lördag 31 mars 2012

Mitt behov av extraordinära begåvningar: Herbert Blomstedt

Ja, alltså, dagen började inte så bra. Längtar tillbaka till fjällen. Stadslivet förefaller mig alltmer inrutat, fejkat och meningslöst. Jag lär komma över det när träden blommar. Men nu är allt bara grus, damm och kortförnyelser.
Jag hade dessutom varit uppe på tok för sent, sovit för lite. Allmänt gnölig stämning, tills jag bestämde mig för att gå och simma. Men när jag slog på radion visste jag att något helt annat var i görningen. Herbert Blomstedt dirigerar i direktsänding Berwald OCH Tjajkovskij.

I pausen var det en intervju med honom: Den dirigent jag beundrat mest bland de svenska. Han är åttiofem nu. Men ingenting hindrar den här känslosamme torrisen från att elegant som få, och med barnslig hängivenhet, lägga ut texten om de två komponister vars verk han skulle dirigera.

Han analyserar, och berättar koncentrerat om riskerna med Tjajkovskij: Att publiken vill ha så mycket känslor att orkestern ofta följer den impulsen. Men - säger Blomstedt; det finns ingen kompositör som gjort så distinkta anvisningar i sitt partitur som Tjaijkovskij; minsta nyanser är noterade, långsamt eller sjunkande, animerat eller forcerat, till ett utdraget "suckande" mellan första och andra violinen (som på T.s tid befann sig på varsin sida av scenen, så att de ännu tydligare kunde spela mot varann.) Man förstår att det är exaktheten han vill åt. Att känslorna inte ska bre ut sig, utan snarare behärskas mer, för att nå sitt fulla uttryck.

Under tiden som han berättar sjunger (väser) han också delar av melodierna; starkt, med ohämmad entusiasm. Jag tror - när det gäller honom - och många andra som fortsätter att utvecklas långt efter sextio, att Dylanordet gäller:
Oh, but I was so much older then, I´m younger than that now.

Herbert Blomstedt har - som jag minns det - utgått från sin behärskade och stringenta svenskhet, till en mer flödande frihet, en poetic license, som borde vara alla förunnat, åtminstone efter en viss ålder.

Han ger mig dagens första skratt. Total förtjusning. Samt en rad nya kunskaper. Love him for it. Och här kan ni (kanske) höra intervjun; samt konserten. Jag hann inte med Berwald, men däremot Tjajkovkijs Femte Symfoni.


Detta inlägg är särskilt tillägnat Gunnar, Gunnar och Bengt, som troligen är den mest (klassiskt) musikkunnige av oss.
För den som är intresserad finns här en länk om Femte Symfonin.

Ur en dikt av Birgitta Lillpers

"Skönheten kunde vara en tidningslös morgon, ett
sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan
och belöningen, det är en tidligt stark, samlad
sömn
lugn och små brödskivor, kanel, mättade av
olika slags korn och religioner, alltså

inte det lättåtkomliga; belöningen är det som finns sidledes
med motstånden
och det är därför vi räddare häckar så
lokalt och exklusivt."

Ja. Och jag längtar tillbaka till bergen. Exklusivt.
Tillbaka bort från de strimliga gatorna som lyder under numrens analys.
Tillbaka till ett "sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan".

tisdag 27 mars 2012

Smått äger

Ja, alltså - det började egentligen redan där uppe; att det vackra avtog. De sista dagarnas slask och därefter ishalka var inget att hurra för. Man fick kolla utsikten inifrån, eller gå femtio meter med stavar för att andas ut över dalens vida vy.

Ändå yr det fortfarande i mitt huvud av alla blåsiga ljud och blå skymningsbilder, blåturkos is på Malgomaj, ljust ultramarin på Gitsfjället. Orange solgata över eftermiddagsisen. Grålila moln över Onyttigmyren.

Satt här lite medtagen av resan och glodde på mitt fönster mot gården och tyckte plötsligt det var en fin bild det med. När man väl börjar se, ser man mycket mer. Så var det också på Konstvetenskapen; alltid kom man ut från diabilder och föredrag med en högerhjärnhalvig känsla för atmosfär, ljus, vinklar och luftperspektiv.

