torsdag 28 juni 2012

Baskisk kör och sur maktkamp

Till konsert i Jakobs kyrka. Regnväder. Möter upp med S. Vi ska höra en konsert med baskiska sångare. De flesta ur den här gruppen av män kommer från San Sebastian. De kallar sig Txorbela, med anspelning på den gyllene medelåldern. Höstlöv alltså. Men jäklar vilken kraft när de sjunger.

Det börjar helt stillsamt med några sakrala körverk som är det bästa på hela konserten. Tomas Luis de Victoria, Nemesio Otaño, Eric Whitacre. (Jag sätter upp ett par namn utifall att jag har en enda musikbildad läsare). De fyra första sångerna kommer med en djup och avrundad klang. Körledaren tycks besatt av just klangen, den får ligga hur länge som helst och sväva som maskulin rökelse upp emot kyrkans vackra 1500-talstak. Man märker, som S sa, genast hur axlarna sjunker. Rena harmonier.

Sen blir det andra bullar. De här sångarna, vars timbre här och var är genomvacker, donkosackig, har samtidigt inte den finstämda svenska körtraditionen. Starka sånger blir OERHÖRT starka. Det låter som om de länge stått på ett torg eller en kaj vid hamnen i San Sebastian (för att inviga någon ny båt) och sjungit så häftigt de bara kan för att det ska höras till andra sidan torget, hamnen, eller whatever. Om jag var körledaren skulle jag nog satsa på att gå tjugo meter bakåt och höra på soundet, samt rigga rytmen bättre innan man sätter segel för fullt. Men vad fan, det imperfekta har ibland en annan tjusning än det perfekta. Och kyrkfönstren tål det. Samt Gud då.

När vi kommer ut har det klarnat upp. Vi går över bron mot Gamla Stan, förbi Slottet, och ringlar oss fram från Stora Nygatan till Skeppsbron där vi gått hundratals gånger som unga. Till caféer, klubbar, musik, sena promenader hem i natten. Det finns knappt en finare gammelstad att gå ut i en sommarkväll. Nu landar vi på Zum Fransiskaner, det gamla jugendhaket. Sitter med utsikt över Saltsjöns allt vitare vatten och himmel. Vitt i vitt och ett solnedgångsfönster som blänker långt borta.

Kyparen är överaktiv och talar till oss som om han vill vara både trevlig och kommenderande. Vi undrar en stund vad det är med honom. Han är helt enkelt aggressiv säger jag, men det skulle jag också vara om jag hade den skatan till chef. Vi hör nämligen ett par gånger hur ilsket hon snäser honom genom sin förbannade lucka. Man önskar alla människor att slå igen sådana luckor i näsan på sina förtryckare och gå. Men i arbetslöshetens tidevarv är det alltmer skit folk ska stå ut med. Lucktanten skulle passa i ett av Strindbergs dramer, men i verkligheten gör hon ingen glad.

Och i riksdag och partier fortsätter en annan, subtilare maktkamp. Ett par salta och cyniska besked om hur det ser ut får man av f.d. moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson  i ett väldigt bra intervjuprogram. Jag gillar genomskådande kvinnor. Som den här: En rapp och hyfsat fristående nationalekonom som har sett nog av (odemokratisk) maktkamp och inte spar på satiriska understatements. Hon tillför de styrande drag av Richard III och Machiavelli, samt har hon några helt klara invändningar mot riksdagsmän i allmänhet. Ryggdunkare allesamman, enlig Pålsson. I alla fall i de stora partierna där makten fördelar sina gracer med tjänster. 
Mer om det en annan dag. Här är länken till programmet.


tisdag 26 juni 2012

Epoken Jord: Monbiot

Jag saxar ur en bra artikel av George Monbiot, The Guardian 25/6.

End of an Era

So now what do we do to defend life on Earth?

