lördag 26 maj 2012

En pingst i Aten


Jag hade gått och strosat i kvarteren vid Monasteraki, gått förbi den ena lilla ortodoxa kyrkan efter den andra, alla stängda. Nu satt jag på en mur mot Agoran och vinglade med benen mellan 2009 och 900 f. Kr.  Eftersom jag varit där inne redan, och uppsökt en av de äldsta bysantinska kyrkorna i Aten; den med en oöverträffat stilig Kristus Pantokrator i kupoltaket, hade jag bestämt mig för att hitta en kyrka som inte var museal, men alla var stängda.

Det hör till saken att jag glömt bort pingsten, efter ett par veckor på resa i området var tiden behagligt utsuddad.  Det var en 30-graders dag, och mycket turister i skuggan av Akropolis. Obeslutsam satte jag mig vid ett bord och beställde in en coca-cola. Den såg ut som om den var influgen direkt från 50-talet och kostade koftan. Men från mitt bord såg jag ruinerna i motljuset. 

Medan jag dricker börjar en klocka ringa. Den ringer ivrigt, klang-kling-klang-kling. Ingen mäktig klocka, men tillräckligt. Turisten dricker ur, reser sig och går i riktning av klockan. Jag kommer till en öppen kyrka.  Agia Irini. Inte bysantinsk, snarare artonhundratal. Folk strömmar in, barn hoppar runt i lackskor och brodyrkjolar, gammelfarmor blir hjälpt från två håll. En rödhårig pojke springer först in, sen ut, sen in i kyrkan igen. Alla har roligt åt honom.
Jag går in och sätter mig på sjätte bänk. Det verkar som om jag är tidig, men folk droppar in en stund och sen är kyrkan full. Ljus överallt, barn överallt. Jag är klädd i en lysande grön sidentunika. Den märks. De grekiska gummorna och damerna intill mig ser mer anspråkslösa ut. Männen hålls på andra sidan gången.  Ibland går någon av dem fram och kysser en Kritusikon, eller en helig Antonius, och mumlar ett par ord.

Prästen tågar in med ett följe av korgossar. Han är svartklädd och har sin arketypiska hatt. Han är stor, med stort skägg och stor utstrålning. Folket börjar sjunga. Prästen står och ser på oss. Jag får en känsla av att han ser den där utrikes damen, som är längre än kvinnorna omkring och dessutom alldeles sidengrön. Under mässan skickar han då och då en bestämd blick mot mig, som för att kolla att jag håller stilen. Fattas bara. Jag inte bara håller stilen, en grumlig blandning av turistisk artighet och katolskt arv, jag blir också mycket rörd. Rader av höga ikoner i en halvtom kyrka där folket mumlande går fram med sina bekymmer och förhoppningar och kysser de stora gestalterna, det rör mig alltid. När prästen kommit in är det något annat. Papan har järnkoll på klassen, han bär fram en ikon som de står i kö för att kyssa. Så inte jag. Där går gränsen för min bacillskräck och min ödmjukhet, på samma gång. 

Efter en stunds lyssning på Kyrie Eleison - som sjungs av mycket unga präster, från två sidor av kyrkan, snabbt, lätt, rituellt – tycker jag att det bästa är över. Man har ju en mage också. Jag gör som den lilla rödhåriga grabben, och många andra, går ut ur kyrkan som jag vill. Där utanför är fortfarande en varm  feststämning. Familjer som pratar med varandra. Jag dröjer en sekund under träden. Den lille rödhårige kommer utrusande ur kyrkan. Får se mig, och börjar springa runt mig i cirklar. Jag skrattar. De andra också. Jag är hans julgran. Ljusgrön. En pingst i Aten.

fredag 25 maj 2012

Falsk djupsinnighet - Del 2

Eftersom jag så fumligt vimsade till texten, trots en bra rubrik, (i förra avsnittet) känner jag mig förpliktad att återvända till själva kärnan av falsk djupsinnighet. Jag gör det med några enkla pedagogiska uppställningar som även folk utan djupsinne kan fatta.

