måndag 7 maj 2012

Barndomstrakt

Jag rör mig i den gamla axeln Odengatan - Sveavägen. Kommer ut från en stunds träning och fäster blicken vid Observatoriekullen som nu är innerligt grön. Passerar det lilla blomstertorget mellan Biblioteket och tidningsannexet, och går vidare förbi  den gamla plaskdammen. En rektangel förr fylld med vatten, nu torrlagd och en plats för skejtare. Pilarna runt dammen är nyutsprugna, som ett limegrönt regn av små löv.

Inte långt från Stadsbibliotekets stora entré finns en konstgjord bit natur. Möjligen inspirerad av japanerna. Förr var där ett litet vattenfall som forsade ner över stora runda stenbumlingar, förbi säv säv susa, och ner till vita kallor och andra vattenälskande växter. När jag var liten hade jag en särskild feeling för det där lilla landskapet. Allt fanns liksom i det kvarteret; bildningens stora Asplundhus, skridskor om vintern, och den konstgjorda bäcken på våren. Nu är det mest lite vass kvar av minilandskapet.

Jag står i skuggan av Observatoriekullen och tar in våren. I den branta backen under Kentauren hasade vi upp och ner som sjuåringar, pojkarna och jag. En brant som jag inte skulle vågat mig på igen ens för trettio år sen. Den är fortfarande avskalad där ungarna hasat sig ner, men längst ner vid kanten av backen har den Goda Staden planterat en lång linje av kaprifol.  Detta plejs är fint. Så fint att jag kan stå där många år senare och gilla min barndom.

På Sveavägen gick jag en gång i samma sol som idag och höll min pappa i handen. Vi skulle köpa begagnade bambustolar till sommarhuset. Vi var på uppdrag för familjens väl. Och muntra. Jag minns en särskild sexårsstämning. Det fanns inte ett hot i världen som vi inte kunde övervinna, pappa och jag.
Om vintrarna satt jag av en hel del tid på biblioteket, och ännu tidigare på sagostunderna i rummet med Nils Dardels målning av John Blund. Om vintern åkte jag och mina syrror skridskor tills vi var stelfrusna om fötter och händer. Då gick man in i värmestugan, slickade på sina isiga vantar, tryckte i gemenskapen och hörde ordet kuk för första gången. Sen gick man hem och drack choklad.


Hundra år senare går jag här och ser mig själv som liten. Fan vad man höll på. Och katade runt och var med överallt. Det enda jag inte var med på, och bestämt motsatte mig, var den artificiella samvaron i ett litet barnghetto nära Handelshögskolan. Jag hittade ingenting där som intresserade mig. Jag var fem år och sa till mamma att den sortens barnkrubba inte var nåt för mig. Hon lyssnade. Det var en bra grej med henne: Att hon hade respekt för barnets känsla. Jag gick aldrig dit mer.

Idag känner jag en sorts mild lycka när jag passerar här. Det finns fyra axlar av minnen och två axlar historia. Minnen från barndomens intressen, minnen från ungdom vid Stockholms kårhus. I Gaudeamus skrev jag en av mina första artiklar. Och där i trakterna fanns också Galleri Observatorium där många av tidens unga konstnärer ställde ut. Både kåren och galleriet var intensiva sambandscentraler. Kan man kalla det.

Sen fanns den andra axeln, den historiskt politiska. I ena änden av Odengatans sträckning bodde pappas halvsyster med sin enormt trevliga man, Torsten Vinell, envoyé i Berlin och senare VD för exportföreningen. Kanske vår mest konservativa bekantskapskrets. Faster Greta hade ett brunt och ett blått öga och betedde sig oerhört förtätat överklassigt även när man mötte henne på spårvagnen. Det stod en aura av blå kontroll omkring henne som jag fann  fascinerande. I andra änden av Odengatan, i Engelbrekts församling, hade pappa vuxit upp med piga och allt, men flyttat hemifrån så snabbt han kunde för att rå sig själv. Vi hade också pigor. Men det var inget märkvärdigt på den tiden, efter kriget, när tyska flickor behövde jobb i Sverige.