It is, perhaps, the greatest failure of collective leadership since the first world war. The Earth’s living systems are collapsing, and the leaders of some of the most powerful nations – the US, the UK, Germany, Russia – could not even be bothered to turn up and discuss it. Those who did attend the Earth summit last week solemnly agreed to keep stoking the destructive fires: sixteen times in their text they pledged to pursue “sustained growth”, the primary cause of the biosphere’s losses(1).
The efforts of governments are concentrated not on defending the living Earth from destruction, but on defending the machine that is destroying it. Whenever consumer capitalism becomes snarled up by its own contradictions, governments scramble to mend the machine, to ensure – though it consumes the conditions that sustain our lives – that it runs faster than ever before.
The thought that it might be the wrong machine, pursuing the wrong task, cannot even be voiced in mainstream politics. The machine greatly enriches the economic elite, while insulating the political elite from the mass movements it might otherwise confront. We have our bread; now we are wandering, in spellbound reverie, among the circuses.
We have used our unprecedented freedoms, secured at such cost by our forebears, not to agitate for justice, for redistribution, for the defence of our common interests, but to pursue the dopamine hits triggered by the purchase of products we do not need. The world’s most inventive minds are deployed not to improve the lot of humankind but to devise ever more effective means of stimulation, to counteract the diminishing satisfactions of consumption. The mutual dependencies of consumer capitalism ensure that we all unwittingly conspire in the trashing of what may be the only living planet. The failure at Rio de Janeiro belongs to us all.

------------------------
Läs hela artikeln här.

lördag 23 juni 2012

Uggla och lulla

Sitter och ugglar med några vänner som bor liksom i en holk i Vitabergsparken. Ja, så känns det. Det är träd på båda sidor och en bergsklack, och en äng. Vi äter vegetariska hamburgare, grönsaker, sallad, sill och salami, jordgubbar med grädde, det mesta i omvända ordningar. Vi dricker saft och öl, inte alla samma. Vi dricker varsin nubbe. Inte Löjtens och inte Pors utan Scotch. Medan vi pratar tittar jag då och då ut ur holken, mot de stora träden på Vitabergsparkens baksida som mörknar alltmer. A härmar en uggla, en söderkis och en göteborgare. Han gör det bra.

Yngst vid bordet är Edna, elva år. Hon förordar att vi går ut i parken sent, hämtar dagg ur gräset och dippar mot öron och panna, det håller alla sorters pest borta under nästkommande år. Sen plockar hon under sträng tystnad nio blommor. För att drömma om sin tillkommande. Vi får gå långa vägar med henne, för de flesta blommor har blommat över, hundlokorna är torra. Det blir ett sjå att hitta nio olika sorter. Men det går. Då har vi hunnit ända till parkens höjd och ner igen på Söders tysta gator där endast ett fönster är öppet med något glam som sipprar ut. Alla de andra fönstren är mörka och alienerade. Husen osar tomt. När vi rundar hörnet till hemmaplan är det plötsligt fullt av blommor, ett rosenträd, och gula senapsblom och vitklöver. Utanför porten finns en liten damm med vatten. Den speglar en himmel som nu blivit disig. Säg det midsommarväder som varar.

Jag var bjuden till fest i skärgården, men såg inte riktigt fram emot att sitta inlindad i fleecefilt i 14-gradigt, utan stannade i stan. Så blev det annan sorts midsommarafton: Först sitta och uggla och äta, sen halvligga och småprata, sen lulla runt under almar och lönnar, och sist men inte minst ett samtal i natten med H. Om hur illa vi båda tycker det är när "vänstern" gör bort sig med en hatdebatt på dagisnivå. Självmål, typ.

Ikväll hörde jag Strindbergs "Midsommar" i radio. En gammal inspelning från 53. Med den där fabulösa blandningen av folkligt och fartigt, konkretion och själsvånda, som finns i hans tidiga verk. Där fanns det ett och annat gammeltroiskt, men framförallt en svenskhet som man kan omfatta med glädje, skärgårdsbåtar och mälaröar och en kall öl. "Var och en har sitt besvär" och "Alla bryggor är lövade". Joda. Och Spanien vann rättvist över Frankrike. Det blir det i alla fall ingen debatt om.

Midsommarnattsdröm - Julian Bream



En av världens bästa gitarrister spelar Preludium Allegro av de Murcia. Passande för en midsommardag som nu börjat sin fågelkonsert. Jag har alltid velat höra Julian Bream live, men aldrig lyckats. Kolla hans fingerspel. Rytmen, intensiteten.

Av alla klassiska gitarrister är kanske Bream den som ligger närmast en rockgitarrist. Friheten handlar det om; det vilda i det skolade. Kolla hans andra inspelningar på You-tube, om ni inte har honom hemma.
There is  a country for old men.

