fredag 31 augusti 2012

Faller ur myndighetsrollen?

I den pågående dystra debatten om Thomas Quicks skyldighet/icke skyldighet ska jag inte uttala mig i någon riktning, eftersom jag aldrig läser på artiklar om mord och annan vämjelse.

Men: Om Göran Lambertz, på trots av en enorm mur av kollegial antipati, hävdar att det kan finnas något som gått snett i detta överjävliga ärende, så ska han ha cred för det, och inte enbart kritik.

Juristprofessorn Madeleine Leijonhufvud, som redan många gånger visat sig från sin mest flickskoleaktiga sida, hävdar däremot att Göran Lambertz gör det stora misstaget att "falla ur myndighetsrollen". Ha!
Är det Gogols Ryssland eller Gogols Sverige vi befinner oss i?
Ett samhälle där folk håller sig på plats inom myndighetsrollen - med allt vad det nu kan innebära av dolda lojaliteter, ryggdunkande, karriärkorsetter, tysta överenskommelser och fina ytor, är inte ett värdigt rättssamhälle. Punkt slut!

Göran Lambertz har en linje i sin verksamhet som tyder på stor självständighet och en vilja att uttrycka sig  fritt, kritiskt och öppet, om vad som än diskuteras. Vi är många som vant oss vid det, som tycker oss veta vad han går för. Alldeles oavsett upprörda röster från domare, och advokatsamfundets medlemmar, som väl har sedvanligt intresse av att skydda advokater, vars ordval, pläderingar - och nu,  nedlåtande omdömen om Lambertz - liksom ingår i rekvisitan. Man ska "vinna" "sitt mål".

Om Lambertz tycker sig ha andra, etiska ansvarsbedömningar att göra, så är det bra för rättsapparaten.
Det betyder inte att jag kan avgöra hur rätt eller fel han har; det betyder att jag litar på någonting i hans person som verkar stå friare än många andra. Som vågar "falla ur myndighetsrollen".

Sen tycker jag att ordens nyanser är viktiga - och att det därmed kanske hade varit bättre för själva saken om Lambertz valt ordet "indicier" i stället för "bevis" i sina artiklar.

Tillägg: Länk till artikel i Expressen.
Länkar även, "för skoj skull" till en äldre artikel av Zaremba. Times Change.

tisdag 28 augusti 2012

Sommar farväl

Foto: G. Björnstrand

Fast, nej. Inte riktigt än. Igår när vi var ute och gick låg två ungdomar och långsimmade i badviken. Häromdagen doppade jag fötterna och det var lika varmt som i luften. Anslående 20 grader alltså. Men det har varit kalla nätter nu. Jag badar inte mer förrän jag kommer till bastu och simhall.

Så att: Bilden ovan får vara sommarens sena kulmen. En långsam skymning över nordvästra Kultsjön, sett från Klimpfjäll. Med friskt älggräs, tolta och rallarros i backarna. Och raningar i sjön. Någon som vet vad raningar är?

onsdag 22 augusti 2012

Ansiktet och Viktigheten

Det händer ibland att man får känning av sitt eget ansikte som mask. Tappa den inte. Eller – är det verkligen så där jag ser ut?

Ansiktet vårdas med hudkräm och smink, samt i välbärgade kretsar med lyftningar, insprutningar och collagen. Takes time to be a woman. Eller – som en äldre vän i Köpenhamn brukade säga, när hon krigsmålade sig framför spegeln för att gå ut och handla: ”Ellers tror di man er gåed ned ad bakke”. Netop.

Ansiktet - en persona. Vi släpper det bara i älskande och tillitsfulla ögonblick. Eller i konstens uttryck; musik, teater, dans. Släpper ansiktet – men med konstnärlig medvetenhet. Strääänsch.
Japanerna släpper det kanske aldrig. Jag minns en rätt kuslig erotisk film från Japan, med oupphörligt sexuellt begär, avslutad med en kastration. Förfärande och hårt, för mig och den man jag var på bio med. Minns inte om det hände så mycket i deras ansikten. Tyngdpunkten låg någon annanstans.

Fotomodellerna håller på sitt fejs. Attraktionen utgår från det onåbara, ovetbara. Vem finns där bakom? Tricket är uttryckslösheten. Den gudomliga stenstoden. Den förgår dock och blir till sprucken verklighet igen.

Åldrandet är besvärligt för de flesta, både kvinnor och män. För kroppsindustrin en lönande problematik. Söta unga kvinnor förlorar en del av sin figur och blir äldre matronor med – i bästa fall – viss stil. Män får mer mage, kvinnor fler rynkor, några blir skinntorra, andra blir överviktiga. Vackerheten får hitta andra vägar. Utstrålning. 