Sista kvällarna i fjällen låg jag med slutna ögon och såg bilder flimra förbi oupphörligt. En självlysande självgående film. Det kommer sig av koncentrationen. Ungefär som när man plockar blåbär. Så plockar man skyar och skuggor och väder och linjer.
Men det är slut med det nu. Här blev det snabbt prosaiskt som fan. Ringa Hittegods, besöka Banken (som gjorde ett undantag och delade ut kontanter till den kortlösa mänskan). Ringa Polisen. Ringa Försäkringsbolaget. Fixa nytt presskort. Nytt Visakort. Nytt smink. Ny plånbok. Nya glasögon.

I en kort paus på gården, hann jag dock se några lysande saker. Krokus. Samt ett par dammiga snödroppar, luttrade av det eviga byggjoxet.
Promenad i sol och ett öppet vatten med en helt annan blåfärg än där uppe: Kanske coelin med lite preussiskt blått i. Väldigt frisk färg i alla fall. Och små små knoppar i en buske. Och några dammiga samtal om räntan, på bänken bredvid.

Vad bra att det finns saker som ingen kan ta ifrån en, tänker jag. Det är ofta de "saker" som är allas.
My favourite things. Träd och sånt.
Men visst, jag gillar mina stolar och bord och soffa och tavlor och muggar och textilier och badkar och allt det där lilla jordiska som är mitt. Till exempel doften av en speciell tvål. Palmträ. Och smaken av en viss sherry. Bristol Cream.

Och måtte nu Rättvisans Ängel skicka alla mina grejer tillbaka. Tack. Jag har nog med små praktiska bestyr som det är. Smått äger, som vi säger i Stockholm. (Fast det är bara som jag hittar på, och därmed kommer det att heta så).

söndag 25 mars 2012

Om att måla en söndag

Återhämtning, förnyelse, repetition. Repetition, återtagande, erövrande av ny mark. Återtagande av gamla bilder, som nästan blir nya. Och nya bilder som uppstår när man helt desperat skiter i allt och gärna gör något hiskligt.

Så med ens, i den allra sista målartimmens skymning, är det något som löser sig. Det var den med ett hiskligt ryck i. Och just då minns jag min f.d. lärare Laris Strunke som sa till mig, redan när jag var 23: "Man måste göra något fult ibland".

Ja. Och sedan kanske återgå till repetition, återhämtning och förnyelse av det man såg. I det plötsliga rycket.

Möjligen gäller samma sak för skrivandet. Troligen. Jag minns inte riktigt just nu. Tycker egentligen aldrig att man minns en enda grej som man "lärt sig". Och att författare som verkar som om de minns sina lärdomar är skittråkiga. Men det är ändå inte sant. Man måste ha en kratta med sig i trädgården. Det man lärt sig är krattan. Det andra är det som växer.

Det jag gärna skulle vilja göra är en sorts "Electric Birch Land", en Hendrix, av fjällnaturen. Man får väl se. Det jag såg under (förra) söndagskvällen var i alla fall hur björkarna, belysta av ett par väglampor, tecknar sig elektriskt mot himlen. Spretar, strålar, växer samman och knappast tänker sig en publik. Gör inte jag heller. Men man kan ju inte leva som en björk.

måndag 19 mars 2012

Frånvaro och närvaro

En av de män jag på senare år tyckt om, har ett evigt rum i mitt hjärta. Delvis på grund av sina professionella kvalitéer, men också genom något helt annat, något inte så många män är bra på. Närvaro.

Jag har förstås också sett honom bli frånvarande - men det märkliga är att hans frånvaro samtidigt är full av närvaro. Nämligen en närvaro i något som pågår inom honom själv, något muller i tankebanorna eller känslo-regionerna, något skapande driv.

