söndag 3 juni 2012

Utanför fängelset, blåst och blom

Idag for jag långa busslinjen till Långholmen för att gå en promenad. Tänkandes att det här har jag alltid tyckt om, på samma sätt som Tony Judt gillade sina helt ändamålslösa tågresor i London som ung. Hur han satte sig på tåget eller tuben och bara for in i ett bättre, öppnare tillstånd:
"If I had a goal it was to cover the whole network, from terminus to terminus, an aspiration I came very close to achieving. What did I do when I reached the end of the line, Edgwar as it might be, or Ongar? I stepped out, studied the station rather closely, glanced around me, bought a dessicated London Transport sandwich and a Tizer...and took the next tube back."

Så där har jag gjort med stadens bussar, åkt hela vägen ut till Frösunda vik. Bara för att den bussen fanns. Förbi extremt röriga områden av företag och bostäder, fult hopgyttrade mellan motorvägar, tills jag till sist nådde skogsbiten och stranden. Åkt till delar av söder som jag knappt är bekant med, trots femtio år i staden. Som nu Långholmen idag: Det är som att komma till en småstad grundad på 1700-talet. Fängelsets granitmurar. Små fina torp, blandade med mer stilfulla byggnationer med måttfulla fönster och brutet tak. Syrener som växer vilt, akleja, höga bolmande häckar med enkla vita rosor. Allt i fritt fall, som om öns trädgårdsmästare saknar styling - gudskelov. Och jag nådde Långholmens badvik, en plats där jag aldrig varit, så vitt jag kan minnas. Bara jag, en övergiven badboll, tungt drippande blad, Stadshuset på andra sidan, dränkt i en våt akvarell, samt de exemplariska joggarna, rödsvettiga, tävlande med sig själva.

På fotbollsplanen blommor från kastanjer som drösat ner av blåst och regn. Som en gulrosa sandstrand över gruset. På busshållplatsen en mycket vacker indier som ler mot mig. Jag låtsas som det regnar, och det gör det ju. Samtalar med en fryntlig herre i keps. För min del är det också detta jag gillar med små utflykter. Det där att möta människor av en slump, utan förväntningar, och utan förpliktelser. Men det skriver inte Judt om, så som Jenny Diski gör i den originella lilla boken: Främling på tåg (citat här).
Judt, däremot, skriver om sina utflykter på ett sätt som gör att man känner igen sig som tillhörande en kader, på väg från Existensen till Något mer:
"As a child I always felt uneasy and a little constrained around people, my family in particular. Solitude was bliss, but not easily obtained. Being always felt stressful - wherever I was there was something to do, someone to please, a duty to be completed, a role inadequately fulfilled: something amiss. Becoming on the other hand, was relief. I was never as happy as when I was going somewhere on my own, and the longer it took to get there, the better. Walking was pleasureable, cycling enjoyable, bus journeys fun. But the train was very heaven".

När jag kommer hem har de nyplanterade växterna vuxit en halvmeter. De små träden har utvecklats från taniga tonåringar till frodiga existenser. Livet växer vilt och vajande, under regnen, den stenlagda gången är full av nedblåsta lönnlöv och små kvistar. Jag funderar på att sopa undan det, men inser att det ligger vackert där det ligger. Trädgårdsmöbeln är övertäckt av gulrosa kastanjeblommor. Två mönster au naturel, ingen avslutad ordning.

Men så har jag då betat av något mer av listan:
Läsa ut Tony Judt: Illa far landet.
Påbörja Tony Judt: The Memory Chalet.
Gå en livad promenad.
Berömma trädgårdsfliten.
Maila Maria C
Ringa V
Skriva en krönika/recension
Rensa avlopp i badrummet

-------------------------------------

  Citaten hämtade ur Tony Judts bok: The Memory Chalet, 2011


4 kommentarer:

  1. Åh, Långholmen - det är en av mina favoriter. Det är en härlig ö. Nu i alla fall. Dess historia är ju dyster så det räcker. Jag minns att innan dom byggde om Fasta paviljongen till folkhögskola kunde man titta in där genom nåt gavelfönster och se en korridor med celler på var sida. Ruggigt ställe.

    Har du förresten varit på Stora Henriksvik, där det finns ett kafé och ett litet Bellmanmuseum? Man kan sitta ute med utsikt över en gammeldags trädgård och dricka kaffe eller nåt. Det är där den stora badstranden är så man ska nog inte gå dit en helg kanske - för mycket folk.

    Det där med bussarna är roligt. Jag låter ibland bussen bestämma var jag ska ta min promenad. Kommer 65:an blir det Skeppsholmen och Kastellholmen, 40:an Norr Mälarstrand eller Bergianska, 2:an Söder, 4:an Långholmen eller Gärdet och Norra Djurgården osv. Kan bli trött ibland på att börja traskandet just här omkring Odenplan.

    Och så gör du mig nyfiken på Tony Judt. Kanske ska ta mig en titt.

    SvaraRadera
  2. Aha, du gör också såna slumpens resor. Vad kul. Jag tror faktiskt det uppstod för min del för ganska få år sedan. Men det ger mig något av den där öppna känslan man kan ha när man reser.

    Stora Henriksvik - ingen aning, faktiskt. Men däremot har mina vänner i Nacka rekommenderat Nyckelviken.

    Judt är strålande bra, och hans självbiografiska notesbook, rätt lättsam. Jag är också nyfiken på mer. Han har ju skrivit om hela den europeiska historien.

    SvaraRadera
  3. Stora Henriksvik ligger på Långholmen hemsida här: http://www.storahenriksvik.se/
    Nyckelviken är ett mycket fint utflyktsmål. Känns som riktigt gammal kulturbygd att göra lugna vackra vandringar i. Stora gamla ekar, mjuka gröna ängar och gamla vackra hus. Vad mer kan man önska? Ja, kanske att man kommer dit när kaféet är öppet så man kan ta en fika. Det missade vi senast vi var där.

    SvaraRadera
  4. Tack för länken, är glad för alla stockholmstips.

    SvaraRadera