Falskt djupsinne:
1.
Obetydliga utställningar med  långrandiga och överarbetade katalogtexter vari namns nämnande - typ Lacan, Heidegger, Kant och Kristeva - tillför cred. Man ska därmed lockas att tro att till exempel ett konstruerat foto av en tvekönad person är något oerhört stort och att en tung katalog motsvaras av en tung utställning. Ibland är det dock bara en video med en man som suger på ett barns arm. Något vi alla bör stå framstupa inför som vid en ravin av oändliga betydelser.

2.
Långrandiga men käcka texter som analyserar mode, frisyrer, bilmodeller och Tarantinos filmer utifrån postmoderna föreställningar om att allt är lika konstigt och därmed konst. Viss användning av Focault, Derrida, och Paul de Man förekommer. Slavoj Žižek är nog den enda skojiga och därmed acceptabla representanten för det här joxet och hedras därför med en länk.

3.
Långrandiga och detaljerade texter om identitet, blick och kön. Varje sådan text har man läst tre gånger förut och varje gång ska man på krångligaste vis luras att tro att ens identitet liknar en kortlek. Man kan vara vilket kort som helst. Deep shit, för att säga det rent ut. Det funkar inte på mig. I´m so much me, babies. Försök med någon annan.

The good news is: Allt detta är på väg att sippra bort i en värld full av verkliga problem. Ja, hela den falska djupsinnighetseran är nog karakteristisk för låt oss säga tiden mellan 1980 - 2008. Eller så. Någorlunda avslutad. God morgon verkligheten!


(Obs - ej att förväxla med verklighetens- folk-verkligheten).

torsdag 24 maj 2012

Mandelblom


Som van Gogh såg den.
Och: Bara det hur han lägger den där röda linjen just där den ligger. Samt det limegula i förgrunden. Och utan de exaktheterna...?

onsdag 23 maj 2012

Falsk djupsinnighet

Falsk djupsinnighet är just precis vad man slipper hos barn. De har ingen respekt för högtidligheter, pomp and circumstance, heller. Som nu prinsessan Estelle som passade på att gäspa åt hovpredikanten. Han sa något oändligt vackert, barnet var omgivet av oändligt vackra kläder, dito leenden, skor, miniväskor och välklädda herrar. Fattade inte galoppen. Såg ner i golvet. Verkade stundtals uppmärksam - men på vad? Ljuset som föll in i slottskapellet, mammas knä, solkatter på golvet? Sen satt det lilla barnet och höll sig själv i handen. Det var ett ögonblick av igenkänning från länge sen. Hur man som mycket litet barn höll sig själv i handen. Det såg faktiskt ut som om hon knäppte dem vid själva dopritualen. Men det var bara ett sätt att vara hemma hos sig själv. Tror jag.

Undrar vad hon tänkte? Att det var för mycket alltsammans? Inte kan man efter några månader ta in alla hattarna och skorna och psalmerna och ordensbandet och hela det kungliga tjotafräset. Det måste vara som att landa bland hottentotter eller tuareger. Men den skillnaden att dans och sång kan vara lättare att begripa än omständliga ritualer. Kanske gillade hon psalmerna. Och blev sömnig av pompan.

Kulturell pompa är förstås något helt annat. Den där stirriga avundens intellektualism som Lars Gustafsson skriver om här, och som är bland det mest livlösa som finns. Vi har sett nog av den, vi håller oss undan. Hellre då ett barndop, vilket som helst. Finns inget rum hos mig för någon snedtänd antirojalism inför familjelyckan. Men heller inget utrymme för någon überromantisk jättefeeling. Det som är problemet med kungliga familjer numera; att varenda del av deras liv utgör ett avsnitt i PR-maskinen: Födelse, dop, förlovning, bröllop, fler födelser, fler dop, ännu ett bröllop, gör att Man merkt die Absicht, und man ist  - irgendwie - verstimmt.
Av alla livets digniteter är det bara döden som fattas i berättelsen. Den passar inte i någon PR. Jo, kanske till begravningen. Statsbegravningen - från Oscar II till, ja, nästa gång. Men Strindberg fick ju nästan lika fin skjuts in i Efterlivet, som man säger i England.

