onsdag 16 maj 2012

Temperament och politik


Jag börjar tro att de gamla temperaments-indelningarna har mer bäring för politik och samhälle än vi tror. Kolla här:

SANGVINIKERN  tror alltid att vi lever i de bästa av världar. Han ser inga utsatta barn och inga föraktligt behandlade anställda. Han tror på fullt allvar – som Fredrik Segerfelt i en debatt i radio – att det är okej att öppna gränserna för ytterligare 8000 invandrare som kan få en lön på 3000 i månaden max. Sangvinikern menar att det är i sin ordning att utnyttja andras fattigdom så länge de får lite mera gröt till frukost än de fick hemma i Somalia. Sangvinikern tycker ofta att det är lattjo att utnyttja kryphål i lagen, lura staten, och en del dumma bimbos som kommer i hans väg. Life is a party.

KOLERIKERN vill alltid morra och hugga. Alla politiska konflikter och trätor blir ett köttben i den hetsade kolerikerns vittring.  Han eller hon vill inget hellre än friska upp sitt koleriska temperament med varje slamsa kött som världen slänger i hans/ hennes riktning. Kolerikern röstar som en motvallskärring, oavsett vem som sitter vid makten, och älskar att dra sina gamla teser fast de sedan länge står ristade som runor i hans/hennes ansikte. Kolerikern är också den som raskt sammanfattar komplicerade sammanhang till drastiska och avancerat elaka slagord. Life is a battle.

FLEGMATIKERN skiter uppriktigt i det mesta. TV.n står på, P 3 står också på, Vinyl eller Gamla Favoriter står på, chips står framme, noggrant genomförd efterrätt med cirka 28000 onödiga kalorier äts i soffan, en del  följdriktiga fläckar uppstår som ackompanjemang till ”Bonde söker fru”. Flegmatikern älskar att säga att de som bestämmer är skit och att vem fan bryr sig, eller skicka hem de bara de där tjuvarna från Ukraina, eller vad fan trängselavgifter, och vad fan då klimatproblem, eller vadå högre lön för sjuksyrror? Flegmatiker jobbar en del svart, gillar att undvika skatt, och helst röstar de inte heller. Life is fucking comfort.

MELANKOLIKERN ser förstås allt i svart. Det finns inte en jävel man kan lita på i politiken, makthavarna är korrupta, snön är förgiftad, kyrkorna borde rivas, gräset är inte grönt någonstans och jordens försurning är allt som återstår efter en dag med rapporter i öronsnäckorna. Melankoliker anser att han/hon är den enda som förstått hur det ligger till och det är knappt någon idé att kommunicera om saken.  Om någon – som en annan Hans Rosling (obs: sangviniker!) - kommer med beskedet att levnadsstandard och hälsa faktiskt har förbättrats avsevärt här i världen de senaste tjugo åren, svarar melankolikern: OK, och vad tänker du göra åt rustningarna, kärnvapnen och de hysteriska religiösa motsättningarna.  Life is a tragedy.

Till min stora förskräckelse måste jag erkänna att jag har en dos av alla de här temperamenten.
Jag måste bättra mig. Ni med.


----------------------------------------------------------

Tillägg: Efter att det här skrevs kom en lämplig koleriker-debatt igång igen. Den behandlas (varsamt)  här hos Gunnar P. och här hos Karin S. och på en del andra ställen som jag inte kommer att intressera mig för. Vi får försöka ta det sangviniskt!

Men det är ändå kolerikern som gör sig bäst i en serieruta. Och det här låg nära till idag på Centralens hittegodsavdelning.

10 kommentarer:

  1. Ja du, ju mer jag funderar på din klassning här så återfinner jag mig själv som, om inte helt, så klart övervägande som Melankoliker... Åtminstone med de exemplifieringar du har. Det finns ju andra. Då hade jag haft en större dos av de tre andra.

    SvaraRadera
  2. Aj da. Men jag har en föreställning om att det också är melankolikern som har den djupaste humorn...Detta inte sagt som tröst, utan som erfarenhet från vissa vän-exemplar.

    Själv ligger jag alltså rätt bra till för kolerikern - i alla fall om jag står i kö på Centralen och blir tilltalad av en annan koleriker. Då fräser jag snabbt. I övrigt växlar jag. Fast flegma är kanske inte min grej.

    SvaraRadera
  3. Ja du, lite av varje är nog jag också. Men bäst stämmer nog i alla fall en blandning av sangviniker och koleriker. Glad och arg skulle man nog kunna säga. Ingen flegma här heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaha ja, det låter bra.