----------------
Och här finns en länk till några av hans inspelningar på MySpace, som ju oftast erbjuder ett mycket bättre ljud än You-tube.

torsdag 21 juni 2012

Flower Power

Ja, som alla vet vid det här laget förändrar inte blommor världen och politiken. Men de förändrar oss, det är jag säker på. Så, be happy, här är blom lagom till midsommar.
Av dessa tre målare hann jag faktiskt träffa Hilding Linnqvist. Några år före hans död gjorde min man en stor retro med hans verk i Linköpings länsmuseum. Det var en mycket sirlig herre som verkade ha levat större delen av sitt liv framför ett staffli och kanske inte så mycket annat. Han var först en romantiker, men mot slutet av sitt målarliv en rätt så klassisk naturalist. "Hjärtats sång", nedan, finns på Moderna Museet i Stockholm. Den hör till de tidiga verken.
Anna Anchers målningar kan ni se i Skagen, eller på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Och Emil Nolde, ja det vet ni: Han har ett eget museum. Kolla var - för jag minns inte. (Klicka för förstoringar).




Anna Ancher (1867-1956): Tulpaner i grön vas (något beskuren).



Hilding Linnqvist (1891-1984): Hjärtats sång.



Emil Nolde (1867-1956) : Bucards trädgård.

(Och även om jag ofta tycker att Noldes konst är alltför formlös och har något halvpsykotiskt över sig - särskilt om man ser hans bilder en masse på nätet börjar det gunga - så tycker jag att den lilla trädgårdsvyn ovan klarar sig med jordförbindelsen i behåll. Kunde vara en blomsterbädd vid Källhagens värdshus i Stockholm.)

söndag 17 juni 2012

Repris: Sally Mann

(På grund av tidsbrist repriserar jag en artikel om Sally Mann. Utställningen som pågår nu har jag ännu inte sett. Se Fotografiska Museets websida.)


Sally Mann, Naturen och de alltför vackra barnen.

Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.

Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.

Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.


Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.

Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.

Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.

Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.



Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.





Citat från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...

Etiketter: konst

onsdag 13 juni 2012

Paus - Skönheten

Eftersom jag skulle vilja skriva något allvarligt, men inte just nu förmår skriva något allvarligt just här - (men kanske någon annanstans) - så låter jag bli.
Paus, betyder det.
Men ett bra tips: Lyssna på Schüldt i P1. Men nu under rubriken "Skönheten". Där skonas man från nyhetsrasslet en stund. Sofia Roberg från dendriter är med, samt många andra. Intressanta.



Ivan Agueli. Stadsbild, 1892

tisdag 12 juni 2012

Nätterna



Så är de här igen - de så kallade nätterna.
Teckning gjord i lilla skruttverktyget paint, för ett år sen.


Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Harry Martinson


(raderna hämtade från Sverkers Tiréns blogg).

söndag 10 juni 2012

Goa gubbar och Aranjuez

Jag landar på bra plats, andra raden, inför gitarr- och orkesterkonsert med Mats Bergström. Har inte hört honom live på femton år, så det här ska bli skoj. Det tycker också mannen som tränger sig in i samma bänk. Av någon anledning frågar han: "Vill du ha mig på höger eller vänster sida?". Det tycker jag var höjden av artighet. Men så var han också från Göteborg. "En go gubbe", som han själv sa. Och jag kunde inte göra annat än hålla med. Att presentera mig som en av Stockholms "goa gummor" hade däremot varit oartigt, både mot honom och mig.

Sen tipsar jag honom om slutnumret: Concierto de Aranjuez. "Det här blir höjdaren", säger jag. "Putta till mig när du tycker det är bäst", säger mannen som ser ut som en ovanligt frisk Joe Cocker.
Och mycket riktigt, efter de gamla slagdängorna av Bizet (utan Bergström) och lite annat, kommer den absolut bästa gamla slagdängan: Concierto de Aranjuez. Förtätad, känslosam, människovänlig, lite högtidlig. Som om det var på liv och död. Och det är det ju. Spela den gärna i rummet där jag dör.

