söndag 5 augusti 2012

Resa i fantasin

Med fjällen är det så här; det tar många dar innan de blir riktigt verkliga. Man landar, och går omkring i de extremt vackra vykorten. Se där, en glittrande insjö i motljuset. Se där kommer vattenfallet forsande. Se där den långa kedjan av höjder med snö i groparna. Rensnö, kan man tänka. Sån snö renarna söker upp för att rulla undan myggen. Det är långt dit upp.

Sitter man hemmavid och tittar på bilder däremot, är storheten ögonblickligen närvarande. Just den vägen uppe på Stekenjokk, jo jo. Just den dimman kring Stöken. Jamenvisst. Att se på bilder är som att öppna en magisk dörr, en kikare, som bara visar en bild. Inga störningsmoment, bara rent okulärt njutande.

Men de verkliga fjällen måste man förtjäna. De gör man genom att kliva upp och ner, cykla uppåt myren, vandra utmed de otillgängliga uddarna, stundtals blockerade av flyttblock man måste klättra över. Då har man genom blod och svett och puls börjat vara i fjällen. Slå undan mygg och dricka vatten ur en bäck. Gå uppför tills det knakar i märgpiporna.

Allt i livet är nog så; att det ska förtjänas innan det sitter. På Stureplan förtjänar man sin närvaro genom att operera brösten, botoxa och fylla ut läpparna. När det är gjort får man förtjänsten; att le mot pressfotografen. På andra ställen är det annat som gäller. Dessbättre.

Ja, så nu är jag alltså framme. Fantasin förverkligad. Och jag tänker på min mormor, som var änka efter en konditor, och bara reste utomlands två gånger: En gång med morfar till Paris, och kom hem med ett pytte eiffeltorn. En gång till Holland på sena dar, för att se tulpanerna blomma. Det senare är en helt osannolik resa i mina ögon. Men hon var nöjd. Hon var ofta nöjd. Hörde till den generation som fick ut det mesta av socialdemokratins upprustning av Sverige. Kom från en bruksmiljö. Bodde på Östermalm hela sitt liv. Flyttade som gammal till ett välorganiserat äldreboende, med en fin etta med sovalkov och bad. Samt vävning och porslinsmålning på nedre botten. Det fanns liksom inte mycket att klaga på.

På hennes vägg hängde en stor oljemålning av ett skymningslandskap. Artonhundratalsmässig. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske ingen av de konstbildade ättlingarna brydde sig om den. Men den var förstås den rejäla människans flum-avdelning. Mormor hade en drömskhet i sina mycket vackra ögon. En del människor diskar och lagar mat och går till tvättstugan och pratar med grannarna, samtidigt som de är på väg. Inne i sitt huvud, upp och ner i Eiffeltornet, ut bland tulpanerna, upp till högplatåerna i Anderna. De reser i fantasin - det gjorde mormor. Jag tror hon kunde leva på ett vykort. Eller i ett nötskal.

Inte då som Hamlet: "O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams". 


8 kommentarer:

  1. Fint att läsa det du skriver om ditt Norrland... Även det halländska landskapet måste man förtjäna. Nu ligger ett par veckor av nästan inte alls inbokad tid framför mig. Några dagar kommer jag att försvinna längs någon skogsstig och bara vara där jag är.

    SvaraRadera
  2. Ja du, där har vi våra älsklingsäventyr.
    Idag den alldeles ljusgröna stigen. Med bumlingar som troll i branta backen ner mot sjön.
    Men det är inte "mitt" Norrland, detta bara blev. Thanks to...you know whom ; )

    SvaraRadera
  3. " En del människor diskar och lagar mat och går till tvättstugan och pratar med grannarna, samtidigt som de är på väg. Inne i sitt huvud, upp och ner i Eiffeltornet, ut bland tulpanerna, upp till högplatåerna i Anderna."

    Förutsättningen för att bli mormor till just dig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en gullig kommentar. Men jag har ju rest mycket mer i verkligheten än hon. Om än inte så mycket, och så långt, som du.

      Radera
  4. Och ja, förtjänas. Under flertalet år tänkte jag att det var för långt att cykla från morföräldrahemmet till havet. Sedan en morgon så bara cyklade jag vidare i stället för att svänga in på den ursprungligen tänkta rundan. (Jag hade inte ens badkläder med mig, men det är i alla fall så få på stranden klockan nio att man kan hålla sig på behörigt avstånd från varandra.). Aldrig har ett salt bad smakat som detta, efter 17 km cykeltramp genom Österlens dalar. Därefter cyklade jag nästan varje gång, så länge huset fanns. Om någon vecka hoppas jag cykla till Vombsjön.

    SvaraRadera
  5. 17 kilometer. Aj. Där har du vida överträffat gränsen för min "förtjänster". Du skulle ju tillbaka också.
    Men som barn och ung var det förstås en självklarhet att rajda iväg på cykel till vänner och vikar en halvmil bort.
    Samt simma över vikar och segla på trots av väderrapporter, ja - och allt vad det var.
    Det jag saknar nu är att jag inte kommer så värst långt ut i vildmarken än. Därför är det bra här i Lappland. Man har tio minuter till ingenmansland.

    SvaraRadera
  6. Livet lever vi alla olika, det påminns man om inte annat om i Dan Korns böcker "De som aldrig sett havet", "Se himlen genom taket", "Där vägen börjar", "Dolt land" och "Mot strömmen", som nu åter getts ut i serien Möten med människor mot strömmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner inte till Dan Korn, men titlarna säger ju en del.

      Läste någonstans nyligen att tre ev tio aldrig reser utomlands. Så finns ju mannen som sa: "Allt elände i världen börjar med att människan inte kan stanna i sin kammare". Pascal?

      Radera