Det är liksom något helt annat än en Frånvarande Frånvaro - det där som man kan uppleva med människor som inte riktigt befinner sig i rummet där de är, fastän de kanske försöker upprätthålla en konversation om någon film (de vill helst berätta hela filmen) eller någon avlägsen släkting som nyss gift sig med en mänska man aldrig sett och aldrig kommer att se (de vill gärna berätta alla detaljer om den mänskan). Och på den vägen förlorar sig närvaron ut i en frånvaro som är ingens. Därför att den här människan med sina tankesprång och utflykter i släktlinjerna, faktiskt inte är särskilt närvarande i Sig Själv. Det kan bero på dagsformen. Jag har också sådana dagar. Orkar inte lyssna. Pratar om nåt på TV. Byter ämne till mig själv hela tiden: Jag menar bara - Låt oss nu prata om något intressant!

Och jag accepterar all nödvändig separation mellan människor. Vi är ju inte varandra. Men ibland så.

Håll i er, nu blir jag privat: Jag hade en gång en s.k. ung käresta, som verkligen var allt annat än en toy-boy, men snarare en av mina djupare upplevelser på Området. Han hade också en fascinerande stark närvaro. För mycket närvaro, skulle jag säga. Så mycket att han knappt orkade med det själv. Distans behöver man ju också. Humor var hans räddning. Men inte hela vägen.

Min man, däremot, kunde grilla mig med sin frånvarande frånvaro: det vill säga: Han kunde säga: Men jag är ju så medveten om dig hela tiden, och jag kunde väsa; men visa det då!
Jag tyckte att han försvann i oändliga korridorer i sin hjärna, där han kanske möjligen ruvade över någon gammal skuld, eller någon utställningsidé, eller någon Dröm, faktiskt. Jag tror i hans fall att frånvaron var en kombi av många yrkesplikter och en konstnärlig lust att fly. Han hade många projekt, han genomförde många av dem. Men ett av hans käraste var en kollektiv konst-bildbank, som skulle vara tillgänglig för alla. Det är tjugo år sen. Nu finns den på nätet, utan hans ansträngningar. Men han visste något om verkliga sociala behov, han grunnade på något viktigt. Liksom många "frånvarande" molar på något spännande i sin inre värld, fast de knappt vet vad det är.

Man måste nog få dra ifrån rejält ibland, in i sin egen rutt - för att sedan vara närvarande. Därför att man har roten i sig själv. Funnen.

Det handlar kanske om det där Systerfartyget till våra Liv, som Tranan skriver om. Det är det vi har känning med, i den närvarande frånvaron.

"Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna."

(Tranströmer-citatet är inte korrekt, men nära. Jag har inte boken här, men får kanske be Lennart korrigera mig. Som vanligt.)

lördag 17 mars 2012

Kristian Lundberg i Repris

Idag hörde jag en ovanligt fin intervju, på Sveriges Radio, med Kristian Lundberg, som fått lyssnarnas romanpris för sin nyutkomna bok "Och allt ska vara kärlek".
Jag har tyckt om den här författaren sedan jag läste Yarden, som kom för några år sen. Samt har jag gillat en del strödda dikter, som dykt upp här och där, ofta med kristna undertoner. Eller ska man säga övertoner, kanske. Blåset i pipan, som nästan inte hörs, men är där. Mitt i den i övrigt stora skröpliga ärligheten.

Här kan ni hitta intervjun, om ni missat den, intervjuar gör
Mia Gerdin.

Och här är min text om Yarden, i repris från Den Blinde Argus:

Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.

Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.

Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.

Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.

”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."

Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)

torsdag 15 mars 2012

Om jag vore Grekland

Om det var jag som var Grekland, om det var jag som hade vant mig vid att kunna briljera med Akropolis och Delfi, med filosofer och motståndsrörelser, med de allra vackraste stränderna och de godaste fyllda paprikorna, med kalkvita berg och slingrande olivlundar, med pistagenötter och jungfruolja, med helstekt lamm och Odyssevs gnistrande Itaka - och så kom någon och sa till mig: Bu, du är eländig. Din bror har överbelånat sitt hus tre gånger. Din faster och farbror deklarerar aldrig sina inkomster; inte på hotellen och inte på rederiet. Din mosters gamla pappa skrev över sina pengar på en bulvan. Din syrras man har aldrig gjort annat än jobbat svart. Du är en liten skit - Grekland!