Men nu inträffar ett av de där allra mest levande momenten. Som är så intressanta för att de aldrig går att förutse. Publiken har slappnat av, kanske musikerna också. Och när de långa suckande tonerna, pizzicattona, vemodet, livsatmosfären över höga berg och djupa dalar inträffar känns det som om alla plötsligt är med. Rummet är ett. Och jag har första och andra violinen nästan framför näsan. Har inte följt musiker så nära, på länge, och känner som jag brukar göra: Finns inget större än det här; hur människor lyckas samla ihop sig till en virtuos slinga ljud, harmonier, rytm, känsla, uppmärksamhet. Jag ser deras koncentration. Begeistrad är ett för litet ord. Alla spänningar släpper. Livet är där det ska vara. Stort så ini innersta.
"Dö, jag förstår dig", säger Göteborgaren efteråt. "Det var la speciellt. Men så står det ju också; Con spirito. Med ande, alltså".

Han är för söt. Och alla de andra också.

Här en you-tube-version av Adagiot i  Concierto Aranjuez. Carlos Bonell spelar.
På den här inspelningen görs misstaget att lägga blåsarna för mycket i förgrunden mot slutet; det suger onödigt på sentimentet i verket. Men sänk ljudet och lyssna på gitarren.

fredag 8 juni 2012

Kom Liljor

Där vi går i motljuset och kisar mot en sjunkande sol står blå iris, och gula vattenliljor, och väntar. Nykomlingar i den botaniska trädgården. Planterade intill en nyanlagd våtmark, med en liten sjö på samma ställe där den fanns för trehundra år sen. Här häckar nu en massa fåglar, arterna obekanta på grund av kisande ögon. Svanen regerar. Vattnet blänker jolmigt som på en affisch från folkskolans läsesal: Sommardag.

I gräsmarken växer klungor av prästkragar. Syrenerna är bruna i kanten, kabbelekan är slut för i år, men jag får hejda mig, det är för många som blommat över. Gullvivor, Mandelblom, kvinnor och män. Ack. Men Kaprifolens tid är nu, den växer tätt utmed sluttningarna vid vattnet och man vrider nosen mot en lika tät doft. Aklejor och midsommarblomster tävlar om blåaste. Gullregnen gulaste. Vi rundar uddens högsta backe. Långsträckta stammar av asp, lönn, ek och tall, samt den armstarka boken, ännu i ljus grönska. Under dem, mellan stammarna, överallt de exotiska buskarna med rhodondendron. Violetta eller honungsgula. Ceris och vitt. Tystnad. Kajaker på vattnet. Näktergal.

Såsom hos Almqvist, så ock idag:
"Efter flere regniga och kulna dagar, hvilka ej passa sig för Junii månad, har det nu äntligen blivit ett präktigt Solsken, foglarna sjonga och qvittra, alt är grönt och rättnu skola vi äta middag".

(Ur breven)


Skolplansch. Konstnär okänd.


torsdag 7 juni 2012

Syskonbarn, grannar, invandrare, människor


Ett av mina syskonbarn var på besök. Flickan med latinamerikansk pappa, som rest fram och tillbaka mellan länderna sen hon var fyra år. Fem år i Peru, resten i Sverige. Välutbildad pappa som fick ett jobb här som inte var på nivå med hans kvalifikationer. Politiska problem i Peru. Resten av familjen emigrerad till Washington DC. Och min systerdotter tar sina sparpengar till USA-biljetten för att hälsa på sin farfar, nu 98 år. Ingen vet hur länge han lever.

Nä, ingen vet. Och det som betyder något är hur vi handskas med varandra innan. Jag gillar min systerdotters föresats att se sin farfar innan det är för sent. Hon är också min bästis, och när jag blir gammal vet jag att hon hälsar på och köper en flaska sherry eller en bit ost på vägen. Av mig fick hon en blus. Något senare får hon väl resten här. Men det är en annan historia.

Mina två goda grannar står med näsan ner i jorden och bökar med ogräs och såplantor och små buskar som nästa år blir träd. Jag beundrar deras tåga, men själv är jag färdig med trädgård. Hade en i tio år, det räcker. Jag vet hur fina mina doftliljor blev, hur indiankrassen ingenting behöver och hur sensitiva löjtnanshjärtan är. Det hörs ju på namnet. Och jag vet hur man går med spaden i grusgången och drar upp maskros. Det enda jag inte vet är hur stor magnolian blev, som vi satte en gång, maken och jag. Får väl åka tillbaka och titta efter. Eller inte.