Önskar Estelle lycka till. Som vilket annat barn som helst som vet att hålla sig själv i handen när det blir för märkvärdigt. Och underligt. Gäsp. 
Utan att vara det minsta makaber, så här i vårnatten, tror jag att jag helt lakoniskt och utan djupsinne avslutar med allas vår avslutning: Chopin.
Sen, alldeles strax, ska vi börja sjunga sommarpsalmer igen. Gå ut min själ. Jag lovar. 




Bild: Helene Schjerfbeck (1862-1946): En liten flickas nacke. Årtal okänt.

tisdag 22 maj 2012

Nattgalen

Nej, det finns inget ekivokt i rubriken, om nu någon hade hoppats det (till exempel jag). Det handlar om reguljära ting. Som att jag mötte tyskan på promenaden och hon sa att hon var så tacksam att näktergalen placerat om sig i år; förra året praktiskt taget bodde den utanför hennes fönster i den lilla sjuttonhundratalskåken och väckte henne kväll såväl som morgon. Hon höll på att bli nattgalen.

I år har jag själv bara hört den två gånger, och drillen kom från prinsessan Estelles udde. Jag gissar att näktergalen och små små prinsessor har något gemensamt: Som att de båda hör hemma i sagan. Ni vet den där pippin som Kejsaren av Kina ville ha i sin bur - eller hur den nu var,  i HC Andersens saga.

Själv tycker jag det är okej att bli en smula nattgalen. Jag har bohemiska tider som passar fint ihop med att höra koltrasten både klockan elva och klockan tre. Det är jag som måste bättra mig, inte fåglarna.

Svalorna har kommit. De skriker på hög höjd över gården och allt är som förr. Det gör mig ganska lycklig. Ytterligare saker som kommit: Syrenerna har slagit ut, jag har sett den första getramsen, de första buskpionerna, den första myggan, äppel och päron blommar, sjöfåglarna vaktar ägg, och kamphundarna är äntligen kopplade. På gården har en synnerligen förtjänstfull medlem av bostadsrättsföreningen planterat både vinka (mitt förslag), aklejor, bambu, liljekonvalj, ormbunkar, samt en del annat som jag ska hitta namnen på allteftersom  de visar sig.

Så, en summering av läget: Vackert. Och; jag tränar. Det är en daggalenskap. Bra sådan.

lördag 19 maj 2012

Samtal med Per Kirkeby

Min intervju med Per Kirkeby finns nu på björnstrand backwater.

Här en del av texten:

Träd, jord och ikoniskt guldgult flyttas runt i hans måleri, ibland sammanvävt med figurativa prototyper; seriebilder, tidningsfoton, eller bysantinska gestalter. Berg och stenar, som etsat sig fast i hans hjärna under tiden som geolog på Grönland, bidrar till arkitektoniken. Och formen, som i Kirkebys måleri fick ett lavautbrott under det tidiga sjuttiotalet, har senare fått en mer klassisk tyngd. Färgerna lever i ett gränslandskap, som dimma över mossa, som mögel på en stubbe. Byggmaterialet ”luktar”, och stämningen i bilderna är uråldrigt djup nere, i något lager, jordiskt eller undermedvetet. Det finns mycket sex där nere. Jorden har kropp och kroppen har öppningar. Gap och rörledningar. Här och var tecknas konkreta livstecken; falliska trädstammar, gräs och svamp: Hållplatser i den stora strömmen.
(---)
I essäboken Bravura skriver Kirkeby på ett ställe: ”Man kan måla sig ut över alla kanter”. Jag frågar honom om det var så hans konstnärliga frihetsdröm såg ut.
-                 - Frihet…vet jag inte. Men det stämmer med att jag har trott att jag kunde måla mig till ett liv, och måleriet var mitt sätt att stå ut med det här livet.
-               -   ”Kanterna” handlar väl om det vanliga livets begränsningar?
   -     Ja, eller så handlar det om din rädslas begränsningar. Alla har ju en grundläggande rädsla. Och man måste lära sig att acceptera att rädslan sätter gränser för en. Men ska du göra bra konst går du en liten bit utanför de gränserna, och just där händer det något. Du är medveten om den där klossen av rädsla, och prövar gränserna lite i taget. Men om du går åt andra hållet, och försöker pressa på mer och mer, då springer du ifrån det. Och då blir det inte så bra.
 