Utstrålning. 

Ansiktets sociologi: Jag vet att jag spelar min roll, och innanför ovalen brer landskapet ur sig som vanligt, ointresserat av mitt ansiktes efemära gräns. Landskapet innanför, landskapet utanför. Egot som en skiva mellan två världar. Ett veck – både i tiden – och i rummet. ID-kortet. 

Kan det genomstrålas?

Viktigheten. Allas vårt behov av den. Men män som går i pension får det svårare än kvinnor, ofta. Skälet är – som en manlig medresenär från Berlin påminde mig om – att män förlorar sin ”importance”. Viktigheten i att ha en respekterad position som när man avgår gapar tomt i någon del av själen. Jag har sett det. På läkare och chefer och andra som levt sitt liv inför andras ögon, i betydelsens centrum. Och sen – inget särskilt. Spela golf? Valla hunden? Fiska? Omvärdera livet? Lägga sin vikt någon annanstans?

Kvinnor har troligen lättare att ”gå av”. Deras liv ofta mer utfyllt av människor, relationer, barn, husets alla vrår (ja, jag vet att jag här bör sticka in en brasklapp om moderna män, men jag väntar med det).
Jag skulle tro att det för frilansande kvinnor väger extra lätt att bli av med en viktighet man knappast haft, och heller inte eftersträvat. Den skulle tyngt för mycket. Frilansare vill resa med lätt packning – annars blir man inte just det.

Viktighet. Vikt. Tyngd. Pondus. Position.

Ansiktet som uttryck. Eller mask. Hårt polerad.
Eller som motvilligt uttryck, okontrollerbart. Hur läser den andre mig? Vad ser jag under den andres roll? 

Oviktighet, lätthet, rörelse. En meanderslinga lik en norrlandså. Ansiktet och viktigheten smälter en stund, till sjögräsnivå. Kommer nyliv. Kommer annat när något går förlorat. 

Och det eviga?

Utstrålning. Som en doft. Så kort som sant. 

Dessutom finns mycket att göra. 


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _



Länkar till den här texten - som är på något vis besläktad.

måndag 20 augusti 2012

Bergens talan


Södra Stekenjokk,
Dalgång vid Klimpfjäll,
Suddig men dock tolta, blommande i backarna ner mot Gaustafallet.
Foto: Gabrielle Björnstrand. Klicka för förstoringar.

lördag 18 augusti 2012

Stekenjokk for ever


Saxfjället
Stekenjokk



Foto: Gerd Ulander
Stekenjokk

Foto Gerd Ulander

Gaustafallet. Foto: Gerd Ulander
(Alla foton utom de av Gerd Ulander är "mina".)

onsdag 15 augusti 2012

Anteckningar från norr

Någonting i fjällen påminner om Grekland. Starka dofter, men andra. Kråkris i stället för rosmarin, krypbjörk i stället för salvia. Varma dagar som frigör eteriska oljor. Bergen torra, bergens kammar mot kvällsljuset. Stjärnornas ankomst.

Tranor skriker igen på andra sidan sjön. Nej - det är en trana. Den behöver inget svar.
Själv går jag omkring och lullar i efterdyningarna av utflykter, avslutade med stor träningsvärk.

Hörde ett radioprogram om Thomas Bernhard. Ett halvt, troligen inkorrekt citat, fastnade.
Bernhard: Man säger sanningen och det är som att sticka ut huvudet. Sen drar man det tillbaka igen. (Och ingenting ändrar sig?).
Utan att han hade formulerat det såg jag framför mig göken som tittar ut ur gökuret. Sanningssägarens Ko-ko.
Skickligt att skriva så; antyda bilden, men avstå från bilden.
(Den som har den där meningen på kornet kan höra av sig).

Jag har gått barfota i gräset och fått två bistick, två dagar i rad, på samma ställe under foten. Det bekommer mig inte. Tvärtom; det gläder mig att det finns så många obesprutade bin här uppe. Annat är det i Sörmland och Uppland.
Men jag kom också att tänka på min man. Vi var på skogspromenad och han blev stungen av jordgetingar. Halsen och ansiktet svullnade upp. Vi sprang till bilen. Under körningen kunde jag se hur hans ansikte blev större och större. Han kunde knappt svälja. Väl framme på lasarettet gav de honom en histaminspruta (gissar jag) - och det hela var snabbt överstökat. Det var enda gången jag såg honom rädd. Mannen som segelflög i Alperna, åkte slalom och bröt armen, satte sig upp på första bästa häst, och var ordonnans med hemliga papper i ett riskabelt politiskt läge. Men jordgetingar. Fy Fan!

