vill - uppmuntra gamla pojkvänner. Men ändå.

Det är långsamma dagar. Likadana. En kropp i rörelse. En som ska hem och skriva. Jag tänker - av en händelse - på att vid sidan av kung och drottning var endast skrivaren - the scribe - av betydelse, jag menar av enskild betydelse - i det gamla Egypten. En människa som skriver för hand väcker fortfarande intresse, som kvinnan på bussen; som glömsk av omvärlden antecknar något.

Undrar om skrivaren skrev varje dag, eller varannan? Skrev han/hon upp hur många skylar säd som plockades in i ladan? Hur många sandaler som delades ut till traktens jägare? Eller hur mörkret föll över den inre gården och stjärnornas tecken blev tydliga?

Och: Var denne skrivare en hallucinatorisk realist (exempel nedan)?

Ser ut på vattnet som är lugnt. Noterar till min förvåning att det är asfaltblått. Under det tunga molnets makt. Inte som asfalt på film, blänkande. Utan som asfalt, våt under himlen på en avtagsväg. Absorberad i det himmelska icke-ljuset.

Nästan samtidigt kom jag på vem som har målat det och gjort det som ingen annan: Nicolas de Staël. Här är bilden, en av hans tio bästa:

Klicka för förstoring. Länkar till ännu en bild av översvämning.