Uden titel, 1995

Uden titel, 1991


  

onsdag 16 maj 2012

Temperament och politik


Jag börjar tro att de gamla temperaments-indelningarna har mer bäring för politik och samhälle än vi tror. Kolla här:

SANGVINIKERN  tror alltid att vi lever i de bästa av världar. Han ser inga utsatta barn och inga föraktligt behandlade anställda. Han tror på fullt allvar – som Fredrik Segerfelt i en debatt i radio – att det är okej att öppna gränserna för ytterligare 8000 invandrare som kan få en lön på 3000 i månaden max. Sangvinikern menar att det är i sin ordning att utnyttja andras fattigdom så länge de får lite mera gröt till frukost än de fick hemma i Somalia. Sangvinikern tycker ofta att det är lattjo att utnyttja kryphål i lagen, lura staten, och en del dumma bimbos som kommer i hans väg. Life is a party.

KOLERIKERN vill alltid morra och hugga. Alla politiska konflikter och trätor blir ett köttben i den hetsade kolerikerns vittring.  Han eller hon vill inget hellre än friska upp sitt koleriska temperament med varje slamsa kött som världen slänger i hans/ hennes riktning. Kolerikern röstar som en motvallskärring, oavsett vem som sitter vid makten, och älskar att dra sina gamla teser fast de sedan länge står ristade som runor i hans/hennes ansikte. Kolerikern är också den som raskt sammanfattar komplicerade sammanhang till drastiska och avancerat elaka slagord. Life is a battle.

FLEGMATIKERN skiter uppriktigt i det mesta. TV.n står på, P 3 står också på, Vinyl eller Gamla Favoriter står på, chips står framme, noggrant genomförd efterrätt med cirka 28000 onödiga kalorier äts i soffan, en del  följdriktiga fläckar uppstår som ackompanjemang till ”Bonde söker fru”. Flegmatikern älskar att säga att de som bestämmer är skit och att vem fan bryr sig, eller skicka hem de bara de där tjuvarna från Ukraina, eller vad fan trängselavgifter, och vad fan då klimatproblem, eller vadå högre lön för sjuksyrror? Flegmatiker jobbar en del svart, gillar att undvika skatt, och helst röstar de inte heller. Life is fucking comfort.

MELANKOLIKERN ser förstås allt i svart. Det finns inte en jävel man kan lita på i politiken, makthavarna är korrupta, snön är förgiftad, kyrkorna borde rivas, gräset är inte grönt någonstans och jordens försurning är allt som återstår efter en dag med rapporter i öronsnäckorna. Melankoliker anser att han/hon är den enda som förstått hur det ligger till och det är knappt någon idé att kommunicera om saken.  Om någon – som en annan Hans Rosling (obs: sangviniker!) - kommer med beskedet att levnadsstandard och hälsa faktiskt har förbättrats avsevärt här i världen de senaste tjugo åren, svarar melankolikern: OK, och vad tänker du göra åt rustningarna, kärnvapnen och de hysteriska religiösa motsättningarna.  Life is a tragedy.

Till min stora förskräckelse måste jag erkänna att jag har en dos av alla de här temperamenten.
Jag måste bättra mig. Ni med.


----------------------------------------------------------

Tillägg: Efter att det här skrevs kom en lämplig koleriker-debatt igång igen. Den behandlas (varsamt)  här hos Gunnar P. och här hos Karin S. och på en del andra ställen som jag inte kommer att intressera mig för. Vi får försöka ta det sangviniskt!

Men det är ändå kolerikern som gör sig bäst i en serieruta. Och det här låg nära till idag på Centralens hittegodsavdelning.

söndag 13 maj 2012

Onyttigdagen

Jag älskar de här dagarna. Vakna med sol. Utan att äta frukost sätta sig vid datorn och skriva ned den text man haft i huvudet under några dagar. En liten bit av en bok. Sen frukost. Sen sola i fönstret. Sen promenad bland utslagen vit blom.
Kastanjen på gården slår ut tre, nej fyra, nej åtta av sina vita små blommor i kolven. Det går att se det med blotta ögat, det går för fort. Kära vår, stanna lite. Hägg och syren, sansa er.