Den andra axeln, Sveavägens, var vildare. I ena riktningen Brunnsvikens isar om vintern, skidåkning och skridskor, och långpromenader i familjär sportsanda. Men där låg också Vanadislunden med ungar som var råa i käften och drog otäcka berättelser om Vad Som Kunde Hända Bakom Kyrkan: Det var ett visst gäng som skar upp vid nagelbanden och hällde salt i såren. Ingenting har senare bekräftat dessa rykten. Det säger bara något om barns otäckhet. Men jag gick inte ofta dit, hade väl redan då en grundläggande självbevarelsdrift.

I Sveavägens andra riktning fanns Hötorget, med de nya skraporna, och ett fik som jag glömt namnet på där vi något senare alltid satt och glodde på varann, sjuttonårspojkarna och brudarna. Ännu lite senare var ABF-huset en plats att räkna med för konstkurser och jazzmusik. Jazzen blev inget stort kapitel, fast jag hann höra Monica Zetterlund. Men när Hansson och Karlsson spelade där var redan en annan tid på G. Rödare. Med mera.

Tänk att allt fanns så nära. Och att man fritt kunde ta för sig. Jag håller inte med Hjalmar Söderberg om att det var för jävligt att vara ung. Det var det inte. Man flöt liksom omkring i ett osmotiskt tillstånd av intryck och övermod, osäkerhet och lust att pröva allt. Nu grönskar pilarna på samma plats och jag börjar om igen. Stryker som en katt intill det som var ett första stycke oplanerat liv, öppet för alla möjligheter.

På vägen hem går jag förbi en bänk där två 50-bastare solar sig och tar varsin öl. Den ena:
- Du, jag köpte din bok!
Jag tittar lite snett tillbaka:
- Det måste varit länge sen.
- Nä, jag köpte den nu.
- Du tar nog fel. Men tack ändå.
- Den om han FN-killen.
- Nä, det var inte jag.

Jag går vidare och undrar över vilken FN-kille som någon (lik mig) skrivit om. Men "Du jag köpte din bok" tar jag som ett gott omen. Liksom det faktum att en fågel skiter på min kappärm. Men senare, vid Odenplan, ser jag en överkörd duva ligga platt tryckt mot gatan. Den ser ut som en egyptisk relief i asfalten. Vingarna perfekt utbredda som en ljusgrå solfjäder. Det är bara jag som ser den. Alla andra rusar på grönt ljus. Tur att man inte är vidskeplig.
 
-------------------------------------------------------------------------

PS: Undrar vad ordet trakt kommer ifrån? Ska jag googla eller ska ni hojta?
Tillägg: Har googlat: Trakt kommer från latinets Tractus  = dragning, sträckning, nejd.

31 kommentarer:

  1. Det är en bok om Jan Eliasson du inte vet att du kommer att skriva. Du är en del av en sådan där roman som rör sig i olika tider samtidigt.

    Då kan du vara med i ett Här är ditt liv med Lasse Holmqvist också. Fantastiskt. Det ska jag titta på.

    SvaraRadera
  2. Du är rolig du. Men det var också den där sidorepliken, rolig och otippad. Man ska vara ute bland folk, då händer grejer.
    Nu ska jag googla på den Eliasson jag kanske inte hade haft så mycket emot att skriva om (ifall livet var längre alltså) och hans biograf.

    Ett ögonblick fick jag för mig att mannen på bänken misstog mig för Alexander Andhoril, och boken om Hans Blix, men det var ju ingen FN-kille. Och jag är gudskelov inte ett dugg lik Andhoril ; )

    SvaraRadera
  3. Âh. Mer! Jag kommer ocksâ titta pâ Lasse Holmqvist och ser dig tills dess vandrande mellan tiderna. Dessutom bjuder du pâ mâlning av Dardel som väcker omedelbart habegär. Allt gott.

    SvaraRadera
  4. Kära nån - jag har ingen aning om vad "Lasse Holmqvist" syftar på här. Kanske Anna kan förklara? Tack i alla fall. Jag antar att ni mest bara peppar mig att skriva på, det är bra så!

