fredag 10 februari 2012

Små reflexioner

Förr fanns det avklippta vantar som målare använde när de stod ute i kallt väder; nu finns det en annan sort avklippta vantar, som man har för att alltid kunna stå och sms:a och androida och ha sig, utan hinder.
Pojken framför mig på bussen har de där vantarna. Han trycker sig intill fönstret och spanar in den rosa solnedgången över Mälaren. Hans fingrar flipprar oavbrutet tick tick, tick tick, över mobilen (I-phonen, Androiden, vad vet jag). Men två minuter ger han det där rosa stråket på himlen sin uppmärksamhet.

Det är något med platser man alltid känner igen. Som den här resan mellan Saltsjön och innerstan. Vid Vasaparken stannar bussen till. Folk åker skridskor där nu, så som min väninna Della och jag gjorde, i tonåren. Dellas pappa var jazzmusiker från New York, och den familjen var de enda färgade man såg i Vasastan på den tiden.

Hem. Nu har jag alltså vandrat omkring vid Vitabergsparken bland de små fina sjuttonhundratalskåkarna. Man går där och tänker på Bellman, och på sin morfar, som växte upp i ett sådant hus, fast på andra sidan vattnet, i Djurgårdsstaden. Man handlar mat i okända affärer, kommer ut och vet inte riktningen. Skriver vid en annans skrivbord, sover i Stora Björns säng. Tittar ut på Sofia kyrktorn. Spröd klang i hel och halv timme. Det var fint alltihop. Men. Hem.

Kanske är det åldern och min lilla hjärntrötthet som spelar in; jag är ju inte sentimental, men det finns platser där man är hemma sedan länge. För mig betyder närheten till det stora naturområdet mer än Söders alla små schyssta krogar, "mina" träd fem minuter bort, milslånga promenader om jag vill, och en gata som slutar i solnedgången över en dunge träd.

Medan Södra Länken Extra Jättebyggplats och alla andra som vill fram bullrar vidare till 75, så blir jag försjunken. Här har jag gått med alla jag älskat i detta land, män och vänner och urfamiljen. Jag trivs. Jag vill hem. Mitt skrivbord saknar mig och jag saknar arbetsytorna i mitt röriga kök. Men nu - på grund av alltings föränderlighet - sticker jag igen. Dit opp då. Och när bussen svänger i sista kurvan och jag ser byn och sjön och fjällen bakom, händer det att jag tänker: Umm, hemma igen.

4 kommentarer:

  1. Jag avskyr i stort sett alla ställen utom mitt eget hem, spelar ingen roll att det är förändrat till byggarbetsplats. Jag kan fördra min mammas hem, där jag också är uppvuxen, men det beror på att hon är där. Också.
    Har bara dåliga erfarenheter (i stort sett) av att vistas i andras hem. Och jag mutar aldrig in hörnor, liksom, jag tar mitt pick och pack och flyr om någon gör anspråk på platsen. I svärfamiljens hus händer det ofta, därför för jag en sorts ambulerande liv där. Intressant men självklart urjobbigt i längden.
    Kan du inte använda svågerns lägenhet som arbetsplats istället? Åka dit på dagen och hem igen på kvällen?
    Ja, nu är det väl för sent, nu ska du ju iväg, trodde att du hade åkt redan. Men lycklig resa!

    SvaraRadera
  2. Jo. Lång stad, Karin. Söder känns som en kontinent. Bussen är full och tar minst en halv timme plus tjugo i väntan. Tunnelbanevägrarens straff.
    Jag visste inte det här förut. Pity the poor commuter!

    Nattåg i veckan som kommer, fullt med sportlovs-ölare och skidschabrak. Men sen så. Peace! Du ser mig snart göra V-tecknet, under satellitkameran på Google Earth!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kallas väl att göra en dygd av nödvändigheten, fast det snarare skulle vara att göra något trevligt av det oundvikliga. Livet blir så mycket trevligare om man kan den konsten, insåg jag själv i ett eget sammanhang i den gångna veckan. Månne jag kan hålla fast i den insikten.

      Måtte du ha det trevligt i din.

      Fingerlösa vantar, förresten, det stickar jag ett par varenda vinter. Är oumbärligt när man har låga inomhustemperaturer. Är nog också bra utanpå vanliga vantar när det är riktigt kallt. Jag var en gång på föredrag som hölls av en sibirienfarare, och det som gjorde verkligt intryck på mig (och vi säger verkligt för jag var kanske tolv år och jag har inte glömt det) var att han sa att om man fryser om händerna är det för att man inte har varmt om handlederna (och om fötterna när man inte har varmt om knäna).

      Radera
    2. Anna,
      Trevligt med sådana här högst konkreta svar; handledsvärmare har jag fått tre i present av väninnor, och knävärmare har jag sedan många år. Samt min fd husbands HellyHansen-kallingar.

      Men hua, är du påklädd inomhus? Det var vad jag fick göra i min svågers lägenhet, sen vande sig kroppen efter ett tag. Men egentligen är det ju Den Rätta Vägen, att dra ner på temperaturerna i uppvärmda hus. Inte så kul för artrosfolket dock, som jag tyvärr också tillhör.

      Men, va fan koli, vi slipper i alla fall rullatorn ett tag till. Hoppas jag! Och uppe i Lappland finns ett bättre varmbadhus än här.

      Radera