Förra veckan var det mycket vänner, den här är det tomt. Jag gillar det, för tillfället. Tom tid behövs när man ska både läsa och skriva. Onyttigt. Läser Tony Judt och Dante parallellt. Ingetdera en Komedi. Men i Dantes Universum har alla skurkarna, mördarna, de furstliga ligisterna och de svekfulla makthavarna fått sitt straff. Sådan är Den Gudomliga Komedin. I Judts Universum laborerar samma skurkar vidare med sin legala och halvlegala kriminalitet. Det låter som en skröna, men konsten att manipulera ut resurser ur samhället är enorm, och inte bara killen som jobbade med SIDA-projektet i Estland har lagt miljoner i sina egna fickor. Det är legio. I Den Djävulska Komedin.

Nu lämnar vi det, men jag anbefaller varmt läsningen av Judts bok: Illa far landet. För att kunna vila måste man kunna vaka. Ingen är vaksammare på vad som skett och sker just nu än Judt. Och att han skrev den här boken på sin dödsbädd gör den inte mindre allvarsam. Som skrivare tänker man ofelbart: Vad var det nu jag skulle säga innan jag dör?

Men innan dess vilodag, och en onyttig stund: Så som Ingrid Sjöstrand beskriver det, i en dikt jag hittade på Leonardos blogg

Du
som tycker
att dagarna går
och
livet flyr.
Tag dig samman
och gör någonting
onyttigt.




Målning av William BlamireYoung. Lekande sällskap i månsken. Klicka för förstoring.

måndag 7 maj 2012

Barndomstrakt

Jag rör mig i den gamla axeln Odengatan - Sveavägen. Kommer ut från en stunds träning och fäster blicken vid Observatoriekullen som nu är innerligt grön. Passerar det lilla blomstertorget mellan Biblioteket och tidningsannexet, och går vidare förbi  den gamla plaskdammen. En rektangel förr fylld med vatten, nu torrlagd och en plats för skejtare. Pilarna runt dammen är nyutsprugna, som ett limegrönt regn av små löv.

Inte långt från Stadsbibliotekets stora entré finns en konstgjord bit natur. Möjligen inspirerad av japanerna. Förr var där ett litet vattenfall som forsade ner över stora runda stenbumlingar, förbi säv säv susa, och ner till vita kallor och andra vattenälskande växter. När jag var liten hade jag en särskild feeling för det där lilla landskapet. Allt fanns liksom i det kvarteret; bildningens stora Asplundhus, skridskor om vintern, och den konstgjorda bäcken på våren. Nu är det mest lite vass kvar av minilandskapet.

Jag står i skuggan av Observatoriekullen och tar in våren. I den branta backen under Kentauren hasade vi upp och ner som sjuåringar, pojkarna och jag. En brant som jag inte skulle vågat mig på igen ens för trettio år sen. Den är fortfarande avskalad där ungarna hasat sig ner, men längst ner vid kanten av backen har den Goda Staden planterat en lång linje av kaprifol.  Detta plejs är fint. Så fint att jag kan stå där många år senare och gilla min barndom.

På Sveavägen gick jag en gång i samma sol som idag och höll min pappa i handen. Vi skulle köpa begagnade bambustolar till sommarhuset. Vi var på uppdrag för familjens väl. Och muntra. Jag minns en särskild sexårsstämning. Det fanns inte ett hot i världen som vi inte kunde övervinna, pappa och jag.
Om vintrarna satt jag av en hel del tid på biblioteket, och ännu tidigare på sagostunderna i rummet med Nils Dardels målning av John Blund. Om vintern åkte jag och mina syrror skridskor tills vi var stelfrusna om fötter och händer. Då gick man in i värmestugan, slickade på sina isiga vantar, tryckte i gemenskapen och hörde ordet kuk för första gången. Sen gick man hem och drack choklad.


Hundra år senare går jag här och ser mig själv som liten. Fan vad man höll på. Och katade runt och var med överallt. Det enda jag inte var med på, och bestämt motsatte mig, var den artificiella samvaron i ett litet barnghetto nära Handelshögskolan. Jag hittade ingenting där som intresserade mig. Jag var fem år och sa till mamma att den sortens barnkrubba inte var nåt för mig. Hon lyssnade. Det var en bra grej med henne: Att hon hade respekt för barnets känsla. Jag gick aldrig dit mer.