Förutom tranan gillar jag summertonen från fjällflyget, när det lyfter från vattnet. Ljudet av äventyr.
Sen tystnad.

Men snart kommer väl någon och säger något meningslöst. Vad gör jag då? Förmodligen låter jag munter. Anfall är bästa försvar.

Snart kommer jag själv att säga något meningslöst. Igen. Men inte lika ofta som förr. Det tar ett långt liv att hålla käften. Åtminstone då och då. Norrlänningar är rätt bra på det.


Tranans läten

Ur Sveriges Radios arkiv och websida.

måndag 13 augusti 2012

söndag 12 augusti 2012

Standing stones

Strålande dag - och en liten smula otålighet. Det är för kort tid kvar här för allt jag vill göra. Kan ni känna igen det? Att man kan vara i lika stort behov av att uppsöka vissa platser, som att uppsöka vissa människor. Ibland mer. Jag måste upp till fjället och till högplatån på gränsen till Norge, och till ån där den forsar som vackrast och till Fiskonfallet och helst en kajakdag på den stora sjön. Samt måla en nattbild. Vill jag göra.

Gerd och jag har ätit middag och haft tjejsamtal. Vi hade kul. Sjöng av en slump ett par sånger ur folkskolans sångbok tillsammans. Därefter en cykeltur hem i natten under månens halva.

Idag en soltur till det lilla fallet mellan sjöarna. Vägen nu nästan tom på Caravaner. Spegelblanka vatten. Jag återvände till en strand jag håller av. Varje strand här är olika; en del med finkornig sand, en del med rundbumlingar, och så den här med Standing Stones. De stora flyttblocken ligger väl placerade utåt sjön, som i en japansk trädgård. Helt enkelt ursnyggt. Stor fyrkantig sten längst ut, stenar i avtrappande storlek därefter. Bättre än någon installation jag sett. Och mellan stenarna sand. I det klara vattnet små refflor i sanden, varje reffla full av gnistrande små prickar. Glimmer. Som att sätta fötterna bland paljetter.

Glimmer i gnejs. Gnejsen skiktad i lager, som också innehåller kvarts. Det lyser ljust i det mörkgrå. Skiffreringen i bergarten innebär också att många stenar står. De har på något geologiskt vis välts uppåt i den stora iskarnevalen, och lagt sig som limpskivor i rader efter varandra. Fast vackrare. Några är stora som halva jag, andra är som skärbrädor man kan rycka loss ur sanden och ta med sig hem. Men de står bäst där de står. Som så mycket annat.

Jag tar mig tillbaka genom maratonlika balanseringar på och mellan stenar. Det är sånt jag bara måste klara för min egen överlevnadskurs. Steg 1: Vildmarksutflykt utan flytväst, cykelhjälm, kängor, myggspray eller fjällrävsjacka. Gick bra. Jag lever. Ikväll var det vått i gräset. Ni vet det där som alltid faller i skärgården, men mer sällan här i det torra lappländska klimatet. Dagg.
Det kommer mer sol. Det kommer mer av mer.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Om någon vill går det att läsa lite vetenskap här: Geologin - Sveriges berggrund.

Samt detta: Gnejserna är rika på mineralerna kvarts och fältspat. Gnejsen och gnejsgraniten tros ha bildats genom omvandling av äldre graniter i samband med en bergskedjeveckning för ca 1800 miljoner år sedan. Därefter har berggrunden utsatts för förkastningsrörelser och vittring vilket orsakat stora vertikala och horisontella sprickplan i urberget. Sprickplanen framträder i större skala genom de olika sprickdalarnas varierande riktningar.

lördag 11 augusti 2012

Liten recension av Bergman-bok

Ja, hörni, läsare och bloggvänner. Nu blir det lite skåpmat. Det är ju sommar. Redaktionen är näst intill obemannad. Så här kommer en gammal recension av Andhorils bok om Bergman – roman heter det visst.

Demonregissören som evig gymnasist

Om man ska säga något gott om Alexander Ahndorils roman Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«

Värme och god karakteristik finns i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett utdraget namndropperi som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken. Allt det där kunde möjligen smält in i berättelsen om den varit mer realistisk. Men den är så uppenbart skriven av en skrivbordsförfattare; som om en pianolärarinna skulle skriva en roman om rallare, eller en arkivarie skriva om boxning. Ahndoril skriver som om han möjligen besökt en filmstudio i två timmar och gjort ett par anteckningar.

