söndag 23 september 2012

Stryk i natten

Nej, för guds gröna ängar - missförstå mig inte. Mina grannar har inte släppt några oljud ifrån sig, och själv har jag inte alls den läggningen. Ack, nej. Här är vi snälla.

Men jag har varit uppe och strukit, stryka, strök. Så kul. Hur så, undrar den som ägnat natten åt uteliv, rajtan och dåligheter. Vadå? Stryka blusar, eller den älskades skjorta, eller gardiner eller helt notoriskt som en tvångsmässig kontrollfreak - stryka lakan?

Nix.
Jag har strukit text. Och varför är det alls kul - undrar de som kanske snarare har svårt att få ihop två A 4. Jo. Därför att min läggning är sådan att jag hur lätt som helst får ihop tio A-4. Eller sju sidor i datorn.  Skrivkramp existerar inte här, peppar, peppar.

Men den här boken jag jobbar med måste ner, ner, ner. Är det ett kammarspel - tänker jag ibland? Som jag helt olovligt förvandlat till ett Panorama? Är det en ickeroman som försökt bli en - eh - roman?

Nix..
Inget kammarspel. En story över ett par år. En romanaktig icke-roman. Där dagar och stunder och psykologiska öppningar ska tajtas och komprimeras. Det betyder stryk! I dagarna fick jag bort 17 sidor. Bah! Det är bara början.
Sen filar jag vidare på dialoger och bilder och miljöer, men där är inte mycket jobb kvar.

Det är Komposition det handlar om. Vad ligger var? Hur ligger hänt? Var kommer P in och när börjar nedräkningen för A och F? Komponera. Som i musik. Och det märkliga är att jag kan sätta in hela Bachs långa You-tube-lista i öronen, från lilla fugan i G-moll till Wachet Auf - och många fler - utan att det stör mitt skrivande. Jag tror snarare det hjälper. Ibland. Andra stunder ska det bara var hurringens tyst. Och så är det hög tid att skriva ut allt på papper igen. För det finns saker man bara inte kan se när man scrollar.

Men prova med musik: här.

Texten tillägnas alla oss som skriver: Ni vet själva vilka ni är!

12 kommentarer:

  1. Yep. Man måste stryka en hel del, har jag också märkt. Samt liksom täta, annars blir det för glest och liksom lättviktigt på något vis.
    Jag stryker också. Känns jättebra.

    SvaraRadera
  2. Kul, Karin. Det är på något sätt stimulerande att vi är ett par styckna som håller på. Och håller på. Och stryker dessutom.

    Jag vet författare som bara sitter och "hör" inuti huvudet hur det de skriver ska låta. Lars Andersson till exempel. Det är liksom en annan gåva. Jag måste skriva på, på. Och sen ta bort.

    SvaraRadera
  3. Jo, jag tar också bort en hel del. Jag ser det som modellerande med lera, typ. Man tar bort och lägger till, tar bort och lägger till. Men jag förmodar att det finns dom som jobbar i sten.

    SvaraRadera
  4. Tegelsten. Sten på sten? Klossar. Block. System. Lineära förlopp. Gud vad mycket man måste värja sig för.

    Vore fint med en luftande? Ariel. Men det var William det.

    SvaraRadera
  5. Det är en konst att ta bort, stryka, reducera. Och oj, vad mycket bättre det blir, för det mesta, när man stryker.

    SvaraRadera
  6. Sant. Nästan alltid. Men så finns ju Kerouac och Henry Miller och...ja, jag är inte ens säker på om Dostojevskij strök så himla mycket. Not to mention Lundell.

    SvaraRadera
  7. http://en.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9_Saramago
    har hållit på att driva mig galen de senaste veckorna med Belägringen av Lissabon - där stryks det nog inte mycket. Men det komponeras väl istället och det kan väl innebära väl så mycket strykningar.

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Jag har ju lite det omvända problemet, att jag kan bli för kortfattad och tror att läsaren orkar med hur mycket som helst mellan raderna ... Men heja dig, fint att du är igång!

    SvaraRadera
  10. Jomen, jag läste ut boken. Den blev bra, så småningom. Först på sid. 97 (ungefär) brände det till och efter det var jag fast. En rolig idé som övergår i en rörande kärlekshistoria, skildrad med många ord. Men det är klart, handlar det om en korrekturläsare, så ...
    Däremot undrar jag om jag vill läsa mer av samme författare.

    SvaraRadera
  11. Helena: Men det finns två du, tycker jag nog. Den tidiga perioden - och den nu. När de mixar sig - tja, genialt, troligen.

    Själv har jag inte så lätt för show don´t tell, men jag ska, inte göra om mig heller. Det finns något vackert i en viss med-delelse.

    North of: Jag tycker Saramago vwrkar så alltigenom sympatisk. Men jag har faktiskt inte läst mycket av honom. När han fick Nobelpriset försökte jag - men kom aldrig in i hans värld.

    SvaraRadera
  12. Genialt, jo jag tackar :-) Det vackra är också att man har sin egen grej, sin egen stil, och din ska du behålla. Just nu läser jag Genette och får lust att fortsätta skriva på en jättekonstig experimentell ickeberättelse jag började på en gång ...

    SvaraRadera