Idag känner jag en sorts mild lycka när jag passerar här. Det finns fyra axlar av minnen och två axlar historia. Minnen från barndomens intressen, minnen från ungdom vid Stockholms kårhus. I Gaudeamus skrev jag en av mina första artiklar. Och där i trakterna fanns också Galleri Observatorium där många av tidens unga konstnärer ställde ut. Både kåren och galleriet var intensiva sambandscentraler. Kan man kalla det.

Sen fanns den andra axeln, den historiskt politiska. I ena änden av Odengatans sträckning bodde pappas halvsyster med sin enormt trevliga man, Torsten Vinell, envoyé i Berlin och senare VD för exportföreningen. Kanske vår mest konservativa bekantskapskrets. Faster Greta hade ett brunt och ett blått öga och betedde sig oerhört förtätat överklassigt även när man mötte henne på spårvagnen. Det stod en aura av blå kontroll omkring henne som jag fann  fascinerande. I andra änden av Odengatan, i Engelbrekts församling, hade pappa vuxit upp med piga och allt, men flyttat hemifrån så snabbt han kunde för att rå sig själv. Vi hade också pigor. Men det var inget märkvärdigt på den tiden, efter kriget, när tyska flickor behövde jobb i Sverige.

Den andra axeln, Sveavägens, var vildare. I ena riktningen Brunnsvikens isar om vintern, skidåkning och skridskor, och långpromenader i familjär sportsanda. Men där låg också Vanadislunden med ungar som var råa i käften och drog otäcka berättelser om Vad Som Kunde Hända Bakom Kyrkan: Det var ett visst gäng som skar upp vid nagelbanden och hällde salt i såren. Ingenting har senare bekräftat dessa rykten. Det säger bara något om barns otäckhet. Men jag gick inte ofta dit, hade väl redan då en grundläggande självbevarelsdrift.

I Sveavägens andra riktning fanns Hötorget, med de nya skraporna, och ett fik som jag glömt namnet på där vi något senare alltid satt och glodde på varann, sjuttonårspojkarna och brudarna. Ännu lite senare var ABF-huset en plats att räkna med för konstkurser och jazzmusik. Jazzen blev inget stort kapitel, fast jag hann höra Monica Zetterlund. Men när Hansson och Karlsson spelade där var redan en annan tid på G. Rödare. Med mera.

Tänk att allt fanns så nära. Och att man fritt kunde ta för sig. Jag håller inte med Hjalmar Söderberg om att det var för jävligt att vara ung. Det var det inte. Man flöt liksom omkring i ett osmotiskt tillstånd av intryck och övermod, osäkerhet och lust att pröva allt. Nu grönskar pilarna på samma plats och jag börjar om igen. Stryker som en katt intill det som var ett första stycke oplanerat liv, öppet för alla möjligheter.

På vägen hem går jag förbi en bänk där två 50-bastare solar sig och tar varsin öl. Den ena:
- Du, jag köpte din bok!
Jag tittar lite snett tillbaka:
- Det måste varit länge sen.
- Nä, jag köpte den nu.
- Du tar nog fel. Men tack ändå.
- Den om han FN-killen.
- Nä, det var inte jag.

Jag går vidare och undrar över vilken FN-kille som någon (lik mig) skrivit om. Men "Du jag köpte din bok" tar jag som ett gott omen. Liksom det faktum att en fågel skiter på min kappärm. Men senare, vid Odenplan, ser jag en överkörd duva ligga platt tryckt mot gatan. Den ser ut som en egyptisk relief i asfalten. Vingarna perfekt utbredda som en ljusgrå solfjäder. Det är bara jag som ser den. Alla andra rusar på grönt ljus. Tur att man inte är vidskeplig.
 
-------------------------------------------------------------------------

PS: Undrar vad ordet trakt kommer ifrån? Ska jag googla eller ska ni hojta?
Tillägg: Har googlat: Trakt kommer från latinets Tractus  = dragning, sträckning, nejd.

söndag 6 maj 2012

Var kommer alla busschaufförer ifrån?

