lördag 11 februari 2012

Schubert – en duktig flicka?

Hur ofta händer det inte, på alla yrkesområden, att kvinnor utsätts för epitetet ”duktig flicka”. Det har hänt Agneta Pleijel och Kerstin Ekman och Åsa Nilsonne, och säkert mången strävsam doktorand, kommunchef eller påläst kulturskribent. Folk som matar in sten på sten i sitt murverk och sen ser ut över en hel stengärdsgård sisådär i 50-årsåldern. De har byggt något i stil med småländska stenmurar, fast inte så påtagligt då. Men duktigt.

Aldrig hör man att män inom kultur eller samhällsliv kallas för duktiga pojkar. Så, så, klapp, klapp, Leif GW Persson, duktig pojke Eller; klart det går bra för Per Wästberg, han är ju en så typisk duktig pojke. Liksom Pär Nuder. Och, klapp, klapp, Jan Carlzon. Och en klapp till för Per Svensson; det syns ju att han jobbar ihjäl sig.

Idag hörde jag en del Schubert på radion och - jag erkänner genast att jag ingalunda är encyklopedisk på musikens område - kanske var det just därför som jag kunde se Skriften på Väggen:

SCHUBERT – EN DUKTIG FLICKA!

Det var något hamrande och besviket med tonerna i hans pianokonsert (pianosonat var ordet)– minns nu inte vilken, men jag minns att jag har hört det där förut just hos Schubert. Ett väsen som reser sig ur tangenterna med ren och skär järnvilja; ett dunkande och pressande, en ambition som hörs därför att det är något annat som fattas: Lättheten. Det är som att lyssna in ett misslyckat samlag. Pojken gör allting rätt, men det händer ingenting. Bam, bam.

Nu vet jag att Schubertianer av alla kön och schatteringar kommer att få ett litet bryt. Men det här är ju bara en åsikt, för fanken. Schuberts lieder är romantiska, och i god mening folkliga. I många av pianostyckena däremot, förtar han sig. Därom är jag övertygad. Ni har en sett en till Duktig Flicka nomineras, av en oborstad skribent som borde veta bättre.

Och (här finns utrymme för nyanser) – så här kan det, å andra sidan, låta när han får sin innerlighet att flöda, och lossar på ambitionens hårda grepp. Finns då ingenting, ingenting, ingenting, att invända. Kan lyssnas på hur många gånger som helst. Utom all tävlan.

20 kommentarer:

  1. En förbannelse och en gåva, duktighet. Och kanske, paradoxalt nog, ett instrument att bemästra, att sätta i arbete då det krävs.

    Schubert? Fesljummen mellanmjölk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det verkar i stort sett omöjligt att kommentera här, vi får se om detta går vägen, är inte tänkt som ett direkt svar till Gunnar, mer en reflexion om duktiga flickor.

      Är det inte så att de där duktiga flickorna saknar något, men har något annat. Det de har är en sjuhelvetes ambition, det de saknar är talang i motsvarande grad. Lika talanglösa pojkar behöver inte vara lika duktiga, det går bra ändå, om man nu ska tro på det där strukturella joxet.

      Det finns ju en del kvinnor som knappast kan kallas duktiga också, Woolf, Colette, du själv, jag. Typ. Medan andra liksom slåss med duktigheten som banér.

      Radera
    2. Trist att det är svårt att kommentera, Karin.
      Kan du pejla vari problemet består? Har inte fått just den anmärkningen på ett tag.

      Och i övrigt, agree! Sådan intern självmuntran kan man ju inte motstå ; )

      För mig har det också varit tydligt att grupper av unga kringdrivande kulturmän fixar åt varann, vare sig de är särskilt begåvade eller ej. Och så fick vi då in hela den där nätverkstanken i kvinnokampen. Jag vet inte hur folk orkar prata med folk för att "nätverka", det verkar som att kyssa arschlen, på mig.
      Men alltså, det är vad folk tänker nu, och det är business as usual. Och överallt hör man därmed dessa försäljarröster: Härligt, Å så bra, men va fint, duktigt, du kan. Bra jobbat!
      Glad att jag slipper bli en socialt tillgjord tiotalist!

