onsdag 22 augusti 2012

Ansiktet och Viktigheten

Det händer ibland att man får känning av sitt eget ansikte som mask. Tappa den inte. Eller – är det verkligen så där jag ser ut?

Ansiktet vårdas med hudkräm och smink, samt i välbärgade kretsar med lyftningar, insprutningar och collagen. Takes time to be a woman. Eller – som en äldre vän i Köpenhamn brukade säga, när hon krigsmålade sig framför spegeln för att gå ut och handla: ”Ellers tror di man er gåed ned ad bakke”. Netop.

Ansiktet - en persona. Vi släpper det bara i älskande och tillitsfulla ögonblick. Eller i konstens uttryck; musik, teater, dans. Släpper ansiktet – men med konstnärlig medvetenhet. Strääänsch.
Japanerna släpper det kanske aldrig. Jag minns en rätt kuslig erotisk film från Japan, med oupphörligt sexuellt begär, avslutad med en kastration. Förfärande och hårt, för mig och den man jag var på bio med. Minns inte om det hände så mycket i deras ansikten. Tyngdpunkten låg någon annanstans.

Fotomodellerna håller på sitt fejs. Attraktionen utgår från det onåbara, ovetbara. Vem finns där bakom? Tricket är uttryckslösheten. Den gudomliga stenstoden. Den förgår dock och blir till sprucken verklighet igen.

Åldrandet är besvärligt för de flesta, både kvinnor och män. För kroppsindustrin en lönande problematik. Söta unga kvinnor förlorar en del av sin figur och blir äldre matronor med – i bästa fall – viss stil. Män får mer mage, kvinnor fler rynkor, några blir skinntorra, andra blir överviktiga. Vackerheten får hitta andra vägar. Utstrålning. 

Utstrålning. 

Ansiktets sociologi: Jag vet att jag spelar min roll, och innanför ovalen brer landskapet ur sig som vanligt, ointresserat av mitt ansiktes efemära gräns. Landskapet innanför, landskapet utanför. Egot som en skiva mellan två världar. Ett veck – både i tiden – och i rummet. ID-kortet. 

Kan det genomstrålas?

Viktigheten. Allas vårt behov av den. Men män som går i pension får det svårare än kvinnor, ofta. Skälet är – som en manlig medresenär från Berlin påminde mig om – att män förlorar sin ”importance”. Viktigheten i att ha en respekterad position som när man avgår gapar tomt i någon del av själen. Jag har sett det. På läkare och chefer och andra som levt sitt liv inför andras ögon, i betydelsens centrum. Och sen – inget särskilt. Spela golf? Valla hunden? Fiska? Omvärdera livet? Lägga sin vikt någon annanstans?

Kvinnor har troligen lättare att ”gå av”. Deras liv ofta mer utfyllt av människor, relationer, barn, husets alla vrår (ja, jag vet att jag här bör sticka in en brasklapp om moderna män, men jag väntar med det).
Jag skulle tro att det för frilansande kvinnor väger extra lätt att bli av med en viktighet man knappast haft, och heller inte eftersträvat. Den skulle tyngt för mycket. Frilansare vill resa med lätt packning – annars blir man inte just det.

Viktighet. Vikt. Tyngd. Pondus. Position.

Ansiktet som uttryck. Eller mask. Hårt polerad.
Eller som motvilligt uttryck, okontrollerbart. Hur läser den andre mig? Vad ser jag under den andres roll? 

Oviktighet, lätthet, rörelse. En meanderslinga lik en norrlandså. Ansiktet och viktigheten smälter en stund, till sjögräsnivå. Kommer nyliv. Kommer annat när något går förlorat. 

Och det eviga?

Utstrålning. Som en doft. Så kort som sant. 

Dessutom finns mycket att göra. 


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _



Länkar till den här texten - som är på något vis besläktad.

8 kommentarer:

  1. "Skälet är – som en manlig medresenär från Berlin påminde mig om – att män förlorar sin ”importance”. Viktigheten i att ha en respekterad position som när man avgår gapar tomt i någon del av själen."

    Japp, har sett det med, det är tragik men samtidigt tycker jag ofta att det är rätt åt dem. Som man sår får man skörda, om jag ska vara lite hård. Alltför många av de där männen gjorde/gör tre misstag: 1. Att tro att deras arbetsroll är viktigare än någon annans. 2. Att Viktigheten inte bara är kopplad till rollen, utan till personen. 3. Att Viktigheten betyder att de är mer värde än de andra, de oviktiga.

    Helt plötsligt är de gamla gubbar som de tidigare underdåniga (ungvalparna) skrattar åt, hånar. Vanmakten, vreden. De knäcks. Lätt.

    Hade med en passage om en sån gubbe i min första (tokrefuserade) roman.

    SvaraRadera
  2. Egentligen gillar jag inte att kalla män för gubbar - mer än möjligen då "lilla gubben" ; ) om de är fem år.

    Men jag ser att du vet precis hur det är.
    CG Jung - salig i åminnelse - hade också koll på det där: Hur män brakar ihop och får jättekriser när de inte längre kan leva, och bemötas, utifrån sin persona.

    De misstag du nämner - ja. Men också misstaget att inte ha kontakt med sin inre värld; allt förläggs i det yttre. Där ligger vi konstnärsnaturer ofta bättre till. Även om sådana också kan odla personan intill förskansning, se exemplet ViViVi-lks.

    Tokrefuserade romaner finner antagligen sin rätta förläggare, och kan ju kanske må bra av att tragglas igenom en gång till. Själv ska jag börja om igen nu - skitkul. Vi hörs.

    SvaraRadera
  3. Gubbe använder jag nog som något slags invektiv vad gäller äldre män som jag inte gillar.

    Just det, det yttre som också ska betvingas, formas.

    Den där satans (sagt med hatkärlek) romanen får vara nu. Skrev om den förra hösten och jag känner mig väldigt färdig med den. Har kommit igång med nästa.

    Har du just börjat på något längre nu, eller är det ett äldre projekt.

    SvaraRadera
  4. Ett äldre projekt - ännu ej utsatt för bu eller bä. Men ostyrigt. Och - sen har jag ett till på g. Funderar - manligt? - på att sätta upp en deadline på två "romaner" fram till slutet av 2013. Låter inte det über, så säg ; )

    Klart du kommer fram med det ena eller det andra.

    SvaraRadera
  5. Låter helt rätt, tycker jag. Ingen idé att fega. Förresten kan det ju vara skönt att växla mellan texter, inte minst om de befinner sig i olika stadier. Ser fram emot att bli bjuden på releasefest i början av 2014 ; )

    Tack för tilltron, min vän.

    SvaraRadera
  6. Willkommen, bienvenue, welcome...

    Men tills vidare - tystnad.

    SvaraRadera
  7. Gabrielle, som gubbe i mångas ögon och ibland i mina egna, vill jag lite försynt flika in att jag tycker att din text är bra och mycket tänkvärd.

    SvaraRadera
  8. Tack. Och grattis Lennart - men tant och gubbe tycker jag vi raderar.

    Med grattis menas - den urgamla chansen till mognad. Eller den nya chansen till viss distans, visavi rubbet...

    (Rubbet är förresten ett väldigt bra ord. Stubb vet man ju vad det är, men vad är rubb?)

    SvaraRadera