Vad skulle jag svara: Okej, Min Herre Västeuropa; ni är naturligtvis utan skymten av skuld. Allt ni gör är finemang, men era rika herrar fixar lika mycket som våra; det bara märks inte - än.
Och jag - Grekland - skulle svara: Jag har inte ansvar för min bror och min faster och min onkel och min fars kusin och mina barns makar, som lärt sig fixa undan skatteunderlaget i skuggan av ett solparasoll.

Jag är inte min familj; jag är inte bara en av dem; jag är Grekland, den stolta. Tafsa inte på mig. Och låt inte så högbrynt moraliska när ni kollar andras budget, samtidigt som ni kan tänka er att köpa deras öar och stränder.
Kolla runt er egen farstu; alla era dolda transaktioner, era krigsföretag, er kollapsade samhällsmoral. Kolla hur ni sålde ut folkets egendom till sprätthökarna Herr Privat och Fru Entreprenör, som nu kör sin skottkärra med pengar över gränsen nattetid. Precis som min onkel i Tessaloniki gjorde någon gång under kriget.

Ni slapp det kriget, och ni slapp mycket annat. Visst, jag Grekland, med alla mina bröder och systrar ska betala skatt. Men sänk garden en smula. Ni som en gång kommer att tjäna bra på våra räntor.

Kom inte här och bits. Jag - Grekland, står över allt det här. Och ni som jagar/hjälper mig ska en dag få höra:
Din bror har överbelånat sitt hus tre gånger. Din faster och farbror deklarerar aldrig sina inkomster; inte på hotellen och inte på rederiet. Din mosters gamla pappa skrev över sina pengar på en bulvan. Din syrras man har aldrig gjort annat än jobbat svart. Du är en liten skit - Nordvästeuropa!

Ormgudinna, Kreta, 1600 f.Kr.
Och för den goda sakens skull; les bateaux de Samos; Melina Mercouri
(Tillägnas mina grekiska vänner)

Tillägg: Se även den här utmärkta artikeln av Isobel Hadley Kamptz i Expressen: "Prekapitalistisk EU-moralism", är rubriken.

tisdag 13 mars 2012

Konfronterad

Konfronterad med att bli äldre tänker jag på ordet personlighet. Amerikanarna har ju inte alltid fel. "Personality is all..." och hela den boostiga trippen.

Ja. Suck. Kanske. Sant. Troligen.

Konfronterad med att jag inte orkar lika högt upp i fjället som förr tänker jag att det blir ju bättre. Långsamt. Men tålamod är inte min dygd.

Konfronterad med min otålighet vänjer jag mig med att göra mindre, långsammare, och utan skruvade ambitioner. Något skalas av. Jag tror det kan bli bra.

Träd växer i tysthet, som taoisterna säger. Man bånglar runt sig själv utan att riktigt veta hur det går till. Plötsligt har man bara gjort något som man inte gjorde (inte kunde?) för fem år sen.

Konfronterad med tidens gång och livets troliga korthet tänker jag att ingen vet ju. Konfronterad med min död tänker jag att alla vet ju.

Konfronterad med mitt yngre och vackrare jag tänker jag: I really had my time. Those were the days. Ja, ni ser, idel schlagers. Den kollektiva banaliteten är vårt öde. Sorg, död, kärlek. Jag minns till och med Euphoria. Kort sagt: Rätt låt vann. Och alla förlorar vi i längden, som Rabbe Enckell skrev.

måndag 12 mars 2012

Fådd på omvägar

Månsken som månsken,
så är såg det ut, så här ser det ut, så här kommer det att se ut...


Edward Steichen: Moonlit Landscape, 1903
Bild fångad indirekt via Håkan Lindgrens blogg

Snodd rakt av: Eugène Jansson

Den här bilden hittade jag alldeles nyss på Anna Brodows blogg, och fick lust att genast klistra in den. Är inte det här marsvår i staden? Märkligt nog är ljuset detsamma som här uppe, det är bara rumsligheterna som är helt annorlunda.