    Det fina med Dardel, H. är att den omöjligt kan skrapas ned från Bibliotekets sagorum och säljas på Konstbörsen. Men du har ju nätet ; )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lasse Holmqvist är inte skuggan av en baktanke. Jag såg Här är ditt liv tillsammans med mina föräldrar varje lördagskväll under åtskilliga år (jag är uppvuxen på landet där det inte fanns någonstans att hänga med kompisar) och när jag nu som vuxen sett om en del avsnitt på Minnenas Television har jag bara blivit ännu mer imponerad av programmets kvalitet. Och Lasse Holmqvist inte minst.

      Det första program jag minns att jag såg (fast det var inte det första) var med Vera Siöcrona som talade om Stockholm. Det var därför jag tänkte på programmet när jag läste din text.

      Och att det skulle finnas historier att berätta och människor att fylla soffor med, det tvivlar jag inte ett ögonblick på!

      Radera
    2. Och Lasse Holmqvist ÄR död. Och han tvivlade stort på sin egen förmåga, läste jag i Jacques Werups självbiografi. Men han var lysande. Han hade naturligtvis en utmärt stab bakom sig, som måste ha gjort ett detektivjobb av rang, och gott om resurser (till Tage Danielsson-programmet hade man tagit dit en kille från Zimbabwe som varit Hasse&Tages Amnestygrupps fångfall).

      Det här här inte alls med saken att göra, så klipp bort det om du misstycker!

      Radera
    3. Nej då Anna, inte skuggan av en misstanke. Trodde bara du skojade. Sen såg jag, apropå din Jan-Eliasson-association att just han varit gäst hos Holmqvist. Få se nu ra hur livets kringlor löper i varann ; )

      Radera
  5. Vilken underbar text! Jag blev glad av att läsa den, så på morgonen inför en vanlig dag. Jag hoppas att det är en del av något större? Något på gång?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte inte alls i längre banor än nuet igår. Men sen kom idéerna löpande på kvällen...jora, det kan bli nåt. Tack för gensvaret!

      Radera
  6. Ja, kan du inte skriva en bok om din pappa, tänkte jag nu? I dessa tider av spektakulära barndomsskildringar skulle det ju bli en given hit. Dessutom kunde det vara fint att läsa om ett bra barn-vuxen-förhållande som omväxling. Men samtidigt, de goda relationerna kanske man vill behålla för sig själv och inte kasta ut åt gamarna i offentligheten ..?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får la si sa blinda Sara: Men jag tror ärligt här finns en bra berättelse bakåt i Pa´s och Ma´s tid och så min egen barndom/ungdom. Förändringar. Sen var ju inte allt gullegull, och det blir det ju inga romaner av. Men ibland kan man se sin familj och barndom lite lätt från ovan. Och känna sig tacksam.

      Radera
  7. Det är väl den där andre FN-snubben, Hammarsköld. Har inte rätt många skrivit om honom?

    Lasse Holmqvist trodde jag var död. Alltså, det var ett teveprogram som nästan hade kunnat vara med i den här texten, ett som gick då jag var ung och bodde i Sverige där LH bjöd in alla som funnits - äh. Det här vet du ju?!

    Men det var en fin text, och idén att ta med din/en pappa i en bok är ju bra. I och för sig skulle säkert en bra litterär bok om BARA DIN pappa, av dig, sälja som smör typ. Men det misstänker jag att du inte vill skriva. Sånt blir ju svårt, tycker i alla fall jag, trots att jag inte har någon känd pappa. Fast för all del, han lever, men också de som är döda och som jag har tyckt om känns svårt att skriva om. Utan fiktionens filter.

    Faktum är att jag drömde om dig i natt, det var en jätteskum dröm, det jag minns är att vi bodde ihop hos dig på något vänster. Stället var fullt av rum med möbler målade i glada färger. Jag knyckte att litet brunaktigt ritblock som låg på en byrå och ritade lite i det, väl medveten om att det inte var mitt och att du kanske skulle misstycka, teckningarna blev inte så bra. I slutet av blocken fanns teckningar du hade gjort - de var inte heller så bra och en av dem förbättrade jag, vilket inte gjorde den bättre.