      Gunnar: Tål du ingenting av Schubert? Inte ens min länk, som jag tyckte var ett riktigt fint lyft?

      I alla fall, apropå duktighetens vikt; anta att man har ett manus, anta att det är begåvat, anta vidare att duktigheten fungerar som ens sekreterare, (ungefär som i Akademin, ha!) och som ens deadlinehållare och som ämabel telefonsvarare; ja, då har den funnit sin plats på ett okej sätt.

      Men när den liksom tar över hela kapitel, av ens liv, eller en bok...eller en pianokonsert. Prestationsprincipen; en sann glädjedödare! joy-killer!

      Radera
  2. Tja, Schubert har ju inte skrivit någon pianokonsert, inte en enda. Och inte någon "fantasi för piano och orkester" eller liknande heller - tror inte han lämnat efter ig ett enda konsertant verk för ett instrument plus orkester. Mwen en fasans massa annan musik förstås, och inte bara sånger. Kanske var det Weber du hörde - eller nån som gett sig på att orkestrera något i Schuberts verklista? Eller en av hans sonater - det hr han skrivit en hel del av, och jag medger att de ibland upprepar samma långa, vindlande, sånglika sekvenser,särskilt i förstasatserna, men det är nog ett medvetet grepp för att skapa en slags rumslighet, ett landskap i musiken, och med bra, tolkande pianister fungerar det (sitter själv på en ursnygg LP-box med Wilhelm Kempff där han spelar igenom hela Franzis alstring inom pianosonatgebitet, inklusive de många verk han lämnade oavslutade, de färdiga satserna då: Kempff var en av dem som verkligen lanserade den här delen av hans verk och det är fascinerande lyssning, en slags inre biografi)

    Men visst, Schubert är feminin på ett sätt. Languid, skulle man säga på engelska, det känns i hans musik, han söker sig fram, ser sig om och ut åt olika håll och lyssnar tyst, kurvor vrider sig långsamt eller snabbt, eller han dyker upp och ner som en vadarfågel. Det har sina förklaringar, han blev föga uppmärksammad under sin livstid, inte ens av de poeter vars verk han tonsatte och spred, han drog sig fram i halv, ibland ren fattigdom och nådde aldrig ett verkligt genombrott i den fina musikvärlden av den art som Beethoven, Mozart, Dvorak eller Grieg fick. Han kunde vid ett enda tillfälle ordna en konsert som verkligen visade upp att han var mer än en trevlig sånglärka och där han själv var närvarande (det var knappt ett år innan han dog), han var troligen en man med otur i kärlek, enligt somliga homo och isåfall en smygare. En hel del av hans musik är faktiskt attans mörk och enslig, men det publiken upptäckte (efter hans död oftast) var ju sångerna och en del av kammarmusiken och de verken var romantiska men frodiga, balladeska, ibland utsirat strövande, verkliga hits. Jag tror inte man kan kalla honom feg eller "halvbegåvat brudig", det krävs ett betydande mod att gå sin egen väg på det sättet utan att tappa sugen eller växla in på mer oförargliga spår, särskilt om man anar att man kommer att dö ung, Vilket han nog gjorde, flera år innan det kom så långt.

    Okay, point taken. Det handlade inte egentligen om Schubert. Ja, "duktig flicka" är ett klapp-på-axeln-uttryck, men det är nog mindre enkelt nedsättande nu än det var för en generation sen när den kraftgeniale muskelMANNEN och titanen (Strindberg, Henry Miller, Picasso, Bob Dylan, Bruce Sporingsten) var den som alltid sattes överst baldn självmedvetna konstskapare och författare. Idag inhöstar den typen rutinmässigt angrepp: för mycket sig själv, för osofistikerad på något sätt, för litet finslipad och noggrant uppdaterad - det är länge sen Keith och Bruce var de främsta modellerna för unga rockers och tonåringar som vill starta popband. Idag utbildar både skola och medievärld till duktiga flickor, på ett sätt, man gör det med båda könen: de ehgenskaper om premieras är den rappa och leende mellanchefens egenskaper med en vällagad mix av tuffhet, stil och slipad känsla för sociala gränser där under och det är ett ideal som nog appellerar mer till just tjejer, eller som unga kvinnor har lättare att falla in i. Killar måste liksom busa och ha sin aggressiva stil, som en 16-årig flicka sade på bussen, killar ska inte le mot dem de inte verkligen är kompisar med, och det där passar ju rätt dåligt in i den slipat kryssande bilden av den duktiga, coolt ivriga managerflickan. Det är inte heller odelat bra för en författare. Charlotte Brontë, Karin Boye, Birgitta Trotzig var inte duktiga flickor på allvar - men till vardags kunde de nog ge det intrycket, somliga dagar i alla fall.