Ni ska få se min version, av marsig snöblåst i Lappland, en vacker dag. Nu är här helt stilla.

söndag 11 mars 2012

Fjällets lågenergilampa

Igår kväll när vi åt middag frågade jag Gerd om hon ALDRIG blir trött på snö.
Hon funderade en god stund. Sen sa hon att hon KAN bli trött på blötsnö. Men att hon ser fram emot den långa aprilvåren häruppe när ljuset är större än i Himlen och hon åker skidor i krispiga skarspår framåt kvällen. Gerd med man har bott här uppe i mer än fyrtio år. Han pendlar, hon är hustrogen, barnen har flyttat söderut. Jag har aldrig hört att någon av de två haft minsta lust att flytta härifrån, fast de hör till Umeås musikelit.

Men åter till läget: blötsnö har det alltså varit nu. Tung som en ofärdig mördeg är den, och man skuffar sparken genom degen tills man kommer ut på landsvägen där det är glashalt efter perfekt plogning. Ena stunden måste man bara skuffa, andra stunden bara bromsa. Är det Livet?

I alla fall; vackert är det. Sex sju sekundmeters blåst som får snön att ryka från fjälltopparna och blåsa upp mellan granarna på ett sätt som jag någon gång målat, men just nu inte vågar mig på. Jag överlåter det tills vidare till japanerna, de redan döda. Men igår gjorde jag en liten studie av ett moln belyst bakifrån av månsken. Det har jag aldrig gjort förr, och det blev rätt lyckat. Ett av mina "vykort" som jag sa till Gerd.

Här har alltså förutom blötsnö och vinande vind som rasslar runt taknocken, också varit månsken över fjällparken. Långa skuggor, moln med neonkanter, träd mot midnattsblå himmel. Aldrig mörkt.
På andra sidan den stora sjön ligger fjället och skiner. Det ser ut som en stor lampa, en form som lyses upp inifrån, och tänder långsamt, men vilar i ett förstadium av ljus. Som en lågenergilampa typ.

Lågenergilampa är också mitt läge, idag. Om ni ser nåt som lyser svagt, men liksom inifrån, är det jag.


Hasegawa Tohaku, tallar i snö, 1500-tal. En av sex skärmar som hör till målningen.

(För förstoring, klicka på länken.)

Och så då, denna by i gråväder:

fredag 9 mars 2012

Nattvardsgästerna revisited

Såg om Nattvardsgästerna för sjätte gången, eller nåt, på TV häromdagen. Satt kvar enbart för min gode faders skull. Annars var det ju en rätt trist historia, som man i efterhand förstår var alltför ensidigt Bergmansk. För vem brottas idag med denna malande protestantiska skuld, och denna aggressiva frigörelseproblematik från ett strängt prästerligt hem?
I dialogerna vilar så rader av teologisk fundersamhet, Guds Tystnad, människans otillräcklighet, med mera. Ej att förakta. Men det har gjorts bättre. Av Heinrich Böll till exempel, men har var ju dessbättre katolik. Nåja, vi tar inte den diskussionen nu.

Men det är underligt med film. Den här rullen såg jag sist på stor duk i världens bästa salong; Filmhuset på Gärdet. Jag tror det var första gången jag fattade att det var en stark film, och förstod varför många cineaster tycker det. Det hade då bara med nyanserna i spelet att göra, och den koncentrerade svenska tråkighetens vackra scenerier.

Ändå, numera förstår jag mycket väl varför min far tackade nej till den här rollen två gånger, innan Bergman lyckades övertala honom. Innehållet var liksom inte hans problem. Han var "cast against type". Också därför blir jag lite irriterad när jag ser filmen; om jag vill minnas min pappa ser jag hellre Sjunde Inseglet eller Sommarnattens leende eller whatever, där jag lättare känner igen honom. Det är förstås privat. Men Nattvardsgästerna var också en så svår inspelning, med Bergmans gamla fadersuppror och hans liggande i skilsmässa med Käbi L, och hela konkarongen - ja, olustigt. Annars hade ju de där två haft mycket kul ihop. Och jag ser hellre filmerna som är resultatet av deras goda samarbete.

Och så undrar jag om det finns någon, ens på norska västkusten, eller bland amerikanska hillbilly-religiösa och fundamentalister, som har någon feeling för dessa Bergmanska dilemman, idag? Nattvardsgästerna är nog mer som en sorts antropologi: Så här illa kunde det alltså gå, mellan Gud och människan, när det begav sig - på 1950-talet.
Jag undrar inte på att Vilgot Sjöman, som följde inspelningen, döpte hela rullen till "SnorJohan och Lipsillen på nya äventyr". Rätt fyndigt.