    Och jag undrar om det inte är den här texten som spökar, den liknar alla de berättelser jag har och hade omkring mig, mina föräldrars och deras vänners barndomar i Stockholm. Pappa som lekte i Vasaparken och mamma som lärde sig åka skidor på Katarina kyrkogård (hon blev aldrig bra på det). Typ. Min gudfar som var uppvuxen på Lilla Essingen och vars föräldrar båda jobbade så de hade alltid tyska barnflickor. Eller hembiträden tror jag man sa då.

    Det vore kul med en bok som i alla fall rör sig i den här tiden och de här kvarteren ibland. Hörs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du dissade mina/dina teckningar så där i en dröm. Men du vet väl att de säger att en dröm alltid handlar om en själv; inte särskilt mycket om objektet? I alla fall det var ju kul att du drömde om mig; det är väl några trådar här också som är ute och spökar mellan oss som skriver. Färgglada möbler låter ju positivt. M.m.

      Nu har jag en idé i alla fall. Men jag har också - som jag sa till någon i en dröm i natt - typ fyra böcker liggande i datorn. Och frågade: Varför får jag inte ur mig dem? TJa, det är väl allt det där praktiska och nyttiga vi håller på med, blev svaret.Bra svar.
      Jag skulle vilja vara komplett onyttig. Rejsa genom dagar och nätter med enbart kreativa grejer. Varför är det bara män och konstiga kvinnor som får hålla på och bränna ut sig; ) (Fast DET vill jag förstås inte, jag är lagom lat, det upplystes inte om i drömmen; se där, drömmars charm och begränsning.)

      Radera
    2. Jo, jag vet. Fast nu kommer jag att tänka på när jag drömde att Kerstin Ekman skulle lära mig vissla Kväsarvalsen. Jag var jätteglad, för jag vet inte hur den låter. När hon väl satte igång så visslade hon Drömmen om Elin. Som jag redan kunde. Inget uppenbarades där alltså, och jag var nästan förbannad på Ekman på riktigt.

      Tolka om du vill.

      Tror fö att kreativa grejer kräver stora pauser med extensivt sysslande. Man kan liksom inte hela tiden. I såna fall får man ta droger och bränna ut sig. Så glöm det.
      Men det ska bli kul när du blir klar med EN av dina romaner!

      Radera
    3. Man kan inte hela-tiden, det är sant. Människor ska också få plats, anser jag.
      Minns en intervju jag gjorde med Pia Tafdrup där hon sa att hon varit så inne i skrivandet att hon blev nödd att "ta sig ner" liksom. Att hon blev skraj för kraften...

      Jag har ju inte heller samma kraft nu som innan stroken, det bara är så. Men det kommer sig. Och att Det Blir Något Bra. Lovar jag.

      Drömmen, ja: Du beundrar Kerstin Ekman och drömmer att hon ska lära dig nåt. Men du kan redan. Så tolkar jag den. Skulle kunna räkna upp hundratals drömmar om personer man projicerat sin egen begåvning på.

      Och, beside the point, efter min stroke kunde jag inte vissla. Nu kan jag igen. Som värsta piccolaflöjten.

      Radera
    4. Kul med drömtolkning, jag är nog lite mer pessimistisk, fast samtidigt realistisk - kanske. Jag beundrar Ekman och vill att hon ska lära mig något men hon vill inte, men det är ju inte så konstigt eftersom det är jag som drömmer och således kan jag inte vissla Kväsarvalsen i drömmen heller. Däremot Drömmen om Elin.
      Fast lite skumt, för ibland kan man ju flyga och det kan man ju inte heller...

      Bra att visslingen kom tillbaka, det är viktigt att kunna vissla.

      Radera
    5. Javisst flygdrömmar - Dr Freud!
      Jag undrar vad som är skillnaden mellan Kväsarevalsen och Drömmen om Elin. Tänk på det...för jag har ingen aning, och inget förhållande till ngn av dem.

      VAD är det du vill ta in från KE: Det stora greppet...?