Romanen är annars välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.


(TCO-tidningen, 18.10.2006)


(PS: Andra har gjort det bättre; bl.a. Jörn Donner. Men det finns många. )

onsdag 8 augusti 2012

Julian Bream spelar Dowland

Bream - Dowland

Dowland


Jag är, jag är

Det regnar igen. Fjällen dolda bakom opalljus. Holmarna svarta i silverne vatten. Promenad i duggregn. Skitdyra vattentäta skor som funkar bra på myren, men känns som järnfötter på vägen. Ecco. Made in China, förmodligen. Där man utlokaliserat till en fabrikschef som inte kan skilja på rågummi och plast.
Det kommer mig att tänka på Tony Judt, som jag nu läser igen. Han är fenomenal på att beskriva historiens gång via enkla, vardagliga iakttagelser. Platsers förvandling, skolpolitik, bussars rutter genom en stad, färjors betydelse, politikers moral.

Om vår politiska besvikelse skriver han:
"We have substituted endless commerce for public purpose, and expect no higher aspirations from our leaders. Sixty years after Churchill could offer only "blood, sweat and tears", our very own war president  (...) could think of nothing more to ask of us in the wake of September 11, 2001, than to continue shopping. This impoverished view of the community - the 'togetherness' of consumption - is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves".

Om Eccos förvandling från dansk märkesvara till globaliserade järnfötter skulle nog Judt kunna skriva en bra dystopisk rad. I stället skriver han om bussar och tåg på ett sätt som är igenkännligt: Ingenstans blir det moderna projektet tydligare än på de stora järnvägsstationerna, förklarar han.
"Paris's Gare del´Est or Milano Centrale, no less than Zurich's Hauptbanhof and Budapest's Keleti Pályaudvar, stands as monuments to nineteenth-century townplanning and functional architecture (....) railway stations are the very best of modern life, which is why they last so long, and still perform so well the tasks for which they were first designed".
Vidare: Hur samhällets klasser blev övertydliga i skillnaden mellan första och andra och tredje-klass-kupéer, medan det växande välfärdssamhället utjämnade skillnaderna och gjorde andra-klasskupéerna till nog så bekvämliga rum. Hur välfärdsprojektet skapade en miljö för alla, i decennier innan det ekonomistiska regerandet sålde ut tåg-buss-och-tunnelbane-linjer, och annan statligt ägd trygghet: Transfereringar till en kostnad av 160 miljarder, från skattebetalare till privata aktieägare.

Samtidigt uttrycker Judt sin personliga kärlek till tåg, färjor och bussar. Som liten grabb tog han ofta en rutt med the The Green Line genom hela London och tillbaka: "...riding the line from one end to the other just for the sheer pleasure of seeing woods, hills, and fields emerge at each end of my native metropolis".
Men, nota bene: "Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).

Bussens och tågets och båttrafikens betydelse, enligt Judt, är en fråga både om kultur och service. Både pålitlig transport och stabilt socialt nöje. När de fungerar som de ska. Och inte - som färjorna över engelska kanalen - där man stänger av övre däck för att hindra passagerare att promenera med utsikt över vattnet. White Cliffs of Dover får ingen längre upptäcka på långt håll. I stället ska de tvingas till konstant shopping på överfarten.
(Det där övre däcket har jag annars alltid valt; utan tanke på sprit och parfym).

Vad mera? Vänner har varit här och vi har druckit kaffe som sig bör. Med sig hade de barn och barnbarn. Ett av barnbarnen låg i sin mammas mage den gången vi firade min jämna årsfest, en varm augustikväll i Stockholm. Många år sen nu. Det är fint med kontinuitet. Andras ungar går också bra.

Tranorna skriker på myren långt borta på andra sidan sjön. De tar ett djupt andetag och stöter sen ur sig: Jag är, jag är. Syrenerna blommar. Rallarrosen har just börjat och stormhatten är på g. Jag arbetar med regnet smattrande mot taket. I sällskap med en påflugen/arbetande fluga som jag aldrig lyckas ta kål på. Jag är, jag är, surrar den djäveln.

_ _ _ _ _ _ _ _

Referenser: Tony Judt: The Memory Chalet, 2010.
Illa far landet, Karnevals förlag 2012.



måndag 6 augusti 2012

Kropparna

Håll kvar dina kroppar
knäpp upp deras knappar
där innanför –
en annan kropp
oknäpplig


söndag 5 augusti 2012

Resa i fantasin

Med fjällen är det så här; det tar många dar innan de blir riktigt verkliga. Man landar, och går omkring i de extremt vackra vykorten. Se där, en glittrande insjö i motljuset. Se där kommer vattenfallet forsande. Se där den långa kedjan av höjder med snö i groparna. Rensnö, kan man tänka. Sån snö renarna söker upp för att rulla undan myggen. Det är långt dit upp.