    SvaraRadera
  3. Bra lång kommentar; och bra att du rättar min kunskapsbrist.
    Jag har alltså inte taggat upp mig på Schuberts duktighet; och jag har utrymme för hans mer melodiösa alster. Det jag hörde i radio i eftermiddags var nog - som du säger - en orkestrering; massor av piano i alla fall, kanske en ngt otymplig pianist, men ju mer jag säger nu ju mer kommer jag att trampa i klaveret, utan vare sig duktighet eller lust.

    Men flera tröttande Schubert, med klart överambitiösa molnformationer, har jag definitivt hört. Där står jag och kan inte annat!

    SvaraRadera
  4. Sent ska exaktheten vakna: Här har du det jag hörde Magnus: Franz Schubert: Pianosonat nr 16 a-moll. Från onsdagens konsert i Berwaldhallen. (P2 idag 15.00)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm, den är förvisso hård och hamrande (det var väl första satsen du hörde?) och kan ge känslan av att den inte rör sig någonstans. Liknelsen med med ett knackigt samlag är inte så illa (den sonat i C-dur han arbetade på ett par månader tidigare, men lämnade oavslutad efter två långa, självlysande satser - den är känd under namnet "Reliquie" och lanserades av den förste utgivaren som det Schubert haft på arbetsbordet under sin sista sjukdom! talk about a selling point! - har mycket mer flyt och utvecklad dramatik.

      Radera
    2. Se där vad en liten diskussion kan föra med sig: Nu blir jag tvungen att lyssna på C-dursonaten - men bara när det känns kul! Jag har gått ut skolan!

      Radera
    3. Kempffs tagning av Reliquie kan man höra fritt här:
      http://www.youtube.com/watch?v=IWBlX9rHs4Y
      http://www.youtube.com/watch?v=W5Qh3YuXA2g


      Det känns som en slags symfoni. Kempff drar paralleller med Bruckner i sina "liner notes", jag tror till och med att någon dirigent från förra sekelskiftet *har* orkestrerat de två avslutade satserna, men det hade inte gått att realisera särskilt bra med de blåsinstrument som fanns i en vanlig symfoniorkester på Schuberts tid; de var grundstämda i en tonart och hade inte låtit bra i till exempel andra satsen (slut på musicologiserandet). Men spara lyssnandet till en dag när du är på humör.

      Radera
    4. Tack för tips och utdelad kunskap.

      Radera
  5. Gabi: Lyssnar nu när jag skriver detta. I slutet av kommentaren ska jag försöka sammanfatta upplevelsen. Ja, ungefär så menade jag med duktighet, men också: någonstans under duktigheten finns en kraftkälla, ett flöde, som är lite felriktat och styrt av det yttre istället för det inre. Kan man få fason på det, har man nåt av värde.

    Karin: Jag vill nog skilja på ambition och duktighet. Duktigheten är snäll och undergiven, och dess mål är inte samma som ambitionens, som kan vara så grym som det behövs för att nå målet den strävar mot.

    Vad gäller talang, så har jag mött mänskor som både varit duktiga och talangfulla, en synnerligen irriterande sort, så jag vet inte om jag håller med dig där. Men, från det ena till det andra, de av den värsta sorten är dock överambitiöse och talangfulla, kan man tåla dem?