Ja, ni vet, de där busschaufförerna och sjukvårdsbiträdena som Fredrik Reinfeldt alltid stöter samman med när han kommer hem från Bryssel, och som ofelbart och liksom alldeles spontant talar om för honom hur glada de är över sina trehundra spänn mer i månaden, trots att samma summa motsvarar höjd A-kassa, och inte inkluderar höjda Allt Annat.

I kvällens partiledardebatt var de där busschaufförerna aktuella igen. Samt sjukvårdsbiträdena, samt några unga livsmedelsarbetare på ICA som var så nöjda med, vad-det-nu-var de var nöjda med. KD-Göran och M-Fredrik hade i alla fall träffat dem, alla tre. Gamla mammor och hur de blev tvättade eller inte tvättade var också med, både till höger och till vänster. Men ursäkta mig; jag blir ändå mest förbryllad av de stora elefanternas - till höger - ständiga referenser till det arbetande folket och deras tacksamhet. Man baxnar: Antingen är det arbetande folket ett blåögt gäng, i blåställ eller städkläder eller tjocka brillor, whatever, eller så räcker det med de där tjugo styckna per år som de höga herrarna träffar. Och hämtar all sin folkliga cred ifrån.

Inte var det heller särskilt upphetsande att se en trygg men defensiv Stefan Löfven mota en arrogant men hundögd Reinfeldt i grind. Jag tycker nog den egendomligt coole Gustav Fridolin, med sin blandning av engagemang och distans, höll fortet bäst. Samt att den rejälaste repliken var Jonas Sjöstedts: "Ni har sett till att ge till rika män och ta från fattiga kvinnor". Inte för att han i övrigt var så fängslande, men där fick han ju rent statistiskt hammaren på rätt spik. Miljardärerna - majoriteten män -  får någon miljon över av skattesänkningar, och de alltid lika tacksamma busschaufförerna och sjukvårdsbiträdena och författarna någon eller några tusenlappar om året. Som sen försvinner i höjda sjukvårdsavgifter, höjda dagisavgifter, höjd hyra. Medan bonusmiljardärerna i "VÅRD och OMSORG" kommer undan med sina ur Sverige utsugna miljoner, motsvarande skatteintäkter på 8 miljarder om året, på tio år 80 miljarder, på 20 år 160 miljarder. Vad räcker det till? Tips: En väl fungerande järnväg!

Det tycker jag Stefan Löfven ska ta i beaktande nästa gång det högra "arbetarpartiet" talar om realistiska budgetar. Skillnaden mellan s.k. sosseslöseri och moddeslöseri ligger nånstans där; att en cancerpatient och en med eftervård för hjärtinfarkt kan få längre tid på sig att bli människa igen, om sossarna får slösa, och att en redan djävulskt rik får chansen att sopa mattan med utförsåld statlig egendom, om moddarna får slösa.

Sälja billigt till de rika som säljer vidare halvdyrt till andra rika som säljer vidare svindyrt, ur ett Kapital (hus, skolor, sjukhus, förskolor) som en gång var samhällets? Moderat ekonomi ser ut ungefär som värsta sortens bostadsrättsförening; alla tjänar pengar på att skyla över felen, sälja dyrt och sticka innan det märks. Efterlämnande rinnande avlopp och felbyggda golv till andra att leva med och betala reparationerna för.

Att en vinst på 19 miljoner gjordes på Serafens sjukhus, vid en försäljning där Stockholms stad (under Moddarnas regering) fick in 700.000. är en sån liten bostadstrip. Sex snabba läkare betalar för ett sjukhus mindre än för en etta på 22 kvm. Multiplicera den affären några tusen gånger: Se där kan man tala om en budget i slöseriets tecken. Men för vad? Och för vem? Och hur länge?

(Obs: Frågorna är retoriska).


Här en länk till ett besläktat inlägg på Den Blinde Argus.
Och här ett alldeles utmärkt citat från John Maynard Keynes:
Capitalism is the astounding belief that the most wickedest of men will do the most wickedest of things for the greatest good of everyone.