      Nästa vecka kanske jag ska fortsätta med politiker och psykologi. Deras depressiva faser (typ svångrem), manierna (typ utförsäljning till kioskpris), dissociationerna, digressionerna (alltid prata om något annat än frågan), försvarsmekanismerna, rationaliseringarna (jag har alltid sagt att det skulle gå så här/inte skulle gå bra så här), de grandiosa dragen (mitt parti vet bäst) och de narcissistiska (aj, mitt parti kan väl ändå inte kritisera Mig), fobiska och kontrafobiska drag (eftersom X säger så måste han vara djupt lierad med Y, som är lierad med C, som är lierad med själva fan) und so weiter i all evighet.
      Nä, jag vet. Det är en avhandling. Hallå - vem skriver den? We´re worth it.

      Radera
    2. Låter spännande det där med politikerna. Gör det, en serie blogginlägg...jag lovar att läsa.

      Vilka liv dom lever, politikerna! Är det en speciell sorts människor som blir politiker eller blir dom formade och avslipade därinne i det politiska spelet? Båda delarna kanske. Jag tittar på den danska serien "Borgen", där man får följa statsministern och hennes medarbetare, kolleger, motståndare, bevakare (pressen) - och deras försök till privatliv. Välgjord. Danskarna är bra på tv-serier - och film också för den delen. Igår såg vi förresten den franska filmen "Ministern" om just en minister och om det politiska maktspelet. Intressant och samtidigt ruggigt. Dystopi som DN skrev. Och så snabbpratad förstås, och det är roligt att försöka lyssna in franskan.

      Radera
    3. Ja du, Gabrielle, vi får la si vad man kan bruka det tacksamma politikerstoffet till. En pensionsplan - kanske - hehe.
      Borgen följde jag som klistrad förra vintern. Sketabra. För att uttrycka sig enkelt. Skådespelarna fabulösa, inte minst det där nya stjärnskottet Pilou vad-han-nu-heter, och hon som gör statsministern.

      Brottet del 1 och 2 var också enormt skickliga och trovärdiga serier. I motsats till alla Wallander och Maria Waern och jag vet inte allt svenskt där folk - förutom Krister Henriksson - aldrig blir riktigt levande för mig. För många döda.

      Radera
  4. Alla (i media) vill vara Salman Rushdie idag, eller Linda Skugge eller någon annan dramatisk figur. Ja, inte i den meningen att man skulle vilja ha riktiga dödshot svävande över sig, men många vill ha den sortens story, det är så mnycket sexigare än att bara skriva och debattera. Debattlejonet som blir sin egen största nyhet ungefär, och därmed gör sig oberoende av input från den yttre verkligheten. Utvald och osårbar, i alla fall i sina fans ögon.

    Något av det där finns redan i Olof Lagercrantz bok om Strindberg. Även om Olle är mycket angelägen om att visa att Strindberg reagerar påp tusen saker i omgivningen blir bilden av Strindbergs styrka som författare ändå väldigt löskopplad från alla former av verklighet som är intersubjektiv, delad med andra ( i hans samtid eller senare). Det är nästan som om Ol ansett att Strindberg går i gång poå vad som helst som kan sätta hans geni i rörelse, gör allting till guld, oavsett hur obetydligt det är, ocj aovsett mänskliga kostnader. Men varför det skrivna egentligen blir giltigt, inttressant, starkt, det har Lagercrantz ganska litet att säga om (i alla fall efter åren i Paris på 1890-talet, Inferno"krisen"). Han mer eller mindre tar det för givet.

    SvaraRadera
  5. Fast ibland, Magnus, har du en tendens att börja prata om något annat (ja, det är du inte ensam om, det gör alla ibland). Det jag skrev här lite halvhumoristiskt handlade om tidlösa grejer. Inte om mediefieringen av personligheter, eller ens reduktiv författarpsykologi.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, kolerikern är väl på ett sätt en tidlös typ - vare sig han just nu råkar heta Strindberg eller Thorsten Flinck. Och så vidare. men eftersom mycket i dina skisser av de fyra temperamenten anspelar på hur det kan se ut i samtida debatt kan jag ju känna att kopplingen till hur vi idag uppfattar författare och andra stjärnor var begriplig. ;)

      Radera
  6. Joda. För allan del. Strindbergsfejden ad nauseam.
    Men Flinck upfattar jag nog mer som en uppiggad melankoliker. Om jag alls ska kategorisera honom.

    SvaraRadera