Men, men, som sagt, beröm för rolltolkningarna har de alla fått, från Gunnar till den alltid underbare Allan Edwall. Nog om.

torsdag 8 mars 2012

Till väninnorna

Åh, åh, åh, tjejer. Och så vidare, alla kan den nu. 8:e mars.

Tjejer och flickor och kvinnor och kvinns (bara inte fruntimmer, tack). Ni är obetalbara, oersättliga och ovärderliga. Ja, inte bara sådär allmänt; att nu ska vi hjälpas åt och vidga vyerna och breda ut vingarna och masa oss fram i ljuset, det ska vi förstås. Men jag tänker mera på de verkligt omistliga, för min personliga del, oersättliga damer och brudar och ladies förutan vilka jag inte kan tänka mig glada dagar och svåra dagar och svarta nätter och evighetslånga telefonsamtal och små exklusiva middagar och sällsynta fylleslag och återkommande presenter och inkorporeringar i familjer och barn och nyårsaftnar och landskap och städer och midsommaraftnar och utställningar och konserter och jobb och uppror och sammanträden och FÖRTROENDEN.

Så att jag bara passar på att hälsa och tacka och hurra för Brudarna Brides:
Gerd här i Lappland (hemlig ort), som jag nu känt i 26 år. Min äldsta väninna Sussie, som varit min förtrognaste förtrogna i över 40 år, och Björg, nästan lika länge, och Inga P, som jag mötte på konstvetenskapen, och Susanne T, och Eva Z, och Jill i Skåne, och Inger i Köpenhamn (som tyvärr inte lever längre, men som lärde mig allt om dansk gästfrihet och kvinnlig skaparkraft), och Elisabet P som jag hade så bra samarbete med på Paletten, och Ylva B som är den smartaste kvinna jag känt, och Silvia som bara alltför sällan kommer hem till Sverige, och Helena Looft, som lyfte mina dagar på en gemensam arbetsplats, och Blenda B, min bästa barndomsvän, och mina två systrar och de andra halvt okända systrarna där ute i blogglandet, som jag gillar och respekterar: Anna i Portugal, Karin i Paris, Gabrielle RW i Stockholm och många fler.

Hej, allihop. Och hurra! Vi ska snart inte alls behöva någon särskild kvinnodag. Alla dagar är våra! Not to mention the nights...

Här månsken och en stark lukt av vilt utanför dörren. Jag gissar på Lo eller Varg, men det är väl mest vildmarksromantik. Det bara snöar och snöar om igen. Jag tänker på Jobs bok; när Gud frågar den arma människan: "Har du varit framme vid snöns förrådshus?". JAAA, svarar visst inte Job, men det gör jag. Herren blir förstummad. Allt tystnar i snö.


BIld: Inger Hanmann, "komposition i rött och svart". Emalj.

tisdag 6 mars 2012

Fjällets sena ljus




Foton: Peter Strehlenert
Taget med Nikon D300 med Sigma 18-50/2.8 (undre) samt Nikkor 80-200/2.8 (övre).

Tack Peter, för delningen!
(Klicka för förstoring.)

söndag 4 mars 2012

Den signade dag

Korpen kraxar. Fjällvråken flyger förbi. Det är total sol.
Jag sjunger, försenad, morgonpsalmen:

Den signade dag
som vi nu här se
från himmelen till oss nedkomma
Den vare oss huld
den låte sig te
oss allom till glädje och fromma

Dalakoral, skulle jag tro. Eller fäbodpsalm. Ingen kommer att tycka det är en ball text, beundransvärd eller "fin".
Men den är fin. Det goda i religionen är påminnelsen om något större. Som om vi tänker på det, kan "bevara" oss på något sätt. Alltså, ett fäste, för alla, ovanom den spretiga egoismen och de nödvändiga och strävsamma detaljerna. Jag ser det som en gammelsvensk meditation.

Ja, Herren den Högste oss alla idag
för synder och sorger bevare.

