torsdag 7 juni 2012

Syskonbarn, grannar, invandrare, människor


Ett av mina syskonbarn var på besök. Flickan med latinamerikansk pappa, som rest fram och tillbaka mellan länderna sen hon var fyra år. Fem år i Peru, resten i Sverige. Välutbildad pappa som fick ett jobb här som inte var på nivå med hans kvalifikationer. Politiska problem i Peru. Resten av familjen emigrerad till Washington DC. Och min systerdotter tar sina sparpengar till USA-biljetten för att hälsa på sin farfar, nu 98 år. Ingen vet hur länge han lever.

Nä, ingen vet. Och det som betyder något är hur vi handskas med varandra innan. Jag gillar min systerdotters föresats att se sin farfar innan det är för sent. Hon är också min bästis, och när jag blir gammal vet jag att hon hälsar på och köper en flaska sherry eller en bit ost på vägen. Av mig fick hon en blus. Något senare får hon väl resten här. Men det är en annan historia.

Mina två goda grannar står med näsan ner i jorden och bökar med ogräs och såplantor och små buskar som nästa år blir träd. Jag beundrar deras tåga, men själv är jag färdig med trädgård. Hade en i tio år, det räcker. Jag vet hur fina mina doftliljor blev, hur indiankrassen ingenting behöver och hur sensitiva löjtnanshjärtan är. Det hörs ju på namnet. Och jag vet hur man går med spaden i grusgången och drar upp maskros. Det enda jag inte vet är hur stor magnolian blev, som vi satte en gång, maken och jag. Får väl åka tillbaka och titta efter. Eller inte.

Fram och tillbaka åker vi människor, en del mer än andra. Som nu grekerna. På Grekiska Föreningen samlas folk om igen, ungefär som på 60- och 70-talet, för att lära sig de första grunderna i svenska.  Läkare, lastbilschaufförer, tekniker och blomsterhandlare, tillsammans. ”Jag heter Kostas, hon heter Eleni, vad heter du?” ”God morgon”. ”Tack så mycket”. ”Vad är klockan”. Några av dem har redan nu – efter krisen – fått jobb i Sverige. Fler lär komma. Men ingenting är som på det tidiga 60-talet när Scania Vabis aktivt sökte efter grekiska arbetare. Det var arbetskraftsinvandring. Sen kom den stora vågen av exilgreker efter juntans maktövertagande. Många av dem blev kvar i Sverige, men ännu fler har flyttat hem igen.

De som kommer nu anländer till ett helt annat Sverige. Jag hoppas de blir väl mottagna, och att de hittar jobb som motsvarar deras kvalifikationer. Hur länge de blir kvar beror på en mångfald faktorer. Men ingen av dem har – så vitt jag vet – för avsikt att stanna i Sverige för skoj skull. 

Vi lever i Europa. Och de som förskansar sig bakom det lilla ägandebehovet av en nation, ett land, kommer inte att lyckas. Vi lever inte i den historien längre. Och försöker vi kommer vi att likna de där rikemansvillorna som chockerade mig när jag första gången kom till Rivieran som 17-åring. De hade höga murar med incementerade vassa glasskärvor på toppen. Ungefär så tror jag den rika tiondelen av världens befolkning ser sin framtid; de och deras barn och deras ackumulerade miljarder ska någonstans vasst förskansa sig mot allt det andra. Det kommer inte att gå. Men det vet ju alla. Människor. Utan murar.  



Bilden: Grekiska invandrare anländer till Södertälje 1960 för att arbeta på Scania Vabis.

2 kommentarer:

  1. Jag hoppas innerligt att de blir väl mottagna och finner sig tillrätta för gott eller för den stund de behöver.

    Det är ju bara ungefär ett sekel sedan (nåja, och lite till) som 1,3 miljoner svenskar (av en befolkning på knappt 5 miljoner) flydde fattigdom och missväxter för att söka sin överlevnad (och kanske lyckan) i USA.

    SvaraRadera
  2. Ja, där är vi åtminstone på samma linje ; )

    Det fina i kråksången är ju, för dem, att det finns en stark grekisk förening i Stockholm (och resten av Sverige) - väl etablerad, med svensk-greker, varav några nu sätter av sina kvällar för att språkträna sina landsmän. Jag - som inte är en organisationsmänniska - finner det rörande. Och lite upplyftande. Solidaritet.

    SvaraRadera