      Nu låter jag som "In treatment". Men det är inte helt fel, som vi säger i denna här byn.

      Radera
    6. Ja, det var nog det, liksom tjockt och stort över tid och rum. Fast jag tror faktiskt att jag släppt det litegrann, Alltså, med de här senaste böckerna Ekman skrivit så inser jag att vi gått åt olika håll. Om man säger så.
      Men jag gillar henne mycket fortfarande.

      Kväsarevalsen måste jag googla på, jag har ingen aning om hur den låter, bara att den finns. Drömmen om Elin däremot kan jag väl humma på, eller möjligen vissla.

      Jag tror inte att jag tycker speciellt bra om någon av dem, så den delen av drömmen kan jag inte förklara. Om man nu kan påstå att jag/vi kunde förklara resten.

      Radera
    7. Kolla: http://www.dn.se/kultur-noje/kvasig-adj-kvasig

      Inte en förklaring, men rätt långt från Elin.

      Radera
  8. Instämmer med Lennart ovan. Man blir glad av att läsa en sådan sprudlande text.

    SvaraRadera
  9. En bok om hur det var att vara barn till den fadern, vore något helt underbart. Och med ditt sätt att skriva, säkert en succé.
    Det var ren njutning att läsa din text, men fick mig också att med saknad minnas min barn- och ungdoms Stockholm.

    SvaraRadera
  10. Malou, visste inte att du var från Stockholm så mkt tyska som skrivs på din blogg. Nu vet jag. Och undrar vilken ungdomstid som var din.

    Tack för alla kommentarer: Stockholm i vårt hjärta and all the sentimetal journeys...

    SvaraRadera
  11. Vilken härlig text! Tack för den. Du är suverän på den här typen av texter.
    Läsningen ger mig barndoms- och uppväxtkänsla trots att det du skriver om inte alls är min barndomstrakt. Fast nu bor jag i den trakt du skriver om så det är mycket igenkänning förstås.
    Min egen barndomstrakt var lilla Söderhamn på Hälsingekusten. Jag har två systrar och förra året gjorde ena syrran och jag en återvändarresa dit. Nu i år ska vi försöka göra det igen alla tre. Kanske blir det nåt skrivet om det också - i alla fall plåtat.

    SvaraRadera
  12. Finns nästan ingen vackrare kust än den. Men jag har bara varit i Nordingrå, och Sundsvall. Och sett målningar därifrån av en (rätt ung) konstnär som heter Olof Ahlström, från dina trakter.

    Gott med din positiva feedback!

    SvaraRadera
  13. Just återflyttad till huvudstan efter många år känner jag igen mig i skildringen av min upplevelse av kvarteren runt Odenplan, där jag började universitetsstudier på Norrtullsgatan. På sätt och bis känns det nu som att börja om från början. Det är vår och allt är ljuvligt.

    SvaraRadera
  14. Ja, visst. Du läste förstås i det gamla huset för Jurister?
    Vackra trakter. Still going strong. Som vi.

    SvaraRadera
  15. Jo, några kurser i början läste jag där, sen blev det Frescati. Inte lika vackert då, bättre nu.

    SvaraRadera
  16. Jag tyckte alltid om Frescati när jag läste där; biblioteket; placeringen nära landskapet vid Stora Skuggan...

    SvaraRadera
  17. Jo, biblioteket blev ett riktigt lyft och Allhuset. Nu läser min äldsta dotter därute på institutionen för nordiska språk. Det känns märkligt. Jag måste nog åka med henne ditut någon gång och låta henne visa mig sin verklighet där.

    SvaraRadera
  18. Jag känner att jag, i ärlighetens namn, och efter alla uppskattande rader, måste lägga till en sak: Texten ovan var aldrig en litterär ambition, den kom till enbart under intryck och lustprincip. En litterär text skulle jag nog ha bearbetat på ett annat sätt. I alla fall: Tanken fanns inte. Bara görandet.

    Och NortofS. - ja plejset där ute växer till sig. Det är ett riktigt Campus nu. Med fin utsikt in i träden, från bibliotekets övre våning.

    SvaraRadera