Dålig religion är makt, missbruk och själsindoktrinering. God religion är mest som en påminnelse: Det finns något större än dina ögon alltid ser, människa. Det Eviga, som Tegnér kallade det.

lördag 3 mars 2012

Via Dolorosa 2012: Genom Afrika på proteser

Den där bastudamen jag nämnde häromdagen; hon som sa "det är en konst att vara tant" - hon berättade också att hon numera måste ta sig nerför trappor genom att sätta båda fötterna på varje trappsteg, "som en litta onge". Jag tycker det verkar som hon åldras i sin egen takt, och med huvudet högt.

Annars är ju den moderna supermännisko-tanken att vi alla, oavsett ålder, handikapp och social bakgrund, har möjlighet att vara som Stephen Hawking, jättefula, rullstolsbundna och geniala. Det är inte sant, och inte ens Margaret Thatcher kunde leva upp till det när hon blev äldre och dement. Gissa hur stora illusioner som rasade där!

Men föreställningen om att alla kan bara de vill slår till med förnyad kraft, sprider sig till TV-program efter TV-program, tävling efter tävling, och utsöndrar en stark indoktrinerande fiktion; det är din egen vilja det hänger på din lilla arbetslösa, cp-skadade, depressiva sate.

Nu senast det överjävliga programmet "mot alla odds", med ett gäng handikappade som ska ta sig genom halva Afrika på en rekordtid som inga frifräsande Hemingwaygubbar skulle orka, eller vilja.
Hemingway hade minst en slav med sig ut i markerna, en fru som väntade vid lägerelden, en pava whisky, en lugn, lång kväll utan förpliktelser.

De rörelsehindrade sätt i rörelse med scoutaktig effektivitet, guidade av en stålvacker svenska med gevär på axeln. Varje dag ska de tillryggalägga plågsamt många mil, vara framme först i skymningen, och stiga upp igen tidigt nästa dag. Klockan är safarins egentliga ciceron, och varje deltagare, med rullstol, proteser på båda benen, och händerna, utan armar, med blindhet eller tredje gradens hopläkta brännskador, ska stappla fram över grusig mark i fyrtio graders värme.

Man undrar hur den medföljande läkaren lyckas stålsätta sig; och övertala sig själv att detta är för deltagarnas bästa. Mot slutet av serien (det enda avsnitt jag pallade att se) ser denne läkare mycket sorgsen ut i ögonen. Varje eftermiddag sitter han med människor som inte längre orkar; de har trefaldiga skavsår på sina knän, vid protesens fästen. Eller de har tappat förmågan att hålla takten med de andra i gruppen. De har för jävligt ont, de gråter, avbryter och reser hem. Andra uthärdar att varje kväll få sina skavblåsor tömda på var och blod och bli omplåstrade, för att nästa dag börja skava på sina utsatta delar, igen. En av dem faller ner halvt avsvimmad, på grund av vätskebrist. Turledaren, den stålvackra kvinnan, säger: "Egentligen borde det var som under engelsmännens raider i Afrika; den som försinkade de övriga i gruppen fick böta. Jag menar, vi kan hjälpa er med allt, men vi kan faktiskt inte dricka åt er. Det får ni klara själva. "
Sisådär ja, efter fyra, fem veckor kom den lilla fascisten fram hos den store ledaren av de rörelsehindrades Afrikaresa.

Den vänlige läkaren ser alltmer utmattad ut. Deltagarna klagar över att de aldrig får någon vilotid. De ska hela tiden prestera X antal mil per dag. Ciceronen är tufft på dem med klocktiden. Man trodde annars att vitsen med en långtur i vildmarken är att komma från det ohyggliga lärarinneschemat.

Så jag undrar vem, vilka, är den här "underhållningen" tänkt för? Att uppmuntra människor med funktionsnedsättning till att ta ut sig lite mer? Att ge oss tittare en moralisk lektion: Titta vad de kan, med proteser och allt; kan de så kan du. En idé som passar förträffligt med den nya människosynen; att det alltid är dig själv det hänger på. Okej, handikappad, so what? Okej, arbetslös, so what? Okej nerskärningar och rationaliseringar och utlokaliseringar till Thailand, so what? Ta ut dig fullständigt, lille vän. Och gör allt för de rika farbröderna som styr landet, kapitalet, arbetsmarknaden och de smarta skatteflyktarna. Spring genom Afrika Broder Halt och Syster Lytt, rusha på ett sätt som det aldrig skulle falla de rika in att göra.