    Gabi: Nu är snart Schubert slut. Och det jag gillade mest var stråkarna, inte pianot, och så länge de höll sig ifrån krusidullerna var det helt okej, men inget jag kanske skulle lyssna ofta på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det föll fan bort en kommentar här.
      Ska försöka komma ihåg vad det var jag ville säga till just dig...
      later.

      Radera
    2. (Gmail kom ihåg åt mig)

      Gunnar,
      "under duktigheten finns en kraftkälla, ett flöde, som är lite felriktat och styrt av det yttre istället för det inre. Kan man få fason på det, har man nåt av värde." Må dä.

      Tack för dina allmänt överbegåvade kommentarer ; )

      Ambition kan ju vara av den där gå-över-lik-sorten; Stalin, Pinochet et consortes. Men ambition kan också vara kopplad till en längtan, politisk eller konstnärlig, om att få ur sig något av betydelse.
      Där tror jag man finner dig, och mig, och Karin, och många fler, out of the box-människor.

      Andra får sin ekonomi i ordning genom att (ängsligt?) sluta sig till Duktighetens fantomer, former och korridorer. The in-boxers.

      Vad beträffar stor begåvning OCH duktighet har jag mött en del supertrevliga exemplar; det är sånt som antingen gör folk gröna av avund, eller - om man är generös - fyller en med beundran.

      Och ja, stråkarna: där har vi romantiken igen. Den som övergår allt förstånd och inte finner något fack att jämka in sig i.

      Radera
    3. Synd att jag inte kan låna din rubricering förresten; "förrnumstigheter" kunde annars passa...; )

      Radera
    4. Jag har också lyssnat ett par gånger till; håller med om pianot; men jag tror inte det är pianistens fel. Det verkar skrivet som ett enkelt komp, bara.

      Radera
  6. Nu testar jag en annan webläsare, det verkar gå bättre (lät rätt duktigt, va?), so far. Det är den där lilla rutan "Välj profil" som ställer till det för mig, jag lyckas inte kommentera inloggad på blogger, däremot om jag loggar ut och skriver namn och sajt. Det spelar ju i och för sig ingen större roll, men lite skumt är det?

    Gunnar,
    Hm, ja, du har nog en poäng, ambitionen går över lik, liksom, det gör sällan duktigheten. Men går de inte ofta hand i hand, trots allt?
    Värsta sorten tycker jag annars är dumma OCH effektiva människor.
    Och överambition är alltid olidligt, men jag undrar om det inte är värre ihop med brist på talang, om än mer patetiskt.
    Men äsch, jag känner att jag trasslar in mig här, om det beror på bristande ambition eller duktighet vete fan. Kanske intresse. Oftast är vi hur som helst överens, jag jobbar vidare på det. Hej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin: Haha, intresse, säkerligen... Halvtorrt ämne, ja. Delar din observation att de ibland går hand i hand, men då genom att duktigheten (och strävan att få den där klappen och höra att man just varit duktigt) *leder* till ambitioner. Men sen är jag näringslivsskadad och har stött på alltför många män, för det är mest män, som är oerhört ambitiösa men inte för att få den där klappen, snarare handlar det ju då om maktsträvan och äregirighet. Man vill bestämma, och man har inget emot att bli lite lagom fruktad (och mytomspunnen.)

      En utvikning, förlåt.

      Gunnar

      Radera
    2. Fast nuförtiden behöver man ju knappast ha ambitioner, inte på en del håll i alla fall. Var smartlat, som det heter, mingla dig till en karriär. Förr var folk rädda för att göra fel, och för att behöva ta konsekvenserna av det - med rätta eller som syndabockar. Idag är de rädda för att hamna utanför eller inte släppas in.

      En kultur, eller en gemenskap, där alla är snackesaliga medelmåttor, men med grandios självbild - det är det värsta skulle jag påstå, om vi nu ska tala dystopier.

      Radera
  7. Haha, ja, det håller jag med om. Och om medierna får repr. gemenskapen, så är vi väl nästan där?

    Gunnar

    Skrivet på en dum telefon, därav Anonym.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var du som sade det (dvs kopplingen till media). ;)

      Radera