torsdag 23 februari 2012

Så lite som behövs

Häromdagen satt vi här och åt semlor, Gerd, Ivar och jag. Jag hade inte ens märkt att det var fettisdag, men Gerd är en flicka med traditioner. "Flicka och flicka", skulle hon förstås säga.

I alla fall; som vi satt där med marsipansmak i munnen kom en ripa och satte sig på högsta snöhögen utanför fönstret. Och igår kväll, på askonsdagens afton, såg jag åtta ripor i trädet utanför. De åto så sakteliga av björkens knoppar. De hoppade lite hit och dit i trädet, och brydde sig inte om mig, vad det såg ut som. Men jag bryr mig om dem. En tokig stockholmare kan man tro, men si det är fel. Ivar och Gerd var också mycket fascinerade av ett så nära ripbesök. Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur det kom sig. Här uppe på kullen brukar vi inte se ripor. Jag sa att det nog är de enorma snömängderna som lockar riporna att söka sig till lite lugnare ställen, som en väl skottad tomt. Ivar fyllde i med att de inte var rädda heller. Jag kan också tänka mig att det är en lite bortkommen grupp på åtta som liksom tyr sig till mänskliga fönster och stora ögon.

Men det jag tänker innerst inne säger jag inte: Det är förstås för att jag skrivit om dem på bloggen som de kommer tillbaka. Ripor är som alla vi andra, glada åt lite extra uppmärksamhet. Och så har de förstått att de betyder någonting för mig. Därför kommer de hit, rännande, dagarna i ända.
Och flyger fladdrande upp och ner mot sjön, bara för att jag ska få se hur de tar sig ut, med utbredda vingar.

Ja, det var det. Annars inget nytt. Gerd och jag har tagit bilen och handlat, och hon har huset fullt av barnbarn, och så pratade vi om våra knän. Bland annat. Och så har jag köpt hemlagad hjortronsylt. Till fjällfilen. Och så är det ljust till halv sex. Och jag längtar högre upp i fjället. Men inte än, säger stigfinnaren.


Max Ernst var aldrig här; men håll med om att det är hans måne. Liksom.
(Bilden är inte tagen av mig).

2 kommentarer:

  1. Fina bilder, både din text och fotot!
    Men här gläds jag åt att snö och is smält och att det lovas sol och värme i helgen...

    "De åto...", " men si..." - landskapets arkaiserande inverkan på språket? :-)

    SvaraRadera
  2. Jag såg det på din blogg; en annan sorts skönhet. Det finns så möe...

    Jag antar att gammelnorrland sätter sig ja, även i språket. Men aldrig aldrig att jag börjar rosschla och dissla och fluttra som Aase Berg. Vem var det som sa: har man något bra att säga behövs inga nyspråkligheter?

    Här blir förresten också sol, och idag var det en glimt av sol som genom frostat glas. Veckan är bäst. Vardagen är bäst. I weekenden kommer alla racerskotrarna och visar upp sig. Det går undan utför med fjällkulturen (också). Men idag ska vi inte vara pessimister.

    SvaraRadera