Sitter man hemmavid och tittar på bilder däremot, är storheten ögonblickligen närvarande. Just den vägen uppe på Stekenjokk, jo jo. Just den dimman kring Stöken. Jamenvisst. Att se på bilder är som att öppna en magisk dörr, en kikare, som bara visar en bild. Inga störningsmoment, bara rent okulärt njutande.

Men de verkliga fjällen måste man förtjäna. De gör man genom att kliva upp och ner, cykla uppåt myren, vandra utmed de otillgängliga uddarna, stundtals blockerade av flyttblock man måste klättra över. Då har man genom blod och svett och puls börjat vara i fjällen. Slå undan mygg och dricka vatten ur en bäck. Gå uppför tills det knakar i märgpiporna.

Allt i livet är nog så; att det ska förtjänas innan det sitter. På Stureplan förtjänar man sin närvaro genom att operera brösten, botoxa och fylla ut läpparna. När det är gjort får man förtjänsten; att le mot pressfotografen. På andra ställen är det annat som gäller. Dessbättre.

Ja, så nu är jag alltså framme. Fantasin förverkligad. Och jag tänker på min mormor, som var änka efter en konditor, och bara reste utomlands två gånger: En gång med morfar till Paris, och kom hem med ett pytte eiffeltorn. En gång till Holland på sena dar, för att se tulpanerna blomma. Det senare är en helt osannolik resa i mina ögon. Men hon var nöjd. Hon var ofta nöjd. Hörde till den generation som fick ut det mesta av socialdemokratins upprustning av Sverige. Kom från en bruksmiljö. Bodde på Östermalm hela sitt liv. Flyttade som gammal till ett välorganiserat äldreboende, med en fin etta med sovalkov och bad. Samt vävning och porslinsmålning på nedre botten. Det fanns liksom inte mycket att klaga på.

På hennes vägg hängde en stor oljemålning av ett skymningslandskap. Artonhundratalsmässig. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske ingen av de konstbildade ättlingarna brydde sig om den. Men den var förstås den rejäla människans flum-avdelning. Mormor hade en drömskhet i sina mycket vackra ögon. En del människor diskar och lagar mat och går till tvättstugan och pratar med grannarna, samtidigt som de är på väg. Inne i sitt huvud, upp och ner i Eiffeltornet, ut bland tulpanerna, upp till högplatåerna i Anderna. De reser i fantasin - det gjorde mormor. Jag tror hon kunde leva på ett vykort. Eller i ett nötskal.

Inte då som Hamlet: "O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams". 


lördag 4 augusti 2012

Ligga gräs

Soliga dagar i följd. Man blir yr av skönhet. Solen står högt och bränner lagom fint. Alla fjällen syns till klockan tolv på natten. Och jag har cyklat hit och dit och upp och ner och ut på de yttersta uddarna tills kroppen säger sluta. Nu ligger jag i gräs. Mellan klöver och prästkragar, mellan vatten och björk. Flugor omkring mig, enstaka mygg. Jag bryr mig inget om det. Men jag blir plötsligt nyfiken på vilken tonart de summar i. Flugan: F-moll? Små mygg: D dur? Och normalmyggen: A moll mot ass? Jag tycker det här är jätteintressant och kunde nog göra det till ett projekt med någon musiker med absolut gehör. Något jag annars brukar skryta om att jag själv har. Men för det första är det väl mest skryt, för det andra gäller det musik; inte insekter.
Kanske man kan googla svaret på humlors, bins, flugors och myggors sum-zum-toner? Om inte finns här ett uppdrag.

fredag 3 augusti 2012

Enastående Julian Bream


Eftersom jag inte orkar skriva överför jag något ännu bättre: The outstanding, one and only, Julian Bream. Ingen klassisk gitarrist spelar så mycket med hela kroppen som han. Det som kommer efter är mest expressiva överdrifter, ni vet, Hendrix och Prince å sånt.... 
Spanish Dance No. 5" composed by Enrique Granados (1860-1909). Strunt i videon, strunt i kommentatorn. Just go for it!

torsdag 2 augusti 2012

Två gitarrister spelar Tarrega

En nyare inspelning med Per-Olov Kindgren och en äldre, som i sin spröda klang, bär en annan tid, än den genomdigitaliserade.