Fram och tillbaka åker vi människor, en del mer än andra. Som nu grekerna. På Grekiska Föreningen samlas folk om igen, ungefär som på 60- och 70-talet, för att lära sig de första grunderna i svenska.  Läkare, lastbilschaufförer, tekniker och blomsterhandlare, tillsammans. ”Jag heter Kostas, hon heter Eleni, vad heter du?” ”God morgon”. ”Tack så mycket”. ”Vad är klockan”. Några av dem har redan nu – efter krisen – fått jobb i Sverige. Fler lär komma. Men ingenting är som på det tidiga 60-talet när Scania Vabis aktivt sökte efter grekiska arbetare. Det var arbetskraftsinvandring. Sen kom den stora vågen av exilgreker efter juntans maktövertagande. Många av dem blev kvar i Sverige, men ännu fler har flyttat hem igen.

De som kommer nu anländer till ett helt annat Sverige. Jag hoppas de blir väl mottagna, och att de hittar jobb som motsvarar deras kvalifikationer. Hur länge de blir kvar beror på en mångfald faktorer. Men ingen av dem har – så vitt jag vet – för avsikt att stanna i Sverige för skoj skull. 

Vi lever i Europa. Och de som förskansar sig bakom det lilla ägandebehovet av en nation, ett land, kommer inte att lyckas. Vi lever inte i den historien längre. Och försöker vi kommer vi att likna de där rikemansvillorna som chockerade mig när jag första gången kom till Rivieran som 17-åring. De hade höga murar med incementerade vassa glasskärvor på toppen. Ungefär så tror jag den rika tiondelen av världens befolkning ser sin framtid; de och deras barn och deras ackumulerade miljarder ska någonstans vasst förskansa sig mot allt det andra. Det kommer inte att gå. Men det vet ju alla. Människor. Utan murar.  



Bilden: Grekiska invandrare anländer till Södertälje 1960 för att arbeta på Scania Vabis.

Prosadikt: Kännas igen


Jag förstår inte
Jag förstår inte vad folk säger. Jag förstår inte vad jag säger.
Jag förstår någorlunda vad träden säger och de små hundarna som springer förbi,
ögonkasten, handrörelserna, trycket av en röst.
Men jag fattar inte undertexten till ett samhälle som det här.
Inte ens om den förenklas till det yttersta.
Jag förstår mig på en snygg kavaj och en bra tavla,
och en maträtt som är gjord med omsorg om curryn, de små räkorna.
Ingenting ska stå på för länge, men en bra tröja håller i trettio år.

Jag vet om en stol går att sitta i
och en man går att ligga med
Jag vet att ett visst väder och en viss hud
Har betydelse för fortsättningen
Om man sitter kvar i stolen, om man ligger kvar med mannen
Jag förstår inte varför samhället måste veta allt om oss
Hur vi sitter, hur vi ligger
Om vi tar betalt eller inte tar betalt
För vår inre skönhet
”konsten”.

Jag förstår en hel del, men inte det här
Hur det kom sig att det blev
Just så här, ytterst fult
obetalbart betalbart
Jag är säker på att alla förklaringarna har fel
Och några av dem har lite rätt
Men det räcker inte

Om jag ligger alldeles stilla med magen
Mot en binge gräs och löv, kan jag höra hur
Allt går under
Allt går under hud
Och försvinner ut där det kan kännas
igen




Bild: Sofia Roberg, från bloggen dendriter.

söndag 3 juni 2012

Utanför fängelset, blåst och blom

Idag for jag långa busslinjen till Långholmen för att gå en promenad. Tänkandes att det här har jag alltid tyckt om, på samma sätt som Tony Judt gillade sina helt ändamålslösa tågresor i London som ung. Hur han satte sig på tåget eller tuben och bara for in i ett bättre, öppnare tillstånd:
"If I had a goal it was to cover the whole network, from terminus to terminus, an aspiration I came very close to achieving. What did I do when I reached the end of the line, Edgwar as it might be, or Ongar? I stepped out, studied the station rather closely, glanced around me, bought a dessicated London Transport sandwich and a Tizer...and took the next tube back."