Vem njuter av denna sorgliga vandring? De som blev bjudna på resan - de som kanske såg sitt livs chans att få komma till Afrika? Visste de verkligen att de skulle pushas fram med piska, av en dam med stilfull profil, som säkert blev rikligt belönad för sin guidening. Visste de vad som väntade dem? Tror inte det.

Men tittarna fick sin underhållning. Ett kollektivt Via Dolorosa lagom till fastan. Det fascistoida kynnet kör inte med Förintelsen längre. Det kör med Förnedring, även kallad Utmaning, även kallad För Ditt Eget Bästa, lille vän.
Sådana som Stephen Hawking, med all sin flit och allt sitt geni, har indirekt gjort andra med rörelsehinder och medfödda sjukdomar en orätt. Satt upp sig själv som föredöme, och använts till en ytterkonservativ social ideologi: Man kan det man vill. Ja, ibland. Men de flesta är inte Stephen Hawking. Och de ska inte behöva flänga fram på blödande sår och rinnande blåsor, och få bannor för att de inte skyndar sig ännu mer. Det är en Via Dolorosa vi inte vill se - inte ens till Påsk.

Det enda fina i sammanhanget är hur deltagarna fäster sig vid, och tar hand om varandra. I övrigt är "Mot alla odds" ett äckligt, sadomasochistiskt program, kamouflerat som safari. Inte konstigt alls att produktionsbolaget har namn efter en kamphund: Mastiff. Det verkar vara det nya människoidealet; kamphunden. Framtiden - "Ett ansikte av tänder", för att låna Tranströmers formulering.

torsdag 1 mars 2012

Bastudamer

Krisväder idag. Himlen har ingen aning om vilken årstid som gäller, the earth suffers the consequences. Slask med andra ord. Man tjötar på sparken som på en urgammal brunte, sicksackar mellan släppsnö, krasis och bar väg. Gissa farten! Noll. Luften. Nollgradigt. Kanske mer. Man ser utsikten, det är allt. Resten får vänta. Alltså: en bastudag.

Nu är det så tursamt att här i byn finns världens vackraste simhall (de som längesen besökt något kakeldekorerat i Istanbul får tiga still). Varmbad-bassäng med jättefönster mot fjällpanoramat. Modell mindre badkyrka med inbyggd bubbelmassage. Bastu med idel trevliga kvinns. Ju tjockare desto trevligare.

Vi plaskar på olika sätt runt bassängen. Jag som kan simma, och någon - uppväxt i inlandet - som inte kan simma. Vi pratar om fyrvaktaren på Holmö gadd som inte heller kunde simma. Men det gick ju ändå. "Hä va liksom int meningen att han sku falla i".

Alltså ni som inte fattat haver: De enda goda motionsformerna är det som är omedelbart förenade med njutning; alltså vintersport, vandringar och sim. Om någon vill sparka boll och fiska röding är det också fint, eller springa runt i en park.

Men snälla, inte med stegmätare. Inte med klocka. Inte med prestationsprotokoll. Helst inga konstiga maskiner och hantlar. I bastun glömmer vi tiden och pratar på om allt mellan himmel och jord, som det heter. Skymningen kommer långsamt medan vi sedan, som olika sorters sälar, paddlar i ljuset av obefintliga bedrifter. Den stora runda damen frågar mig om jag kan hjälpa henne se vad det står på vattentemperaturmätaren. Jag: Nä, jag kan inte heller; det är tantfaktorn. Hon: Tant - det är kultur. Ja. Ser man såna som hon tror man det.

Nu ingenting och ingenting. I morgon någon liten prestation, kanhända. Men man får passa sig så inte tiden förstörs med sånt. Jag ska skicka ett vykort till Edna. Och skissa på en bild jag såg med slutna ögon. Eidetiskt, kallas det. Jag hade glömt att jag ägde den förmågan. Bilder som kommer, kommer kanske inte, när alla de andra mediabilderna fladdrar in, med låtsad auktoritet.