Så där har jag gjort med stadens bussar, åkt hela vägen ut till Frösunda vik. Bara för att den bussen fanns. Förbi extremt röriga områden av företag och bostäder, fult hopgyttrade mellan motorvägar, tills jag till sist nådde skogsbiten och stranden. Åkt till delar av söder som jag knappt är bekant med, trots femtio år i staden. Som nu Långholmen idag: Det är som att komma till en småstad grundad på 1700-talet. Fängelsets granitmurar. Små fina torp, blandade med mer stilfulla byggnationer med måttfulla fönster och brutet tak. Syrener som växer vilt, akleja, höga bolmande häckar med enkla vita rosor. Allt i fritt fall, som om öns trädgårdsmästare saknar styling - gudskelov. Och jag nådde Långholmens badvik, en plats där jag aldrig varit, så vitt jag kan minnas. Bara jag, en övergiven badboll, tungt drippande blad, Stadshuset på andra sidan, dränkt i en våt akvarell, samt de exemplariska joggarna, rödsvettiga, tävlande med sig själva.

På fotbollsplanen blommor från kastanjer som drösat ner av blåst och regn. Som en gulrosa sandstrand över gruset. På busshållplatsen en mycket vacker indier som ler mot mig. Jag låtsas som det regnar, och det gör det ju. Samtalar med en fryntlig herre i keps. För min del är det också detta jag gillar med små utflykter. Det där att möta människor av en slump, utan förväntningar, och utan förpliktelser. Men det skriver inte Judt om, så som Jenny Diski gör i den originella lilla boken: Främling på tåg (citat här).
Judt, däremot, skriver om sina utflykter på ett sätt som gör att man känner igen sig som tillhörande en kader, på väg från Existensen till Något mer:
"As a child I always felt uneasy and a little constrained around people, my family in particular. Solitude was bliss, but not easily obtained. Being always felt stressful - wherever I was there was something to do, someone to please, a duty to be completed, a role inadequately fulfilled: something amiss. Becoming on the other hand, was relief. I was never as happy as when I was going somewhere on my own, and the longer it took to get there, the better. Walking was pleasureable, cycling enjoyable, bus journeys fun. But the train was very heaven".

När jag kommer hem har de nyplanterade växterna vuxit en halvmeter. De små träden har utvecklats från taniga tonåringar till frodiga existenser. Livet växer vilt och vajande, under regnen, den stenlagda gången är full av nedblåsta lönnlöv och små kvistar. Jag funderar på att sopa undan det, men inser att det ligger vackert där det ligger. Trädgårdsmöbeln är övertäckt av gulrosa kastanjeblommor. Två mönster au naturel, ingen avslutad ordning.

Men så har jag då betat av något mer av listan:
Läsa ut Tony Judt: Illa far landet.
Påbörja Tony Judt: The Memory Chalet.
Gå en livad promenad.
Berömma trädgårdsfliten.
Maila Maria C
Ringa V
Skriva en krönika/recension
Rensa avlopp i badrummet

-------------------------------------

  Citaten hämtade ur Tony Judts bok: The Memory Chalet, 2011


lördag 2 juni 2012

Hinna, hann, orka

Hann inte träffa H innan han for till Gotland. Orkade inte gå med S på konsert. Hann maila K innan han for till Provence. Har tre personliga mail obesvarade. Har inte hunnit betala räkningen till Lappland. Inte hunnit skaffa nytt presskort. Måste skaffa nytt pass. Glömde att I och V hade födelsedagar. Men A, som också fyllde, var här på middag och fick present, så det blev supernice. Glömde synundersökningen. Kom för sent till fysisk träning. Måste fixa cykellåset. Undrar om jag ska träffa f.d. arbetskamrater nästa vecka. Orka. Hinner jag till lanthuset i juni? Lappland får nog vänta.

Är det här kul att läsa? Kanske inte. Men jag har kikat in hos både Kirsten och Teologen och sett att de skriver listor om vad de måste göra och sen stryker det de gjort. Lustig idé. Men det funkar faktiskt som läsning. Därför att så där har vi det. Det är mänskligt. Det är tillkortakommanden. Har för mig att Anna också brukar blogga de där listorna ibland.

Hur som. Mina listor och mina ofullbordade gärningar och sammankomster och min låga tåga när det gäller att möta alla som gärna vill möta mig, har fortfarande med efterdyningar av stroken att göra. Alltså; ska jag verkligen orka skriva på mitt eget material, samt en del jobb, samt ärenden, städ och mat, så blir det inte så mycket energi över. Medmänniskor får vänta. Jag har inte gått på en enda större tillställning, vernissage, teater eller dans det senaste året. Det jag måste göra tar energi från det jag gärna varit med på. Och i sammanhanget vill jag kasta in en brasklapp angående nuvarande attityder till sjukskrivning och konvalescens: Jag har haft förmånen att möta vettiga människor, men alla har inte den turen.

Stockholm har ett enormt underskott på neurologer. Jag var en lyckans ost som fick komma till efterkoll hos välvilliga experter på Danderyd. Hade jag haft otur hade det blivit direkt till husläkaren. Och husläkaren KAN INTE neurologiska problem. KAN INTE ens de texter om hjärntrötthet som finns i avhandlingar på nätet. Verkar det som. Jag har haft en dust med min husläkare, men på grund av Danderyds neurolog så kom den sent och blev kort. Jag gillar min husläkare. Han har varit en bra person. Men här gick han bet. Att min hjärna har hög IQ och att jag kan formulera mig inför en läkare som en jämlike, är inte detsamma som att jag har full energi. Sorry, baby!

Och jag tänker på alla dem; cancertrötta, artrosvärkande eller lätt strokade, som ska möta den här nya människosynen: Att man inte får vara sjuk, jo mycket sjuk får man va, halvdöd går an, men inte halvfrisk.
För mig handlar det om att dagarna växlar enormt, mellan osedvanlig trötthet, glömska, och plötsliga väldigt utsövda ryck av energi. Då allt ska göras, hinnas, orkas. Jag prioriterar nog ofta, på min fritid, naturen och/eller skrivandet. Samt de allra närmaste då. En och annan exklusiv utställning hinns med. Och musiken som är så vänligt lätt åtkommen har blivit min oöverträffade underhållning, en glädje djupare än förr.

Men skulle jag - vilket jag slogs emot - ha jobbat 3/4-tid som min husläkare ville, så skulle jag inte haft ett liv. Utan kommit hem utschasad, lagt mig spänd, och varit orolig för hur i helvete jag skulle klara det. Det är inte ett sätt att få en fortfarande hjärntrött människa helt frisk. De som kan det här, har berättat. De som sitter i telefon för att få okunniga, sjukkasseunderdåniga läkare, att fatta hur det är för en patient när varje syssla tar dubbel energi. För mig blev det halvtid. Och nu är det snart överstökat.

Småsakerna är värst. Var la jag? Vem skulle jag ringa? Var har jag telefonboken? Hjälp, jag glömde tandläkartiden. Måste köpa ny bandspelare. Är sockret slut? Shit. Nu brände jag vid kastrullen igen. Måste komma ihåg att köpa olivolja. Boka tvättstugan. Vad fan la jag glasögonen. Nee-eej. Badvattnet rann över. Orkar inte diskutera problem. Skiter i konflikter. Gör mig onåbar. Sitter klistrad vid datorn för att bli klar med en intervju, eller en egen text, tills det snurrar i huvudet. Orkar inte heller, efter sex timmars jobb och ärenden och eget skriv, vara kul på kvällen. En och annan långhelg kan det ske, att jag bjuder på mat själv, promenererar i fyrtakt, eller äter ute med någon av mina bästa. Bless those days.

Så där ja. Ingen rolig, ingen charmig blogg idag. Och här bara regnar det. Men vad fan. Jag litar på att ni tycker om mig ändå. Jag gör det. Och hälsar vänfast till de jag glömt.

Till sist då, musiken: 
Bach, cellosuite no 1. preludium, med Mischa Maisky.

fredag 1 juni 2012

Vägen - unchained.


Jaha ja. Så börjar man längta upp igen då. Sittandes med trehundra manussidor vid sitt skrivbord, som inte vetter mot någonting annat än ord på en skärm, som måste bli färre (kill your darlings) eller fler. Men igår kväll; ett helt kapitel som klarat sig igenom manglingen. Fast det där andra stycket där skulle behöva....ett mellanstick. Och här är det ...bara trivialt. Så åter till intervjuerna. Som ska redigeras och bli till innan det stora ljuset och sommaren tar över. Livet är stort, det bara verkar inte så, alla dagar. Tyvärr.
Herr Realitet, din mastodontiska sucker! Unchain my heart. Och när jag ändå är igång med en symbolisk frigörelse tar vi nästa låt; en avspänd inspelning för alla utom gogo-damen. Joe Cocker at his best: You can leave your hat on.

PS: Jag älskar att skriva....det är liksom bara något annat som drar. Och när jag tänker efter - så har det alltid varit. En nomadgen?